Feminist aborterar två trillingar

New York Times Magazine publicerade i somras en artikel i vilken Amy Richards, en amerikansk feminist och abortförespråkare, berättar om sitt beslut att abortera två av sina trillingar i åttonde veckan. Artikeln väckte starka reaktioner, inte enbart för aborten som sådan, utan för de skäl hon angav för att göra den. Richards berättar:

My immediate response was, I cannot have triplets. I was not married; I lived in a five-story walk-up in the East Village; I worked freelance; and I would have to go on bed rest in March. I lecture at colleges, and my biggest months are March and April. I would have to give up my main income for the rest of the year. There was a part of me that was sure I could work around that. But it was a matter of, Do I want to?

Hon pratar med sin pojkvän om saken och när han föreslår att hon ska föda trillingarna reagerar hon med hetta:

Not only would I have to be on bed rest at 20 weeks, I wouldn’t be able to fly after 15. I was already at eight weeks. When I found out about the triplets, I felt like: It’s not the back of a pickup at 16, but now I’m going to have to move to Staten Island. I’ll never leave my house because I’ll have to care for these children. I’ll have to start shopping only at Costco and buying big jars of mayonnaise.

Som jag påpekade i mitt inlägg igår är det knappast några ”tvingande omständigheter” som leder kvinnor till att göra abort i västländerna. Här ser vi att det handlar om att byta bostad, ta paus från karriären, att börja handla mat i lågprisaffärer och tvingas köpa stora tuber med majonnäs. För Richards’ del handlade det inte heller om att hon kände att hon inte skulle fixa det. Hon ville helt enkelt inte. Så hon bad en läkare ta bort två av barnen.

En av läsarna, själv ”pro-choice”, skriver om hur hon stördes av berättelsen:

I have always been pro-choice. What I realized after wrestling with my disturbance at your article is that ”pro-choice” seems to preclude any choice but one. If the freedom to choose removes a sense of awe from the realm of human possibilities, is it freedom or a cruel burden?

Denna läsarreaktion, inklusive flera andra, är kanske det mest anmärkningsvärda med hela denna historia. Amy Richards’ val att abortera två av trillingarna är en logisk om än extrem konsekvens av det tankesätt som i denna fråga dominerar vårt samhälle. Fostret är ju inte något annat än en cellklump och varför då bry sig det allra minsta om det lever eller dör? Men att läsare som säger sig vara positiva till abort ändå blir illa berörda, ger oss en ledtråd till att en fasansfull verklighet döljer sig bakom propagandan. Russell Moore, dekan vid ett amerikanskt teologiskt seminarium, skriver:

The Apostle Paul tells us why some readers of The New York Times found this story so rattling. The gentiles who do not have the Mosaic law, Paul tells the church at Rome, nonetheless show that they have a law “written on their hearts” by the witness of their consciences (Romans 2:14-16). This testimony of conscience is seen particularly, he says, in their “conflicting thoughts” (2:15, ESV). The conscience for the unbeliever is not Jiminy Cricket, offering a welcomed guide from within. Instead, it is a universal gnawing within the heart that points to a coming judgment, which men and women desperately want to deny exists at all (2:16). It is found everywhere, in all people in all places at all times — and it is always smothered by people who don’t want to hear its voice.

Han avslutar:

Somewhere in Manhattan a woman finds herself, inexplicably, in tears when she read in her New York Times about a triplet who will grow up an only child. She composed herself, and wrote out her monthly check for Planned Parenthood. But, even so, the tears are there — and she just can’t figure out why. Who will tell her?

Vem ska tala om för denna kvinna varför hon blir så illa berörd? Jag tänker på det när jag besöker sajten Abortkyrkogård. Här finns många kvinnor som ber om förlåtelse utan att riktigt veta varför. Vem ska tala om för dem varför de sörjer?