Abortens dolda sorg

Det finns tio kyrkogårdar för ofödda och väldigt små barn i Sverige. Och det finns en abortkyrkogård på nätet. På dessa tillåts de som knappt hunnit bli föräldrar att sörja och uttrycka sina känslor av skuld. Och behovet är stort. På den virtuella kyrkogården läser jag:

Mina barn! Förlåt! Jag förstod inte vad jag gjorde när jag tog bort er från min kropp. Jag tänker ofta på Er. Förlåt att ni inte fick komma till den här världen.

jag har ingen aning om vad man ska känna. borde jag vara ledsen? är jag det? var det någonting eller var det inte det? jag vetefan. men det är jobbigt och det gör ont och jag berättar det aldrig för någon.

Förlåt. Det finns inget jag ångrar mer än vad jag gjorde mot dig.

Det är starka ord. Riktigt bedrövad blir jag när jag läser frågan ”var det någonting eller var det inte det?”. Jag får lust att skrika: Visst är det något allvarligt som hänt! Ett barn har ju berövats livet! Trots myndigheternas försök att dölja detta gör sig verkligheten påmind. Människor känner skuld. Människor lider. Utan att riktigt förstå varför. Det de har gjort är ju så vanligt och så odramatiskt. Det är hög tid för upplysning.