Yttrandefrihetens gränser

Debatten om huruvida Åke Green är en homohetsare fortsätter. Och utvidgas. I torsdags svarade Jonas Gardell på Stefan Swärds artikel. Han drar sig inte för att förknippa Swärd med galningen Fred Phelps, mannen bakom sajten God hates Sweden och andra hatsajter. Det är så Gardell ser det. Alla homokritiker är homohatare. Det vet Gardell eftersom han med sin röntgenblick sett in i våra själar. Swärd replikerade i lördags:

Att likna kristna pastorer och kyrkor som kärlekslösa homofober är en helt förvriden bild. Att Gud älskar alla människor är kyrkans budskap. Tyvärr har det inte alltid varit tillräckligt kristallklart. Däremot har den kristna kyrkan värnat om att sexualiteten är en gåva från Gud, som ska utövas inom ett troget och äktenskapligt förhållande. Det är en självklarhet inom Katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, pingströrelsen och många andra sammanhang.

Man kan framföra etiska ideal utan att hata människor som lever på ett annat sätt.
…
Som kristna får vi tåla ganska grova påhopp och vulgär kritik ibland. Men det hör till yttrandefrihetens villkor. När man på Pridefestivalen går med plakat där det står ”Hacka Affe till oblat” får vi leva med det, eller när man kastar pil på en bild av påven som exempel på en homofob.

Vi kristna kräver inte fängelse för dessa grovheter. Då måste vårt samhälle även tillåta att Åke Green får hålla sin predikan utan att hamna inom lås och bom.

Mitt huvudbudskap är att nuvarande hetslagstiftning är omöjlig att tillämpa på ett rättvist och konsekvent sätt.

Nu har jag emellertid mina reservationer för Stefan Swärd och Världen Idag med fleras argumentationslinje i fallet Green. Jag tycker att de för ensidigt fokuserar på Greens rättigheter. Sedan länge finns det gränser för yttrandefriheten som jag tror att de flesta accepterar. Det innebär att det även finns lagstadgade yttrande_skyldigheter_. Och sedan 2003 finns det restriktioner för hur man får uttrycka sig om homosexuella. Lagen säger att vi inte får hetsa eller uttala oss missaktande mot vissa utpekade, enligt riksdagen särskilt utsatta, grupper i samhället. Både i konstitutionsutskottets betänkande liksom i tingsrättens dom förs resonemang om hur man ska väga vår grundlagsskyddade yttrande- och religionsfrihet mot förföljelser som kan drabba dessa grupper som följd av hets. Det finns alltså en gräns för vad man får säga, oavsett om man gör det i religionens namn eller inte. Den fråga man alltså måste ställa sig är om Green passerat denna gräns. Varken Green eller någon annan predikant har en obegränsad yttrandefrihet. Och så ska det vara.

Har då Green överskridit vad som får sägas om homosexuella som grupp? Det kan svårligen hävdas att han hetsat i meningen att han manat massorna till att förfölja homosexuella. Så frågan kommer då att handla om huruvida Green har uttryckt missaktning. Synonymer är ringaktning och förakt. Många menar att detta är ett för vagt ord för att användas i en lagtext och jag är beredd att hålla med. I tingsrättens dom finns en mycket olycklig formulering som just visar på det farliga med att använda sådana vaga begrepp i en lagtext:

Lagrummet är klart och tydligt och det framgår att uttalanden som kan uppfattas som kränkande för homosexuella är förbjudna enligt svensk nationell lagstiftning.

Detta är en helt orimlig tolkning av lagen eftersom vad som ”uppfattas som kränkande” är mycket subjektivt. Det skulle i praktiken förbjuda allt som homosexuella inte gillar att höra. KU för emellertid följande resonemang:

Det straffbara området får inte sträckas så långt att det kommer att omfatta även en saklig diskussion om eller kritik av homosexualitet. Kriminaliseringen skall inte utgöra ett hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Tanken med lagen är alltså inte att den ska förhindra ”saklig” diskussion eller kritik av homosexualitet. I domtexten finns en liknande formulering. Det borde alltså fortfarande finnas utrymme för kritik av den homosexuella livsstilen. Men den ska vara sakligt grundad och, får man anta, uttalad på ett försonligt sätt. Och det är på dessa punkter tingsrätten kritiserar Greens predikan. Tingsrätten lyfter fram fyra avsnitt. Det första handlar om kopplingen mellan homosexualitet och uppkomsten och spridningen av AIDS. Green gör denna koppling utan hänvisning till någon källa. I det andra avsnittet säger Green att ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. Här finns även uttryck som ”sexuellt förvridna människor” och att dessa kommer att våldta djuren. I avsnitt tre använder Green uttryck som ”gosseskändare”, ”perversioner” och gör en koppling mellan homosexualitet och pedofili. I det fjärde avsnittet används uttrycket ”sjukt hjärta”. Hela predikan är också fylld med utropstecken, ibland fyra-fem i rad.

Som jag läser lagen och domslutet är det fortfarande tillåtet att säga, exempelvis, att homosex är en synd och att homosexualitet är en psykologisk störning. Det var sättet som Green predikade på som fällde honom i tingsrätten. Han använder en rad mycket starka ord och gör kopplingar mellan homosexualitet och tidelag och pedofili som måste uppfattas som spekulativa (även om han skulle ha rätt i sak). Jag kan förstå om tingsrätten uppfattade predikan som direkt hatisk.

Har då Åke Green genom sin predikan visat missaktning mot homosexuella? Det är svårt att avgöra eftersom ordet kan tolkas på flera sätt. Om man med missaktning menar förolämpning är det ganska solklart att Green gjort sig skyldig till brott. Men missaktning borde snarare handla om att ge uttryck för förakt. Jag missaktar en människa om jag liknar honom vid ett djur eller ger skäl till att betrakta någon som mindre värd. Det är detta sätt att prata om människor som kan ge upphov till förföljelser. Med denna tolkning är det inte uppenbart att Green är en lagbrytare. Även om ord som ”gosseskändare” och ”sjuka hjärtan” är väldigt starka och i sig skulle kunna motivera människor till våldsamma handlingar, måste vi ta hänsyn till att Green inte alls önskar våldsamheter utan att de homosexuella blir helade. Att predikan hamnat på nazistiska hemsidor kan inte Green lastas för.

Oavsett vad lagen säger och vad hovrätten kommer fram till, tycker jag att svenska kyrkoledare borde ägna lite tid till hur man egentligen ska predika om homosexualitet. Även om RFSL är ytterst framgångsrikt och provocerande i sitt arbete, måste kristenheten bevara fattningen. Visst, vi måste presentera obehagliga sanningar om homosexualitet och här gäller det att vara saklig och tänka på vem man talar till. Men vi måste samtidigt komma med nåd. Det finns homosexuella som far illa och här gäller det att kommunicera att Guds kärlek även sträcker sig till dem.

Uppdatering 26/1: Jag putsade lite på inlägget. Du finner den nedbantade och förbättrade versionen här.