Väntat och förödande

Jag läste på text-TV om kyrkomötets beslut om att inrätta en välsignelseakt för homosexuella. ”Beslutet var väntat” stod det. Ja, ingen kan ha förvånats. Kursen från kyrkans ledning har varit tydlig sedan lång tid. Det ”samtal” som pågått inom Svenska kyrkans olika församlingar har inte syftat till att ledningen ska få del av vad gräsrötterna tycker. Nej, tvärtom har det varit ett sätt för biskoparna, dessa tidsandans medlöpare, att förankra sitt budskap och nöta ut motståndet. Vidare innebär kyrkans organisation att dess högsta organ, kyrkomötet, är partipolitiskt dominerat. Socialdemokraterna har som största parti närmare 28 procent av platserna och Centern är stort. Och detta kan bara betyda en sak, nämligen att de vindar som blåser i samhället (och särskilt i Stockholm) direkt påverkar kyrkans ställningstaganden. På det stora hela kan kyrkomötet liknas vid en politisk kongress, snarare än ett möte mellan respekterade gudstjänare. Anden har förstås svårt att göra några starkare avtryck under sådana omständigheter. Så det kunde bara gå på ett sätt.

Beslutet är likafullt förödande. Kyrkan berövas definitivt sin ledning. Biskoparna, menade att vara trons väktare, har blivit förförelsens frontfigurer. Församlingarna, de som fortfarande vill följa Jesus, måste nu klara sig utan hjälp från stiften. Från dem kommer bara röta. Men en organisation (eller en organism) kan inte på sikt överleva utan ett samlande organ. Med nuvarande ledning är därför förfallet oundvikligt. Cynikern kanske menar att detta egentligen är goda nyheter. Det som nu händer är ju en form av självamputation från Kristi kropp, att en sedan länge ruttnande gren inom den världsvida kyrkan självmant släpper greppet om stammen. Och detta är ju gott för trädet som helhet. Och visst, så kan man se på saken. Men samtidigt finns det fortfarande en stor kärlek till Svenska kyrkan hos många av dess medlemmar, trots allt som hänt. Det är inte bara att gå vidare.

Det återstår att se hur fort de lokala församlingarna tvingas att anpassa sig till den nya ordningen. Enligt de första rapporterna från kyrkomötet skulle ingen präst kunna tvingas att välsigna ett homosexuellt par. Men när jag läser Kyrkostyrelsens förslag, som vad jag förstår antogs i sin helhet, ser jag att detta inte är helt sant. Här sägs bland annat följande:

I fråga om de kyrkliga handlingar som finns uppräknande i 17 kap. 2 § gäller att den som tillhör Svenska kyrkan har rätt att få del av dessa i sin församling i enlighet med vad som anges i kyrkoordningen. Den bestämmelsen bör innebära att det finns en skyldighet för församlingen, och då närmast för kyrkoherden som har ledningsansvaret i fråga om församlingens gudstjänstliv, att se till att det finns en tjänstgörande präst så att de som tillhör församlingen kan få del av de kyrkliga handlingarna. …

Som en följd av att det finns en ordning för välsignelse över ingånget partnerskap bör motsvarande gälla när någon som tillhör församlingen begär en sådan välsignelsehandling.

Om ingen annan präst ställer upp kan alltså inte kyrkoherden neka. Det som kan rädda situationen, åtminstone en kort tid, är att homosexuella välsignelseakter antagligen främst kommer att efterfrågas i större städer. Och där är ofta utbudet stort av präster som diggar den nya ordningen. Och den börjar alltså gälla den första januari 2006. Om detta också blir dagen för mitt utträde har jag inte bestämt ännu. Klart är att den dagen hastigt närmar sig.