Vad terroristerna vill

En av många vanföreställningar hos vänstern är att västvärlden har sig själv att skylla för terrorbombningarna i USA, Spanien och nu senast England. Vi västerlänningar har ju varit heltaskiga mot muslimerna under närmare 1000 år. Det började med korstågen, fortsatte i kolonialism och med stöd till Israel. Och nu är USA med allierade inne och krigar i Irak (för andra gången dessutom). Så när de muslimska bröderna bombade sig själva och sina medpassagerare till döds den sjunde juli i London, var det en akt av vanmakt. Vilka andra vapen har de till sitt förfogande? De är marginaliserade och förtryckta, fattiga och desperata. Egentligen borde vi tycka synd om dem.

Två personer som envetet driver denna linje i Sverige är Åsa Linderborg och Erik Wijk, nu senast på SvD:s Brännpunkt den första augusti. Som en kommentar till en tidigare debattörs påstående att islamisterna är ute efter världsherravälde skriver de: ”Det är ett extremt påstående som gör att vi slipper diskutera angreppen på Afghanistan, Irak och Palestina.” Vidare skriver de: ”Med vårt moraliska och materiella stöd till angreppskrig, med politikernas och opinionsbildarnas krav på ett mot muslimer riktat kontrollsamhälle – ger vi terroristerna en rekryteringsgrund för lång tid framöver.” Som om en ”rekryteringsgrund” skulle saknas idag! De menar alltså att det är angreppen mot Afghanistan och Irak samt intolerans mot muslimer som är motivet till terrorn.

Cecilia Wikströms replik den femte augusti är lysande i sin klarhet över vad striden egentligen handlar om:

Den svenska vänstern lever i villfarelsen att terrorismen upphör bara de utländska trupperna lämnar Irak. Detta är givetvis orealistiskt. Radikal islamism kan inte förklaras med kriget i Irak eller med konflikten mellan Israel och Palestina. Inte heller kan den förstås mot bakgrund av fattigdom eller social utsatthet. Det pågår en ideologisk kamp mellan å ena sidan västvärldens demokrati, humanism, marknadsliberalism och människosyn – å andra sidan den totalitära världssyn, dödskult och apokalyptiska ideologi som de radikala islamisterna omfattar.

Frågar man mördarna själva vilket som är deras motiv återkommer de ständigt till sin muslimska tro. Daniel Pipes skriver om detta:

Bin Laden själv pratade om att tillförsäkra att ”det fromma kalifatet kommer att grundas i Afghanistan”. Hans ställföreträdareAyman al-Zawahiri drömde också om att återupprätta kalifatet för när så skedde, skrev han, ”skulle historien, med Guds hjälp, ta en ny vändning i motsatt riktning mot USAs imperium och världens judiska regeringar”. En annan Al-Qaeda ledare, Fazlur Rehman Khalil, ger ut en tidning som förkunnar att ”på grund av jihads välsignelse har Amerikas nedräkning börjat. De kommer snart att förklara sig besegrade”, åtföljd av skapandet av kalifatet.

Eller, som Mohammed Bouyeri skrev på lappen han satte fast på den Nederländske filmaren Theo van Goghs kropp efter att han dödat honom, ”islam kommer att segra genom blodet från martyrer som sprider sitt ljus till alla mörka hörn på denna jord”.

Värt att notera är att van Goghs mördare blev frustrerad av de felaktiga motiv som tillskrevs honom. Vid rättegången mot honom hävdade han tvärtom: ”Jag gjorde det jag gjorde enbart på grund av min tro. Jag vill att ni skall veta att jag agerade på grund av övertygelse och att jag inte dödade honom på grund av att han var holländare eller på grund av att jag är marockan och kände mig förolämpad.”

Trots att terrorister framför sina jihadmotiv högt och klart hör ofta varken västerlänningar eller muslimer dem. Islamiska organisationer, noterar den kanadensiske författaren Irshad Manji, låtsas att ”islam är en oskyldig åskådare i dagens terrorism”.

Ovanstående citat från Irshad Manji är hämtat från en essä i Time Magazine. I den redogör Irshad för ett samtal hon haft med en Oxfordstudent som menade att terroristerna motiverades av ”relative economic deprivation.” Hon skriver:

Iqbal Sacranie, secretary-general for the Muslim Council of Britain, is an example. In the midst of a debate with me, he listed potential incentives to bomb, including ”alienation” and ”segregation.” But Islam? God forbid that the possibility even be entertained.

That is the dangerous denial from which mainstream Muslims need to emerge. While our spokesmen assure us that Islam is an innocent bystander in today’s terrorism, those who commit terrorist acts often tell us otherwise. Mohammed Atta, ringleader of the Sept. 11 hijackers, left behind a note asserting that ”it is enough for us to know that the Koran’s verses are the words of the Creator of the Earth and all the planets.” Atta highlighted the Koran’s description of heaven.

Hon berättar också om ett samtal med en av ledarna för Islamiska Jihad i Gaza. Vad är skillnaden mellan att begå självmord, som Koranen fördömer, och att dö som martyr, frågar hon. Svaret blir: Självmord motiveras av förtvivlan.

Det som mördarna eftersträvar är ett världsomspännande kalifat, ett rike där Allahs lagar gäller och som inte rymmer oliktänkande. Vill väst därför blidka Ayman al-Zawahiri räcker det inte att lämna Irak och upphöra med allt stöd till Israel. Vi måste även införa dödsstraff för homosexualitet, låsa in kvinnorna, riva kyrkorna och ersätta kungen och Persson med en ayatolla. Trots vårt lands alla brister föredrar jag ändå ett liberalt och demokratiskt Sverige. Och jag tror faktiskt att Linderborg och Wijk instämmer. Så öppna ögonen! Och av med skygglapparna!

Thomas Idergard får avsluta:

Och en ond ideologi, som islamismen, kan inte bekämpas med förståelse, försök att hitta sociala förklaringar eller med daltande. Den kan – i likhet med nationalsocialismen och kommunismen, islamismens företrädare som det fria samhällets svurna fiender – bara bekämpas med en motideologi. En lika stark tro – av princip och övertygelse – på det rakt motsatta, det vill säga att varje människas liv är unikt och har ett eget värde, som ingen kan trampa på, och rätten att leva sitt eget liv utan att behöva underkasta sig andras diktat mot sin vilja. I stället för en tro på ”något” behöver vi i Väst mer av tro på den egna kristna, humanistiska och liberala civilisationens överlägsenhet – och mer av den handlingskraft som krävs för att försvara den.