Vad händer efter protesten?

832 präster har nu öppet deklarerat sitt missnöje med kyrkoledningens beslut om homovälsignelser. Som jag tidigare har skrivit är jag positiv till att prästerna nu äntligen gjort sina stämmor hörda. Visst hade det varit mer konstruktivt om de gjort detta innan kyrkomötets beslut. Jag har lite svårt att förstå denna sena reaktion, faktiskt. Vartåt det lutade var ju känt sedan länge. Men bättre sent än aldrig.

Det är nu dags att prästerna börjar fundera på fortsättningen. När SVT:s Aktuellt intervjuade KG i veckan menade han att prästerna enbart hade ett behov av att markera sin position. Enligt honom skulle det snart vara business as usual. Frågan är om denna prognos kommer att besannas. Vilka är egentligen alternativen?

Först måste prästerna ta bladet från munnen i hemförsamlingen. Att skriva på en lista (eller att skriva på internet) är en sak. Att möta människor och ta konflikter är en annan. Här krävs mod. För att bli mer kraftfulla borde prästerna även organisera sig. Och inte enbart kring ”homofrågan”. Det finns så mycket mer som skiljer dem från biskoparna och den politiska ledningen. Det som behövs är en samling kring den klassiskt kristna tron. Människor runtom detta land behöver se och höra präster förkunna ett klart evangelium om synd, omvändelse, förlåtelse, frälsning, evig salighet och Andens verk här och nu. Kanske kan samling inom EFS vara ett alternativ? Här behövs en organisatorisk lösning som minimerar stiftens inflytande över församlingarna. Finns det en sådan konstruktion som inte innebär splittring? Det vet jag inte. Men på något sätt måste prästerna hitta en lösning som förmår dem att verka som präster fastän kyrkans ledning har fallit.