SVT, Dawkins och oreducerbar komplexitet

I lördags hade SVT:s temakväll rubriken ”Tro och vetande”. SVT är ju ett public service-företag med ambitionen att spegla omvärlden ”ur många olika perspektiv” så att man som TV-tittare ska kunna bilda sig sin egen uppfattning. Lite naivt trodde jag faktiskt att SVT nu skulle leva upp till sitt uppdrag. I tv-tablåerna såg jag att upphovsmännen till teorin om intelligent design (ID) skulle intervjuas vilket verkade lovande. Men ack vad jag misstog mig. Under rubriken ”Roten till allt ont?” fick först Richard Dawkins, känd som ”Darwins rottveiler”, orera helt fritt om denna ondskans rot i närmare 50 minuter. Och även om rubriken innehöll en fråga rätade Dawkins snabbt ut den till ett påstående med emfas. Och självklart var det religionen som var källan till ondskan, inte människans egoism vilket vore en mer lämplig kandidat. Men jag återkommer till detta program i ett senare inlägg.

Titeln till det andra programmet var ”Kriget mot vetenskapen” och med det var också perspektivet givet. Dawkins, eller varför inte Christer Sturmark, hade inte kunnat välja en bättre titel. Programmet levde ändå delvis upp till SVT:s krav på allsidighet eftersom vi fick höra vad ID handlar om direkt från teorins upphovsmän. Vi fick också följa rättegången i Dover, Pennsylvania, som handlade om huruvida ID skulle ges plats på biologilektionerna, på bekostnad av den tid som gavs evolutionsteorin. Och precis som rätten, köpte programmet utan diskussion den kritik som framfördes mot ID av biologen Kenneth Miller. Det var och är ett stort misstag.

Båda programmen kommenterades av den katolske prästen Anders Piltz. Jag har stor respekt för honom. Han är en djupt troende man med stort intellekt. Men han menade att han, som lekman, inte kunde ha en egen uppfattning i frågan om ID var att betrakta som en vetenskaplig teori. Här har han fel. Det existerar många populära framställningar av både evolutionsläran och ID. Och ID angriper evolutionsläran på en central punkt som jag tror är tillgänglig för de allra flesta, bara man läser på lite. Programmet, liksom hela rättegången i Dover, gav vidare en någorlunda lättförståelig bild av ID och innehållet i kritiken mot ID.

Ett av de centrala begreppen inom ID är oreducerbar kompexitet. I sin bok ”Om arternas uppkomst” skriver Darwin om vad som skulle kunna få hans teori att falla:

If it could be demonstrated that any complex organ existed which could not possibly have been formed by numerous, successive, slight modifications, my theory would absolutely break down.

Om det alltså existerar en komplex organism som inte har kunnat uppstå genom flera, successiva och små modifikationer, ja då har evolutionsläran fel på en avgörande punkt. Det är dessa organismer som Michael Behe kallar oreducerbart komplexa. Behe uttrycker det så här:

By irreducible complexity I mean a single system composed of several well-matched, interacting parts that contribute to the basic function, wherein the removal of any one of the parts causes the system to effectively cease functioning. (Ur ”Darwin’s Black Box”)

Eller med andra ord: Ett system är oreducerbart komplext om det består av flera matchande delar och alla dessa är nödvändiga för systemets funktion. Tar vi bort en del slutar organismen att fungera. Om det i naturen existerar en sådan organism kan inte evolutionsläran förklara dess uppkomst. Och med Darwins egna ord kommer evolutionsläran, åtminstone som den stora berättelsen om arternas uppkomst, att falla ihop.

Nu påstår Michael Behe med flera andra att det faktiskt existerar flera oreducerbart komplexa organismer. Den mest kända av dessa är den så kallade flagellen, den svans på bakterien som driver den framåt. Flagellen är en komplex liten motor med inte mindre än 50 sammansatta delar. Alla dessa krävs för att motorn ska fungera.

I programmet, liksom i rättegången, får vi höra biologen Kenneth Miller gå till angrepp mot uppfattningen att flagellen är oreducerbart komplex. Han säger (och jag ber alla läsare att vara uppmärksamma här):

Dr. Behe’s prediction is that the parts of any irreducibly complex system should have no useful function. Therefore, we ought to be able to take the bacterial flagellum, for example, break its parts down, and discover that none of the parts are good for anything except when we’re all assembled in a flagellum.

Enligt Millers tolkning är alltså en oreducerbart komplex organism en organism vars delar saknar funktion utanför helheten. Kan vi således finna att någon del i flagellen har en egen funktion har vi därmed visat att flagellen inte är oreducerbart komplex. Steg två i hans argumentation är sedan att demonstrera att en del av flagellen har en helt egen funktion utanför flagellen. Därför är flagellen inte oreducerbart komplex. Enligt Miller alltså.

Men Miller vantolkar, medveten eller omedveten, helt vad oreducerbar komplexitet egentligen betyder. Och jag hoppas att det framgår av ovanstående citat. Men för att förtydliga: en organism är oreducerbart komplex om den inte kan uppstå genom flera och små förändringar. Ta bort en del och systemet slutar att fungera. Att visa att en av organismens delar kan ha en funktion utanför helheten räcker inte för att demonstrera att hela organismen kan ha uppkommit genom flera små förändringar. Det vore som att säga att det går utmärkt att vandra till fots från Japan till Kalifornien bara för att man påträffat Hawaii.

Här kommer en illustration för att ytterligare förtydliga denna poäng:

Bilden visar ett valv. Ett valv rasar om vi tar bort någon av dess delar och kan därför betraktas som oreducerbart komplext. Ponera att ett av valvets segment (s) är en relativt stor del som kan stå för sig själv. Denna del motsvarar det subsystem inom flagellen som Miller menar utgör ett bevis för att den inte är oreducerbart komplex. Men ta bort (t) och valvet rasar samman. Segmentet s står visserligen kvar men utgör på intet sätt ett mindre utvecklat valv. Därför säger existensen av (s) ingenting om valvets oreducerbara komplexitet. På samma sätt är existensen av ett oberoende subsystem inom flagellen helt irrelevant för dess eventuella oreducerbara komplexitet. (Bilden ovan liksom ytterligare kritik av Kenneth Millers sätt att argumentera finns här. Domslutet i Dover finns att läsa här).

Detta är Millers hela case vad gäller oreducerbar komplexitet. Och som bör framgå missar Millers kritik helt målet. Men domaren köpte resonemanget och även TV-producenten. Det är förstås olyckligt. Enligt min mening visar detta att det är ideologiska skygglappar snarare än patos för vetenskap och sanning som får stora delar av det vetenskapliga etablissemanget att avfärda ID. Det handlar om konkurrerande världsbilder och mycket står på spel. Ytterst få, och allra minst Richard Dawkins, förmår behålla vetenskapsmannens kyliga objektivitet när marken håller på att rämna.