Sveriges propagandister

Roland Poirier Martinsson, konservativ filosof och författare, väckte debatt när han i måndags kritiserade den svenska journalistkåren för ensidig rapportering från det katastrofdrabbade USA. På Expressens ”Fjärde sidan” kunde vi läsa:

Ungefär samtidigt som kaoset sakta började tvingas till ordning – efter några vidriga dagar – exploderade media i Sverige i en av de värsta propagandakampanjer som landet skådat. I SvD utnämns USA till ett laglöst land. Lördagens förstasidesrubrik i DN är ”Kritiken växer mot president Bush”, söndagens att ”Svart vrede skakar USA”; nyhetssidorna toppas med ”Rasfrågan hot mot Bush” och ”Det här påminner om slavskeppen”. …
Överallt samma analyser. Katastrofen beror på att Bush sparat på säkerheten. Undsättningsarbetet havererade på grund av Irakkriget. Myndigheterna bryr sig inte om offren därför att de är svarta.

Av de tre påståendena (som man nått genom att noga sila amerikansk press) är två falska och det tredje i bästa fall extremt hårdvinklat, men troligen också det falskt. I Sverige får de representera sanningen.
Ingen skriver att besparingarna inte träffat de vallar som gav vika. Att Röda korset i Sverige och ingenjörstrupperna i USA har gjort bedömningen att de hade rasat även om de varit kraftigt förstärkta. Att förberedelserna är en delstatsangelägenhet. Ingen räknar ut att bara en tiondel av USA:s soldater är i Irak. Brist på manskap är inte ett problem i Louisiana, däremot tar det givetvis några dagar att få folk på plats. …

Vad jag undrar är om det inte finns några opinionsbildare kvar i Sverige som sätter åsiktsmångfald före motviljan till USA? Några journalister som väljer yrkesstoltheten i rapporteringen före konformiteten?
Är det bara jag som tycker att det börjar bli obehagligt på ett helt nytt sätt att följa svensk nyhetsrapportering från USA?

Det obehag som Martinsson pratar om har jag känt länge. Vill jag förstå vad som händer i USA kan svensk media på sin höjd agera som ett komplement till utländska internetbaserade källor. På sin blogg skriver Martinsson om varför han menar att den svenska bevakningen av USA är propagandistisk: ”Kontroversiella påståenden förs fram som självklart sanna.” och ”Det finns bara en röst.” På grund av de tryckta och etermediernas stora makt över människors världsbild får detta som konsekvens att svenskens bild av USA blir minst sagt skev. Därför finns det i Sverige i det närmaste ett konsensus om att Bush är korkad, impopulär och farligare än Hitler. Det ger också effekter på svensk inrikespolitik där det blir lätt för Persson att ta poänger genom att i debatter hänvisa till den ”amerikanska modellen” och utmåla folkhemmet som dess eftersträvansvärda motsats. Allt detta äcklar mig.

Den intresserade kan lyssna på en debatt mellan Martinsson och Göran Greider i P1-morgon här (temporär länk). Intressant är att Greider tycker Martinsson är ”pinsam” trots att hans bevismaterial för den ensidiga ”rapporteringen” är överväldigande. Samma nonchalanta attityd till sanningsfrågan hade för övrigt även Göteborgs-Postens Britt-Marie Mattson i en debatt i Studio Ett med Dick Erixon på samma tema. När Erixon börjar ifrågasätta de faktauppgifter Mattson använder för sin kritik av Bush säger hon något i stil med att ”det viktiga är inte vad vi tycker om Bush”. Sedan fortsätter hon obekymrat med sin onyanserade kritik av presidenten. Fakta är ointressanta när det gäller USA och George W Bush. För alla ”vet” ju att katastrofen beror på republikansk högerpolitik och att Bush är en idiot. Tycker man något annat är man helt enkelt inte med på banan. Sådant är samtalsklimatet i det offentliga Sverige. Och inte enbart i denna fråga.