Sturmarks tomma smartheter

Igår kväll kunde vi se och höra Christer Sturmark, ordförande i föreningen Humanisterna, predika över vetenskapens tillräcklighet, ateismens överlägsenhet och religionernas farlighet. Detta skedde i SVT:s Debatt under rubriken ”Tar Gud revansch?”. Som vanligt lämnade debattledaren Lennart Persson över ordet och initiativet till den som talade mest och högst, Christer Sturmark i detta fall. Han var rapp, välformulerad och med många inövade repliker. Hans mer djuplodande och reflekterande med- och motdebattörer blev ofta svarslösa. Vilket var lite synd. För innehållsmässigt var Sturmarks predikan rena rappakaljan. Några exempel:

För det första menade han att han egentligen bara var lite mer ateistisk än Tuve Skånberg. Det som skilde dem båda var att Sturmark trodde på något färre gudar än Skånberg. Men om Sturmark tror på noll (0) gudar och Skånberg på en (1) gud är väl det en himmelsvid skillnad? Sturmark ville göra en poäng av att Skånberg också tar avstånd från andra religioners gudar och att Sturmark därmed är mer konsekvent. Tror man på en gud borde man ju tro på allt möjligt, verkar han mena. Tro som tro. Varför det måste vara så förklarade han inte. Att det finns flera religioner med konkurrerande verklighetsbeskrivningar innebär ju inte att ingen behöver vara sann. Men i Sturmarks lilla värld behöver man inte undersöka de olika religionernas sanningsanspråk. För att avfärda en viss övertygelse räcker det att kategorisera den som ”religiös”.

För det andra jämförde han utan vidare kristendomen med tron på tomtar och troll. Båda beskriver något övernaturligt och kan därför likställas. Och snabbt avfärdas. Detta var något han återkom till flera gånger. Här avslöjas hans övertro på vetenskapen (eller ska vi säga hans vetenskapsfundamentalism). Även om övernaturliga fenomen är ovetenskapliga behöver det ju inte innebära att de är osanna. Vetenskapens undersökningsområde är det naturliga och det kontrollerbara. Det går därför inte att avfärda all slags övernaturlighet med hänvisning till vetenskapen. Den gode vetenskapsmannen skulle på frågan om det är möjligt att exempelvis gå på vatten säga något i stil med: ”Inga experiment vi gjort visar att det är möjligt.” Observera att detta inte är samma sak som att säga att det är omöjligt. Ytterligare experiment kanske visar att det går. Eller så kanske det finns dimensioner i tillvaron som är otillgängliga för vetenskapens instrument som gör att det under vissa förutsättningar är möjligt att gå på vattnet. Typ om man är Guds son.

Och vad ska man göra om flera människor vittnar om att de varit med om något som vetenskaperna inte kan förklara? Ska man säga: ”Eftersom det inte finns någon vetenskaplig teori som stöder dessa vittnesmål så förkastar jag dem.” Jag menar att detta vore en rent ovetenskaplig hållning. I fallet med den kristna tron har miljoner och åter miljoner människor i generation efter generation vittnat om att ha erfarit någon form av möte med den levande Guden. Och Bibelns berättelser är också ett starkt vittnesmål (om man nu inte avfärdar dessa texter à priori genom att klassa dem som ”religiösa”). Att som Sturmark bunta ihop den kristna tron med tron på tomtar och troll visar att han inte är seriös. Han var helt enkelt ute efter att knipa poäng. Och Lennart Persson skrattade mycket riktigt.

För det tredje gick han hårt åt kristdemokraterna för partiets motstånd mot aborter och de homosexuellas möjlighet att få adoptera. Detta var exempel, enligt Sturmark, på hur illa det kan gå när religionen får inflytande över politiken. Men om man som humanist sätter ”människan och människovärdet i centrum” (text från Humanisternas hemsida), borde man då inte värdera även den ofödda människan? Med denna humanistiska utgångspunkt är det högst naturligt och konsekvent att ta avstånd från aborter. Om bara viljan finns, tror jag att även Sturmark skulle kunna inse detta. Det man förstås kan fråga sig är om inte humanismens utgångspunkt egentligen har ett religiöst ursprung. För vad gör människan så speciell egentligen? Och vilket värde har en människa om hon enbart är en biologisk maskin, tillkommen för att leva ett meningslöst liv i en meningslös värld?

Att kristdemokraterna är negativt inställda till att två män eller två kvinnor får adoptera beror inte heller på någon slags religiös fanatism. Den enkla anledningen till denna inställning är att man är överygad om att ett barn mår bäst av att fostras av en mamma och en pappa. Och detta är kristdemokraterna inte ensamma om. Inför den lagförändring som skulle tillåta ett homosexuellt par att få adoptera, menade de flesta (om inte samtliga) remissinstanser att det inte låg i barnets intresse att få ett homosexuellt par som adoptivföräldrar. Men riksdagen valde att ignorera expertinstansernas yttranden. Så här verkar det vara kristdemokraterna som har vetenskapen på sin sida. Visst är det så att många kristna kristdemokrater, på bland annat religiösa grunder, tar avstånd från en homosexuell livsstil och av den anledningen ställer sig negativa till att homosexuella får adoptera. Men här tycks det som att den kristna tron faktiskt leder rätt i en politisk och moralisk fråga.

Bakom Sturmarks smartheter visar det sig vara rejält tomt. Och tar jag mig en titt på Humanisternas hemsida upptäcker jag samma sak. Man tycker mycket och starkt om religioner men kritiken är alltid svepande. En organisation som så lyfter upp förnuftet borde faktiskt vara bättre upplyst och anstränga sig för att ge goda skäl för sina ståndpunkter. Det är som att de inte anser det lönt mödan. Men detta är ju inte direkt att vandra i Hedenius fotspår. Hedervärda ateister har visserligen länge varit ett utrotningshotat släkte. I Sverige verkar de nu helt försvunnit och ersatts av vulgära Sturmarksvarianter. Lite trist är det faktiskt.