Staten är vår hämnare

Moussaoui, en av dem som planerade terrorattackerna den 11/9, dömdes häromdagen till livstids fängelse. Wall Street Journals Peggy Noonan skriver om varför han borde ha fått dödsstraff:

I happen, as most adults do, to feel a general ambivalence toward the death penalty. But I know why it exists. It is the expression of a certitude, of a shared national conviction, about the value of a human life. It says the deliberate and planned taking of a human life is so serious, such a wound to justice, such a tearing at the human fabric, that there is only one price that is justly paid for it, and that is the forfeiting of the life of the perpetrator. It is society’s way of saying that murder is serious, dreadfully serious, the most serious of all human transgressions.

It is not a matter of vengeance. Murder can never be avenged, it can only be answered.

If Moussaoui didn’t deserve the death penalty, who does? Who ever did?

Min enda anmärkning gäller varför Noonan menar att dödstraffet inte är ett uttryck för hämnd. Hämnd handlar om att skipa rättvisa. Ett liv för ett liv. Problemet är att vi förknippar hämnd med hat och laglöshet. Detta är den personliga hämnden, den som exempelvis utförs av en familjefar mot sina barns mördare. Men en av statens uppgifter är att agera hämnare å sina medborgares vägnar. Som Paulus säger: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd: den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Rom 13:4)

De flesta samhällen tar avstånd från den personliga hämnden. Men det beror inte på att hämnden i sig är moraliskt orättfärdig utan på att laglöshet hotar om medborgarna tar lagen i egna händer. Det är statens uppgift, för ordningens skull, att vara vår hämnare. Men då gäller förstås att den tar sin uppgift på allvar.