Skuldkänslor utan skuld

Åsa Petersen på Aftonbladet gav igår ett prov på ett, ska vi säga, mindre övertygande resonemang:

Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga.

Tydligen menar hon att de homofobiska kristdemokraterna ska känna sig ansvariga trots att de inte är ansvariga för det våld som riktas mot homosexuella. Riktigt varför har jag svårt att förstå. Men vad gör en tankevurpa hit eller dit? Det hon menar måste väl vara att kritiker av något eller någon alltid ska känna sig (eller hållas) ansvariga om den eller det som kritiseras blir utsatta för våldshandlingar. Skriver jag exempelvis en insändare i vilken jag tar avstånd från otrohet inom äktenskapet bör jag känna skuld om en hustru nästa dag skjuter sin otrogna man. Kanske hade hon läst insändaren och inspirerats. Vem vet? Vidare borde alla kritiker av Israels politik känna sig ansvariga för de palestinska terrorbombningarna. Och USA-kritikerna borde ligga sömnlösa för allt våld i Irak.

Allt detta är förstås absurt. Visst, ord kan inspirera till våldshandlingar. Men vi måste förstås göra skillnad på hatiska uttalanden och moraliska ställningstaganden. Att mena att homosexualitet är något onormalt är inte ett uttryck för homofobi. Det är endast ett ställningstagande för vad som är avsikten med den mänskliga sexualiteten. Om detta kan vi ha olika meningar. Och det borde vara ok att tycka olika. Men icke så för Åsa Petersen.

Sedan har pingstpastor Åke Green aldrig talat om homosexuella som cancersvulster (den intresserade finner hans predikan här). Detta vet Åsa. Men varför bry sig om fakta när det är så mycket enklare att bara tycka något?