Skilsmässa och förlåtelse

I förra veckans Världen idag finns en insändare om skilsmässa och förlåtelse. Kvinnan som skriver är mycket upprörd över innehållet i en annan insändare några dagar tidigare. Under rubriken ”Tills döden skiljer oss åt” citeras där Bibeln på flera ställen för att visa att Gud verkligen ser skilsmässa som en allvarlig synd. Här hänvisas exempelvis till Matt 5:32, Luk 16:18 och Mark 10:1-12 där Jesus kraftigt fördömer skilsmässa. Så står det i Mark 10:9-12:

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta.
Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.”

Vidare hänvisar insändarskribenterna till Paulus ord i 1 Kor 6:9-10 där Paulus räknar upp de grupper som inte skall få ärva Guds rike. Bland dessa finns äktenskapsbrytarna (även om NT81/2000 använder ordet ”horkarlar”, en missledande översättning). Slutligen undrar skribenterna om det inte är Katolska kyrkan som egentligen har rätt inställning till äktenskapet bland kristna idag. Det är en rimlig fråga. Texterna pekar onekligen åt att äktenskapet är oupplösligt och att skilsmässa med senare omgifte är en svår synd.

Den upprörda kvinnan, själv frånskild och nu lyckligt omgift, menar att skilsmässan var ett ”helvete på jorden” och att hon har lidit och ältat detta inför Guds ansikte många gånger. När hon läste insändaren ovan kände hon sig fördömd, som om det gick knivar i henne. Hon skriver: ”Men det finns nåd och förlåtelse och jag vet att Herren har förlåtit oss, då vi kommit till Honom med ärliga hjärtan.”

Skilsmässa är onekligen ett stort problem. Inte bara för alla människor som skiljer sig utan också för kyrkan. Vilket ska kyrkans budskap vara till dem som funderar på skilsmässa och till alla dem som redan gift om sig? Vi lever i en skilsmässokultur där så många som vart fjärde äktenskap slutar i skilsmässa. Som alltid är fallet präglar kulturen kyrkan och frågan om skilsmässa är inget undantag. Jesu ord till trots visar en amerikansk studie att skilsmässofrekvensen nästan är lika hög inom kyrkan som utanför (icke-samfundsanslutna församlingar toppar statistiken).

Helt klart är att problemet inte är individuellt utan kulturellt. Människan ställer högre krav på sin partner idag än för 50 år sedan och accepterar skilsmässan som en möjlig, om än tråkig, utväg om kärleken falnat. Problemet för kyrkan är, som jag ser det, svårigheten att kombinera trohet till Guds ord med barmhärtighet. Jesus säger att vi inte får skiljas samtidigt som vår erfarenhet tycks säga att skilsmässa ibland inte går att undvika. Men min egen utgångspunkt, och denna måste även vara kyrkans, är att eftersom Gud är god och Gud känner oss bättre än vi själva måste Guds bud vara goda för oss. Så om Jesus säger att skilsmässan är ond kan den aldrig vara god för oss. Aldrig.

Låt mig återgå till insändaren från den upprörda kvinnan. Jag har flera problem med hennes berättelse. För det första låter hon precis som de som försvarar aborträtten när hon beklagar sig över hur svår skilsmässan var. Abort blir inte mindre fel för att många kvinnor finner den traumatisk. Både goda och onda handlingar kan vara jobbiga. Jag skulle tro att brott mot Guds ordning alltid innebär någon form av lidande eftersom Guds lag finns för människans bästa. Vidare måste det gå att göra generella moraliska omdömen utan att bli anklagad för att fördöma. I frågor som rör skilsmässor kommer många att känna sig träffade men det visar kanske snarare på vikten av att ta upp frågan.

Och så detta med förlåtelse. Den som ärligt söker förlåtelse vill också omvända sig. Jag skulle vilja påstå att det inte finns förlåtelse utan omvändelse. Tjuven kan inte söka förlåtelse för sina stölder utan att vilja upphöra med dem. Det måste i alla fall finnas en gnutta till vilja att vända om. Så också för äktenskapsbrytaren. Och vad innebär det att vända om för en som lämnat sin make eller maka? Givetvis att återvända till äktenskapet. Om synden var att bryta äktenskapet måste omvändelsen bestå i att laga det. Jag har svårt att se hur Guds förlåtelse, som ju finns för alla synder, skulle kunna tolkas om en välsignelse till att fullborda en skilsmässa genom att gifta om sig. Guds nåd ger oss kraft till att leva i enlighet med hans vilja, inte emot den.

Vi lever som sagt i en skilsmässokultur. Men även i en snyftkultur som hjälper oss att betrakta oss själva som ständiga offer för omständigheter vi inte rår över. Det är så synd om oss! Vi är så svaga och hjälplösa! I en snyftkultur ägnar vi oss åt destruktiva beteenden för att vi inte orkar annat. Och vi ursäktar oss själva genom att peka på vår hjälplöshet. Så tänker rökaren som fortsätter att röka fullt medveten om att tobaken dödar. Så försvarar sig den kriminelle. Och jag tänker mig att detta tankemönster, så djupt rotat i svensken, också påverkar den kristnes syn på skilsmässa. Hon vet att det är fel men känner samtidigt att livet är så jobbigt att hon helt enkelt inte orkar leva vidare i en till synes kärlekslös och hopplös relation. Och Gud förlåter ju allt så varför skulle hon inte skilja sig?

Botemedlet mot både skilsmässo- och snyftkultur heter tro. Tron på Guds ord och tron på människans ansvar och möjlighet att med Guds hjälp göra det till synes omöjliga. Det är ett stort skepp att vända förstås. Men det måste börja med att kyrkan åter börjar förkunna vad Jesus faktiskt säger och praktiskt börjar arbeta med att rädda äktenskap.