Skattefusk är omoraliskt men inte stöld

Det är i allmänhet gott när kyrkoledare engagerar sig i det offentliga samtalet. Kristna röster behövs nu, kanske mer än någonsin. Därför reagerade jag först positivt när jag förra veckan såg att Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkans ledare, skrivit en debattartikel om den syn på skattebrott som flera ministrar i alliansregeringen har uttryckt. Men även om jag håller med om hans slutsats, att det av flera skäl är viktigt att vi betalar våra skatter, är hans argumentation riktigt usel.

Swärds huvudargument till att vi ska betala skatter och sociala avgifter är att vi helt enkelt stjäl om vi inte gör det. Eller med Swärds ord:

att smita från skatt är stöld. Moraliskt är det samma sak som att åka till kommunhuset och sno en summa pengar ur kommunens kassa.

Detta är inte sant. Johan Norberg skriver i sin replik: ”Men enligt min ordbok är stöld att ta andras pengar, inte att behålla sina egna.” Att staten har en juridisk rätt till en stor andel av mina pengar innebär inte att dessa pengar också är statens. Egendom kan bara överföras av fri vilja, inte genom beslut i riksdag eller kommunfullmäktige. Det innebär att myndigheterna aldrig äger medborgarnas pengar, de bara förvaltar dem.

Därmed inte sagt att det är okey att strunta i skatten. Jag menar att det främst handlar om en ordningsfråga, något Swärd också är inne på när han skriver: ”Men ska var och en tillämpa egna skattesystem och betala skatt efter vad man tycker är skäligt, då gungar hela skatte- och rättssystemet.” Så är det förstås. Men om ordningen är orättfärdig då? Detta är ju det Norberg, Carl Bildt och Maria Borelius menar. Ska vi alltid hålla oss till lagar som tillkommit i demokratisk ordning, även om de kränker grundläggande mänskliga rättigheter? Svaret på den frågan, menar jag, är nej. Den juridiska lagen är underordnad den moraliska. När skillnaden dem emellan blir för stor måste den juridiska i första hand förändras men i andra hand brytas. Att bryta mot lagen behöver inte vara klandervärt. Att stjäla är däremot alltid fel (om inte ett ännu högre värde står på spel).

Jag menar nu inte att skattefusk i dagens Sverige är i sin ordning. Men det utbredda skattefusket behöver inte enbart bero på enskilda människors dåliga moral. Det kan även bero på att våra skatter är orättfärdigt höga. Om detta säger Swärd ingenting. Per Landgren, tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna, för på detta område ett mer genomtänkt resonemang. Om svartarbete säger han: ”Svartarbete är inte försvarbart och ska förstås beivras. Men vi måste också fråga oss om det omfattande svartarbetet inte har en koppling till den stora ekonomiska skillnad som idag finns mellan hederligt arbete/företagande och ett ohederligt.” Och om förhållandet mellan skatter och etik:

Skatter behövs men skattelagstiftningen måste styras av en sund etik. Vi har som medborgare en moralisk skyldighet att betala skatt. Men vi har också rätt att förvänta oss en etiskt godtagbar skattelagstiftning från Riksdag och regering. Skatter är goda när de som medel överensstämmer med mänskliga rättigheter och skatterättsliga principer och målet är det gemensamma bästa. När motsatsen gäller, är skatterna onda.

Min slutsats är att vi, trots allt, ska betala de skatter som åläggs oss. Inte för att det vore stöld att låta bli. Utan för att vi så långt det är möjligt ska följa landets lagar. Någonstans går emellertid en gräns och jag är inte helt säker på att vi inte har vi passerat den.

Ps. Om jag skulle predika om skatter skulle jag utgå från Rom 13. Här finns Paulus uppmaning att lyda överheten i vilket han inkluderar att betala skatterna. Och kapitlet avslutas med uppmaningen att inte ha ”så mycket omsorg om det jordiska”. Detta rimmar väl med det Jesus säger om skatter i Matt 22: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Uppdatering 31/10: Både Dick Erixon och Gert Gelotte på GP kommenterar debatten mellan Swärd och Norberg.