Skatt och moral, går de att förena?

Jag äger inte min bostad. Det har sina fördelar förstår jag när jag läser PJ Anders Linders ledare i dagens SvD. Han skriver om fastighetsskatten:

Fastighetsskatten är en diger utgift för Sveriges familjer och värre ska det bli. I Stockholm blir 2000 kronor i månaden ingen ovanlig medelklassbörda när de nya taxeringsvärdena gäller fullt ut, och många får betala mer än så. Tvåtusen kronor i månaden till staten av redan beskattade inkomster, utöver amorteringar och räntor, för att man ska få bo i sitt eget hus! Hur kuschade måste vi inte ha blivit för att acceptera detta?

Hans fråga är viktig. Hur kommer det sig egentligen att vi inte gör revolt mot överheten, i denna fråga och i andra? Den känsla jag får när jag återvänder från utlandsvistelser är att vi är ett lamslaget folk. Ni får ursäkta om jag målar brett och utan större precision här, jag har svårt att klä dessa känslor i ord. Den eventuella kreativitet och framåtanda jag haft rinner snabbt av hemma i Svedala. Och Jantelagen gör sig snabbt påmind: ”Det tjänar inget till att du vill förändring – vem bryr sig om lilla dig?” Och vi sjunger gärna i kör för i den kan vi gömma oss bakom någon som sjunger bättre. Något bra recept på hur denna vanmakt och dåliga självkänsla ska bekämpas har jag inte. Det enda jag kan göra verkar vara att ignorera den röst som vill dra nedåt. Kanske skulle jag be mer?

Men frågan gällde alltså fastighetsskatten. PJ fortsätter:

”Fastighetsskatten flyttar inte till Liechtenstein”, skriver s-riksdagsmannen Bengt Silfverstrand på sin hemsida. Han visar på ett ovanligt rättframt och cyniskt sätt hur fastighetsskattens anhängare resonerar: Folk som bor i hus har råd och kan gott betala. Den här skatten kan de inte dra sig undan. De får bara ännu större skäl att ligga i och jobba över. För vänsterideologer och teknokrater är fastighetsskatten perfekt. Men för den som bryr sig om rättskänsla och respekt för individen är det uppenbart att den måste förändras helt.

Precis som PJ saknar jag ett moralisk perspektiv på högskattepolitiken. Kan skatterna någonsin, rent moraliskt, bli för höga? När blir skatten en konfiskation? Jag tycker det är dags för en debatt om de övre gränserna för skatteuttaget. Och en revolt om inget händer.