Salt är död

Tidskriften Salt är död. Äntligen, utbrister kanske några. De flesta rycker antagligen på axlarna, tidskriften har levt en tynande tillvaro det senaste året. Jag kommer sakna Salt, inte för att jag instämde med allt som stod i den utan för att den var en av få tidskrifter (den enda?) i Sverige som vågade gå emot etablissemanget i känsliga frågor som homosexuellas rättigheter och invandringen. Salt var udda, Salt var … salt. Ett kort smakprov ur Salts kollektion:

Den stora anti-EU demonstrationen lockade mycket folk till tåget men när man nått Götaplatsen och där utspisades med tal, dvs väldigt många ord i en följd, spred sig typiskt nog rastlösheten. När Jan Myrdal steg fram som siste talare hade minst tre fjärdedelar av åhörarna droppat av. Flera av dem befann sig då istället i kvarteren runt Vasaplatsen där poliser just i nödvärn öppnat eld. Men kravellerna ger inte en rättvisande bild av engagemanget under EU-mötet, sägs det. Nej, det är sant, mooningen mot president Bush var i det avseendet viktigare. Man kan inte förvänta sig att en rörelse som är så förtjust i att visa röven skall kunna använda huvudet, eller ha något i det. (ur artikeln ”Ansiktet täckt och rumpan bar”.)

Det är svårt att karaktärisera Salt. Ibland kändes det som att de var emot allt. Men invandringen var utan tvekan deras största fråga. Tidskriften var ytterst kritisk till den invandringspolitik som bedrivits i Sverige under de senaste decennierna. I den sista ledaren skriver de följande om valet i höst:

Om röstetalet inte ökar signifikant för partier utanför den politiskt korrekta gemenskapen, då kommer det att stärka de mest aggressivt svenskfientliga krafterna. Å andra sidan, om åtminstone ett eko av Danmark, Frankrike, Nederländerna kan förnimmas i valresultatet, då blir partierna sannolikt något mindre benägna att driva på antisvensk lagstiftning.

Även om jag (ännu) inte svalt hela deras kritik av ”det mångkulturella samhället” är det tydligt att det inte går att föra en sansad debatt i frågan. Det finns inget utrymme för nyanser. Man är antingen rasist eller helt för fri invandring. Ta exempelvis debatten mellan Lars Leijonborg och Sten Andersson från Sverigedemokraterna i SVT:s Agenda den 5/5 (debatten finns tillgänglig här). Medan Sten väntade på att få komma in i samtalet, småpratade Lars Adaktusson och Lars Leijonborg om hur man bäst skulle bemöta de ”främlingsfientliga” krafterna. Denna debatt var ett sätt, menade Leijonborg. Utgångspunkten för debatten blev således att Lars, den gode humanisten, skulle bemöta Sten, den onde främlingshataren. När väl Sten fick tillfälle att säga något visade det sig att i den mån han var fientlig så var det inte mot invandrarna utan mot den liberala invandringspolitiken och dess effekter på samhället. Att detta är två skilda saker gick både Leijonborg och Adaktusson helt förbi. Leijonborg uttryckte efter debatten att han såg den som en del i ett ”saneringsarbete”, dvs att denne Sten inte var mer än smuts i hans ögon. Här visade toleransens riddare sitt rätta ansikte.

I de två sista numrena behandlades vad som egentligen hände med Estonia. I sammanfattningen kan vi läsa:

M/s Estonia sjönk inte. Hon sänktes. Det är mycket vi vet idag som vi inte visste i december 1997, när haverikommissionens slutrapport framlades. De officiella dykfilmerna och fyra oberoende metallurgiska undersökningar av vraket visar att fartyget utsattes för sprängattentat. Oberoende sjöteknisk expertis anser att olycksförloppet inte kan förklaras med vatteninflöde enbart på bildäck. Det måste finnas en stor, oredovisad läcka under vattenlinjen.

Regeringarna i Estland, Finland och Sverige måste ha vetat sanningen om m/s Estonias undergång. Annars skulle de inte ha tillsatt en gemensam haverikommission, som serverade en alltigenom lögnaktig förklaring av olycksförloppet. Denna förklaring strider mot verkligheten och de överlevandes vittnesmål. Regeringsmedlemmar och höga tjänstemän har gjort stora ansträngningar att dölja de verkliga förhållandena och vilseleda allmänheten. Motiven är höljda i dunkel, men en fullt möjlig förklaring är att avslöjandet av den verkliga haveriorsaken skulle allvarligt skada en stormakts säkerhetsintressen och internationella anseende. Mörkläggningens omfattning och internationella förgreningar gör detta antagande sannolikt.

Artiklarna bygger på material som framtagits av Dr Henning Witte som var advokat åt en av anhöriggrupperna samt av fartygskonstruktören Anders Björkman. Dr Witte har skrivit boken ”M/S Estonia sänktes” och Björkman boken ”Katastrofutredning”. Även Svenska Dagbladet behandlade ämnet den 3/1 2000 under rubriken ”Bidrog bomber till Estonias undergång?” Att detta inte behandlats av övrig media är väldigt märkligt. Här finns uppgifter som är rent sensationella. Mer material finns på dessa sidor: M/s Estonia homepage, Citerat, Jutta Rabes hemsida.

Slutligen, även om tidskriften Salt är död finns flera av dess artiklar kvar att läsa på webben. Besök hemsidan!