Sådd och skörd

Vi kunde häromdagen läsa i Aftonbladet att gitarristen i Black Metal-bandet Apostasy hade dödats av sin fästmö. Denne Henrik Johansson framställs som en enbart hyvens kille. Bandets sångare förstår inte hur ”någon som var så genomgod och snäll kunde gå bort på det här viset”. Själv har jag aldrig hört talas om Henrik Johansson tidigare. Men jag ställer mig ändå skeptisk till denna beskrivning av honom. Anledningen är enkel: bandets sånger är fyllda av hat och hyllningar till mörkrets härskare. Här är några exempel:

Give into your dark desires and release your chains
In the name of Satan I lead you into dimensions
Drink from my tempting chalice and you shall awake
Now you are mine forever caught in the cradle of night

Här ser vi en direkt uppmaning att ge efter för sina mörka frestelser och att kasta alla hämningar överbord. Och vad känner man efter att ha blivit slagen, som fästmön intygar att hon blivit?

I’ll stab you down and beat you
I’ll cut you up and eat you
No remorse for the deeds I have done

A game of slaughter, fear and pain
Do you want to come and play?
Charades in blood and lunacy
Give into your desires

Who says death isn’t pleasing

Ja, vem säger egentligen att döden inte är behaglig? Och kanske fästmön tog honom på orden?

Även om texterna enbart är uttryck för effektsökeri eller är någon slags naiv lek med det groteska menar jag att de, oavsett den bakomliggande intentionen, har en nedbrytande effekt hos både band och publik. Vi påverkas av det vi fyller oss med. Fyll dig med hat och du kommer att hata. Fyll dig med kärlek och du kommer att älska. Som vi sår får vi skörda. Tror man vidare på en andlig dimension i tillvaron blir det ännu allvarligare. Här borde Aftonbladet ha diskuterat dessa texters betydelse för det våldsamma dödsfallet och frågat bandet om de faktiskt står för dem.