Rothsteins satir

Professor Bo Rothstein är en klok man som inte är rädd att gå mot strömmen. Så när SvD i söndags publicerade en debattartikel i vilken han hävdar att det är dags att tillåta bigami blev jag först besviken. Har nu även Rothstein dukat under för tidsandan och blivit en fiende till familjen, tänkte jag. Besvikelsen utbyttes så småningom mot förvirring. Menar han verkligen allvar? Är måhända hela artikeln, som Anders Brogren skriver, en satir över aktuell äktenskapsdebatt? För vad ska man tro om följande:

• ”Precis som Anna Singer hävdar skulle det vara svårt att bevisa att barn som växer upp med så många föräldrar skulle få det svårare i livet än de som växer upp i den traditionella kärnfamiljen. Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”
• ”Äktenskap leder tankarna till en tid då lagen bara tillät tvåkönade parförhållanden och homosexualitet var straffbart.”
• ”Eftersom vi i allmänhet inte har några moraliska eller rättsliga betänkligheter vad gäller sekventiell bigami finns det inget skäl att ha en lagstiftning som förbjuder kontemporär dito.”
• ”Om vi i realiteten har öppnat upp för att barn kan ha tre föräldrar, finns det inget logiskt skäl för att de inte skulle kunna ha fyra, fem, sex, sju osv.”

Vad gäller den första punkten kan det ju knappast vara en fördel för barnet att det snabbt lär sig att hantera separationer och att kontakten med extramammorna och -papporna är så flyktig att barnet knappt märker när de är borta. Att äktenskapet, vidare, ”för tankarna till en tid då homosexualitet var straffbart” måste gälla ytterst få människor. För en överväldigande majoritet gissar jag att äktenskapet handlar om att bilda familj och att uppfostra barn, alltså övervägande positiva saker. De sista två påståendena är helt ologiska. För visst kan man ha synpunkter på att en man samtidigt har två kvinnor även om man tycker det är ok att samme man först är med den ene och sen den andre. Det är två skilda saker. Och även om någon skulle acceptera att ett barn har tre föräldrar behöver det ju inte betyda att samme person inte har några synpunkter på antalet. Ju färre desto bättre, tycker exempelvis jag (men minst två förstås).

Min poäng är inte att han har fel. Utan snarare att denne man, som annars utmärker sig för skarpsinne, har så uppenbart fel. Min slutsats är att han faktiskt driver med dem som förespråkar samkönade äktenskap liksom dem som med Anna Singer vill luckra upp tvåföräldranormen. Och han driver deras resonemang till sin spets, inte för att han tro på det utan för att visa vilka absurda konsekvenser det blir om vi ger upp den historiska och naturliga definitionen av äktenskapet.

Uppdatering 15/8: Enligt en brevväxling jag har fått del av menar Rothstein verkligen allvar. Jag har tydligen överskattat hans skarpsinne. Det är lite trist när så sker.