Persson: Allt för få avgår

SvD resonerar om varför inte Freivalds avgår. Skulle det månne kunna sluta i att vi får en ansvarskultur? SvD skriver:

Laila Freivalds borde ha avgått i våras. Katastrofkommissionens rapport har givit argumenten ökad tyngd, men redan några veckor efter tsuanmin stod det klart att hon inte hade klarat av sin uppgift.

Freivalds väntade på information i stället för att ta reda på saker. Hon skyllde ifrån sig på medarbetare. Hennes Thailandsresa tog många människors tid i anspråk utan att fylla någon vettig funktion. Hon ställde sig inte i spetsen och utövade ledarskap. Och hon gav inte intryck av att ta människors kritik och besvikelse på något vidare allvar.

Men utrikesministern satt kvar. Att avgå vore att föregripa Katastrofkommissionens arbete. Den risken är nu förbi. …

Och då är vi framme vid pudelns kärna, det enda rimliga svaret på frågan: Laila Freivalds stannar kvar därför att Göran Persson är angelägen om att hon inte ska avgå. En avgång i detta läge skulle bli ett prejudikat som han inte vill ha.

Samtidigt framkommer det att Persson själv, i sin bok ”Den som är satt i skuld är inte fri” från 1997, beklagar att det är allt för få som avgår inom svensk politik. Han skriver:

Det hänger samman med att vi är så rädda att lyfta fram det personliga ansvaret, men någon i kollektivet, gruppen, rörelsen, styrelsen, måste kliva fram och säga: Jag tar personligen ansvaret. Om det inte går rätt är jag beredd att avgå. …

Vi har många chefer och ledande politiker som fått mycket stryk och ändå sitter kvar. Det vore bättre att folk tog sin hatt och gick, ofta till ett mycket bättre liv. Jag tror att om folk gick frivilligt och offensivt skulle de lättare kunna komma tillbaka.

Perspektivet borde förstås vara att det vore bättre för landet, snarare än politikern, om fler avgick. Hur som helst är det dags för Persson att visa att han menade allvar med dessa ord. Om ingen avgår nu, när ska det då ske?