Påvens tal om islam sårar känslor

Påven gjorde häromdagen en koppling mellan islam och våld. Reaktionen lät inte vänta på sig. Världen runt kräver nu muslimska företrädare att han ska be om ursäkt. Muslimers känslor har blivit sårade och vi vet alla vad det innebär:

Och i Gaza exploderade fyra sprängladdningar nära en kyrka. Det är ett märkligt sätt att visa att Benedikt har fel.

I Påvens utläggning (finns på svenska här) om skillnaderna mellan kristendom och islam citerar han bland annat vad en byzantisk kejsare sagt: ”Visa mig då vad för nytt Mohammed har kommit med och du kommer bara att finna sådant som är ont och omänskligt, som till exempel föreskriften att tron bör utbredas med hjälp av svärdets makt.” Han för sedan ett längre resonemang om religionernas väsen. Enligt kristen tro, menar Påven, är tron en frukt av själen, ej kroppen. Det innebär att den ”som vill föra någon till tron behöver alltså kunna tala väl och resonera på rätt sätt, inte bruka våld och hotelser.”

Det som enligt Påven gör Jihad möjlig för muslimer är läran om att Gud är absolut transcendent. Han är inte bunden vid några kategorier, inte ens förnuftets. Inom kristendomen spelar däremot förnuftet en central roll för både Gud och människa. Att inte följa förnuftet är att göra våld på sig själv, eftersom människan är Guds avbild och Gud är Logos. Denna skillnad i gudsuppfattning påverkar synen på vilka metoder som kan användas för att föra en människa till tro. Ska en människa följa sitt förnuft går det förstås inte att tvinga henne till underkastelse. Hon måste själv komma fram till vad som är sant.

Den inflytelserika bloggaren Andrew Sullivan (katolik enligt egen utsago) skriver (i Dick Erixons översättning):

Kärnan i skillnaden [mellan kristendom och islam] är förnuftets lag – logos – i tron. Om förnuftet inte finns inbyggt i tron blir våld i religionens namn möjligt, till och med obligatoriskt … Detta betyder att utan fundamental reformering, utan en muslimsk reformation, har islam i en central aspekt en inbyggd falskhet. Och det är detta som utgör grunden i nuvarande konflikt mellan civilisationerna. Detta är vad jag uppfattar som påvens budskap. I nuvarande klimat är det ett kontroversiellt men modigt budskap.

Nog krävs det mod att säga och hålla fast vid detta. Så särskilt när det nu påstås att Påvens kommentar är en allvarligare skymf mot muslimer än de danska Muhammedkarikatyrerna. Det finns skäl att oroa sig över Benedikts säkerhet.

Terry Mattingly på GetReligion har en intressant vinkling:

It does appear … that this pope is trying to take a more conservative, traditional stance on issues linked to Islam and, perhaps, other world religions, in general. It is certainly clear that Benedict’s views on interfaith worship ”” as opposed to ecumenical worship with other Christians ”” are different than those of the late Pope John Paul II, who infuriated many conservative Catholics when he kissed a Koran, an act normally reserved for the Gospels. …

To me, it seems that this pope is asking if Christians have the right to raise questions about Islam and then, if need be, demand the right to debate them candidly with Muslims. Benedict also seems to be more open to stating claims of Catholic authority in ecumenical talks with other Christians

Självklart måste den katolska kyrkan få ställa kritiska frågor om islam, ja även att få vara kritisk överhuvudtaget. Det kan aldrig vara kyrkans uppgift att stryka medhårs. Och här säger ju Påven egentligen bara det som är uppenbart sant. Det är på tiden. Och jag gläder mig över Benedikts teologiska förklaring till skillnaderna mellan kristendomen och islam. På detta område, om skillnaderna mellan kristendomen och övriga religioner, behövs mycket undervisning, både inom och utanför kyrkan.