Om skilsmässa och omgifte

den 9 februari 2009

För några år sedan skrev jag en text om skilsmässa och om villkoren för att få förlåtelse för den synd som skilsmässa och omgifte är. Frågan fortsätter emellertid att plåga mig. Inte så att jag själv vill skilja mig från min hustru. Men jag möter så ofta goda människor, och ibland även nära och kära, som skilt sig för att de inte stod ut att vara kvar, människor som antingen redan gift om sig eller önskar göra det. Vad ska jag säga till dem? Bibelns budskap, som jag och många andra tolkar det, tar tydligt avstånd från både skilsmässa och omgifte. Samtidigt upplever jag denna sanning som förkrossande. Var finns evangeliet i detta? Var finns det goda för den människa som skilt sig efter att i ett årtionde levt i ett kärlekslöst äktenskap?

Så när David Nyström häromdagen skrev om att han tycker sig ha hittat ett sätt att tolka skriften som tillåter skilsmässa i vissa fall är jag inte sen att reagera. David refererar till en artikel i Christianity Today skriven av sin forskarkollega David Instone-Brewer på Tyndale House. Eftersom artikeln är en sammanfattning av ett större arbete finns det förstås risker med att ytterligare förkorta budskapet. Så läs artikeln och återvänd sedan hit!

I korthet menar ändå David Instone-Brewer att Jesus i Matteus 19 inte tar avstånd från alla skilsmässor. Inte heller bara dem som beror på sexuell otro. Nej, det Jesus gör är att han besvarar frågan om huruvida skilsmässa är tillåtet ”av vilken anledning som helst” (som är fariséernas fråga). Nej, säger Jesus! Skilsmässa är verkligen inte tillåtet av vilken anledning som helst. Han skulle därmed avvisa en väldigt liberal tolkning av skrifterna som florerade på den tiden och positionera sig med de mer konservativa skriftlärda som endast tillät skilsmässa under särskilda villkor. Dessa var:

sexuell otro
känslomässig och kroppslig försummelse
om man blivit övergiven eller slagen

Dessa kriterier fanns i den mosaiska lagen, formulerade i 2 Mos 21:10-11 enligt David Instone-Brewer. Och enligt honom bekräftar Jesus och Paulus Mose lag på denna punkt. Jesus bekräftar att sexuell otro är ett giltigt skäl för skilsmässa i Matteus 19 och Paulus bekräftar de andra två punkterna i 1 Kor 7:3-5 samt 1 Kor 7:33-34. I avsnitten i Korintierbrevet talar Paulus om att ”mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne” och vice versa samt att den gifte mannen är angelägen om hur han skall vara sin hustru till lags och, återigen, vice versa. Medveten om att Paulus inte säger att missbruk av dessa plikter utgör giltig grund för skilsmässa, menar David Instone-Brewer att det inte behövde sägas eftersom det redan stod på vigselattesten.

Tyvärr finns det hur mycket som helst att invända mot denna tolkning. För det första är ju Matteus 19 inte den enda bibelpassagen där vi får del av Jesu undervisning om äktenskapet. Vi har även Matt 5:31-32, Luk 16:18 och Mark 10:1-12. Men det är endast i Matteus 19 som man skulle kunna tolka Jesus på det sätt som David Instone-Brewer gör. Låt oss, exempelvis, titta på vad Jesus säger i Markustexten:

Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?”
Han sade: ”Vilka bestämmelser har Mose gett er?”
De svarade: ”Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.”
Jesus sade: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse.
Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna.
Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett.
Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta.
Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.”

Om nu formuleringen av fariséernas fråga i Matteus 19 är så viktig för att förstå vad Jesus säger, varför finns denna fråga inte återupprepad ordagrant här och i de övriga texterna? Det är inte rimligt att tänka sig att Markus och Lukas (och även Paulus i 1 Kor 7:10-11) utelämnar denna information om den verkligen vore kritisk för förståelsen av undervisningen.

För det andra sammanfattar Jesus själv innebörden i sin undervisning. I texten ovan citerar Jesus skapelseberättelsen och säger sedan: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Han säger ”alltså” för att förtydliga att detta är huvudpoängen i hans undervisning. Texten i skapelseberättelsen sammanfattas på ett liknande sätt av Jesus i Matt 19:6. Och i Matteustexten finner vi en slukläm i vers nio där Jesus säger: ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

För det tredje kan vi också läsa hur Paulus förstod Jesu undervisning. I 1 Kor 7:10-11 skriver han:

De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen – och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Enligt Paulus är detta alltså Herrens föreskrift och således Paulus förståelse av Jesu undervisning. Inte någonstans i texterna finns det antydningar till att skilsmässa vore i sin ordning om endera av parterna har försummat den andre. Ändå vill David Instone-Brewer få oss att tro att det är det som Jesus och Paulus menar!

För det fjärde tar Jesus tydligt avstånd från Mose föreskrifter om skilsmässa i både Matteus och Markus. Det var för att människan var ”förstockad” som Moses skrev denna bestämmelse. Men från början var det inte så, säger Jesus. Han verkar vilja föra tillbaka sina efterföljare till ursprungstanken med äktenskapet – att det verkligen skulle vara livslångt.

För min del räcker denna kritik för att helt avfärda David Instone-Brewers tolkning av Jesu budskap om äktenskapet. Den som vill ha mer kan med fördel läsa John Pipers utförligare kritik (för att inte säga sågning) av Instone-Brewers utläggning. Och jag instämmer med John Piper när han säger att så gott som varje äktenskap skulle kunna avslutas med en giltig skilsmässa om David Instone-Brewer skulle ha rätt.

Så då är jag tillbaka vid ruta ett. Och inget annat var väl egentligen att vänta. Det krävs ingen doktorshatt i teologi för att förstå Jesu budskap på denna punkt. Och jag tror att kyrkan fram till 1900-talet har varit trogen detta enkla budskap: äktenskapet är livslångt och omgifte är därför otänkbart så länge båda makarna är vid livet. Det går inte att som David Instone-Brewer hoppa över 2000 år av kyrkohistoria och med en nyläsning av Skriften komma till helt, för kyrkan, nya slutsatser (faktum är att för David Instone-Brewer handlar det inte ens om en nyläsning av Skriften utan om en nyläsning av annan judisk litteratur från 100-talet). Det måste finnas en kontinuitet i den läromässiga utvecklingen.

Till råga på allt är skilsmässa en synd som alla andra. Det glada budskapet är att det finns förlåtelse. Halleluja för det! Det tråkiga är att man måste ångra sig för att få den. Och om detta handlade delvis mitt tidigare inlägg. Där skrev jag (i en förtydligande kommentar):

Att bryta sitt äktenskap är en synd.

Synd behöver förlåtas.

Det finns ingen förlåtelse där det saknas ånger.

Ånger borde innebära att man ångrar skilsmässan (eller åtminstone omgiftet). Att ångra skilsmässan (eller omgiftet) borde rimligen innebära att man går tillbaka till det läge som var innan, antingen tillbaka till sin förra partner eller till sitt separerade tillstånd.

Detta skrevs apropå en insändare där en kvinna menade att hon fått förlåtelse för sin skilsmässa och nu kunde leva i samvetsfrid och lycka med sin nye man. Jag menade att Guds förlåtelse inte borde ses som en välsignelse till att fullborda äktenskapsbrottet genom att gifta om sig. Men hur i hela världen ska kyrkan hantera detta budskap på det pastorala planet? Vad ska man säga till människor som idag lever lyckligt omgifta, många med barn i det nya äktenskapet? Guds vilja ska ju vara god för människan men här verkar det goda enbart ligga bortom döden, förutom den välsignelse det i sig är att lida för Kristus.

En av anledningarna till att vi nu lever i en skilsmässokultur är att kyrkan försummat sitt pastorala uppdrag under lång tid. Inget samfund, Katolska kyrkan möjligen undantaget, verkar våga förmedla Jesu undervisning om äktenskap och skilsmässa. Så har kristenheten i Sverige invaggats i en känsla av att skilsmässor och omgifte inte är så allvarligt. Förvisso ska man försöka bevara äktenskapet, det är det bästa, men går det inte så går det inte. Gud vill kärlek och att alla ska vara lyckliga. Och hur ska vi förstå Bibelns budskap om äktenskapet idag? Bibeln säger visserligen en sak men vi har ju också verkligheten att ta hänsyn till (som en vän sade när vi diskuterade detta ämne).

Eftersom gudsfolket alltså inte har fått en korrekt förkunnelse om äktenskapet kan det heller inte lastas för hårt när äktenskapen bryts. Visserligen finns det biblar i var mans hem men sättet människor läser skriften på präglas av omgivningen. Detta kanske får konsekvenser för de pastorala råd en präst eller pastor kan och bör ge? Ponera att en ung kristen man gifter och skiljer sig utan större kunskaper om Guds vilja med äktenskapet och att han sedan hittar sin verkliga kärlek, gifter om sig och skaffar barn. Mannen har aldrig konfronterats, vare sig av en pastor, av en vän eller av kulturen. Han lever därför utan större samvetsbetänkligheter med sin nya hustru och njuter av ett gott familjeliv. Familjen går sedan med i en ny församling och möts för första gången av budskapet att äktenskapet verkligen är livslångt och att omgifte därför är helt otänkbart. Nu blir mannen lite orolig och uppsöker pastorn för att höra vad han egentligen menar. Lever mannen i synd? Är hans andra äktenskap ogiltigt för Gud? Här tänker jag att mannens kunskaper när han skilde och gifte om sig på något sätt borde påverka det pastorn säger. På vilket sätt vet jag ärligt talat inte. Här kolliderar det objektiva med det subjektiva. Kan det vara så att mannen (liksom även hans nya hustru) får ta de tunga konsekvenserna av kristenhetens misslyckande? Skulden till den uppkomna situationen är mångas. Men konsekvenserna, åtminstone de timliga, får bäras av de män och kvinnor som gifter om sig. Kan det vara så? Jag vet inte.

Klart är att det i en kultur där skilsmässor och omgifte är vardagsmat uppkommer situationer där de präster och pastorer som tar sina herderoller på allvar ställs på stora prov. Kanske finns en del av lösningen i att vi alla måste acceptera att efterföljelse innebär lidande och att detta lidande är ett litet pris att betala för den eviga glädje som väntar oss. Sedan måste förstås Sveriges kyrkor och församlingar ta sig samman och börja undervisa om äktenskapet som Jesus gjorde.

#Äktenskap #Jesus #Kyrkan #Omgifte #Paulus #Skilsmässa #Kristenheten

Kommentarer (64)

Lars-Gunnar Forsberg — den 9 februari 2009

Tack för ett mycket klargörande och tydligt inlägg på din blogg! Hur vi än försöker hitta utvägar och förmildrande omständigheter så är Skriften kompromisslöst tydlig när det gäller skilsmässa och omgifte. Det finns präster och pastorer som, i likhet med David Instone-Brewer, letar teologiska argument som öppnar för en tillåtande hållning, framförallt när det gäller omgifte. Eftersom merparten av Svenska kyrkans präster och säkert även en ansenlig mängd pastorer viger frånskilda par så blir det svårt att i själavårdssituationer med Gurds ords ljus hävda sanningen och leda vilsna människor rätt. Det går ju då inte att övertyga varken sig själv eller sin församling om Skriftens radikala undervisning. I Svensks kyrkan diskuteras frågan väldigt sällan, det har nog blivit en icke fråga. Därför är det mer eller mindre självklart att man som präst viger samman frånskilda par. Utan överdrift kan man säga att det har utvecklas en tillåtande attityd i många församlingar. En sådan öppen hållning och praxis uppfattas som mild och positiv men den saknar tyvärr helt stöd i Skriften. Därför är det inte underligt om många har svårt att förstå och ta till sig den undervisning som Jesus och Paulus ger. Ja, om inte ens församlingarnas egna präster och pastorer kan tillgodogöra sig den, hur ska då deras församlingsmedlemmar kunna göra det?

David Nyström — den 9 februari 2009

Pelle, det som är tråkigt när man diskuterar den här typen av frågor är att man riskerar få liberal-stämpeln kastad i ansiktet så fort man dristar sig till att problematisera vissa invanda tolkningsparadigm. Jag delar dina värderingar runt äktenskapet fullt ut, och menar att de höga skilsmässotalen inom kristenheten är sorliga. Att kyrkan alltför ofta anpassat sig till världens sätt att tänka och att pastorer inte alltid vågat ta sitt uppdrag på allvar är vi också ense om. Mitt inlägg handlade dock inte om detta, utan om hur ett givet bibelord bäst bör förstås. Att man kommer till slutsatsen att vissa bibelord ibland har misstolkats eller hårddragits behöver inte betyda att man anpassat sig till världen och tidsandan eller att man inte vill ta Skriftens ord på allvar. Det kan också betyda att man faktiskt tror att det förhåller sig så. Det jag tycker är styrkan med Instone-Brewers resonemang (som fö är så långt ifrån en liberalteolog man kan komma - jag känner honom personligen och talade med honom senast idag), är ju just att han tar Jesu ord på allvar och kämpar med att förstå dem såsom de bör förstås - dvs i relation till den sociala och kulturella kontext i vilken de uttalades. Det Instone-Brewers artikel handlar om är inte Guds A-plan för äktenskap och familj utan om hur Jesu ord om skilsmässa och omgifte bäst bör förstås. Vilken debatt är det Jesus går in i? Vilka frågor svarar han på? Vad är det för tankar han bemöter? Detta är relevanta frågor som en sann exeget både kan och bör fråga sig. Det jag saknar hos dig är just ett resonemang runt dessa frågor. Jesus tillät uppenbart skilsmässa i vissa situationer (äktenskapsbrott), men trots detta verkar du vilja slå fast att alla som skiljer sig syndar. Syndar man om man gör det Jesus tillåter? Och det är detta frågan handlar om - vad som är tillåtet, vad som är en möjlig utväg, vad som är acceptabelt i mycket svåra situationer. Det handlar inte om Guds A-plan för perfekta äktenskap. Pipers recension är en grov karikatyr av det som Instone-Brewer försöker säga. Att insinuera att han försöker ge en fri-licens åt alla att skilja sig efter behag är oförskämt och illvilligt, och visar ju att han inte ens försökt förstå Instone-Brewers resonemang (och det är inte bara jag som gjort denna analys av hans recension). Typiskt exempel på när man skriver i affekt utan att verkligen reflektera över sakfrågan. Jag erkänner - precis som jag skrev i mitt inlägg - att jag inte har läst Instone-Brewers bok i detalj än, och det är möjligt att det finns svagheter i hans resonemang. Men jag tycker att han ska ha en eloge för att han verkligen gått i klinch med en inflammerad fråga och vågat ifrågasätta och problematisera slentrianmässiga bibeltolkningar som kanske inte är så enkla som självgoda kristna i lyckade äktenskap ibland förmodat och tagit för givet.

Pelle — den 10 februari 2009

Lars-Gunnar, vad säger du om de frågor jag har i texten? Samvetets betydelse etc? Tacksam dina synpunkter! David, jag hoppas du inte tolkar mitt inlägg som att jag anklagar dig för att vara liberal. Det gör jag inte. Jag angriper endast Instone-Brewers argument. Hans argument, inget annat. Jag hoppas det framgår. Jag hoppas också att det framgår att min text innehåller många frågetecken. En sak är vad Jesus (och Paulus) säger. Det tycker jag är klart (se nedan dock). Men tillämpningen då? Där söker jag verkligen efter svar. Den giltiga grund som Jesus verkar ange för skilsmässa i Matt 19, sexuell otro, går jag inte in på ovan. Jag berör den flyktigt i min äldre text. Men jag tycker den är problematisk eftersom den saknas hos Markus, Lukas och Paulus. Kanske har Piper rätt när han menar, om jag förstår rätt, att porneia här syftar på en sexuell förbindelse under förlovningstiden. På ett principiellt plan är det också svårt att få ihop att sexuell otro vore ett giltigt skäl för skilsmässa. Parterna lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt och ingår i ett förbund. Om ena parten bryter sitt löfte, inte borde det automatiskt leda till att den andre frias från sitt löfte? Det är till döden, no matter what. Hur som helst är min egen erfarenhet av skilsmässor (och min omgivning kryllar av dem) att otrohet inte är huvudskälet till att vi har ett så stort antal skilsmässor idag. Kärleken har dött av andra anledningar. Därför tyckte jag det var ok att tala generellt om att skilsmässa är synd trots att det alltså finns ett frågetecken kvar att utreda. Pipers recension tycker jag är helt ok. Han recenserar artikeln och inte boken. Och det är helt ok eftersom artikeln fått mycket större spridning än boken någonsin kommer få. Och jag såg på Instone-Brewers blogg att han faktiskt ångrar, efter att ha läst Piper, att han tog med försummelse som ett giltigt skäl.

David Nyström — den 10 februari 2009

Pelle: "Hur som helst är min egen erfarenhet av skilsmässor (och min omgivning kryllar av dem) att otrohet inte är huvudskälet till att vi har ett så stort antal skilsmässor idag. Kärleken har dött av andra anledningar. Därför tyckte jag det var ok att tala generellt om att skilsmässa är synd trots att det alltså finns ett frågetecken kvar att utreda." Jag: Ok, jag kan se det, och jag delar generellt sett din analys av läget i många församlingar idag. Känner mig lite obekväm på denna sidan skranket, för normalt sett är jag den "konservative" parten i sådana här samtal :-). Jag är inte mycket för exegetik som bara försöker legitimera en teologi man redan skapat på andra grunder, men jag tycker inte det är vad Instone-Brewer gör. Givetvis kan min förståelse färgas av att jag känner honom och vet vilka värderingar han har, och därför kanske jag tolkar det han skriver utifrån den kunskapen. Det stämmer att artikeln innehåller en del formuleringar som kan tolkas åt olika håll, men jag tycker ändå att Pipers analys inte var av den välvilliga sorten, särskilt som han mycket väl känner till författaren och troligen även läst boken i sin helhet. Kärnfrågan tycker jag egentligen är hur vi definierar äktenskapsbrott och vilken part det är som bryter sönder ett äktenskap. Om en kvinna blivit misshandlad i flera år och tillslut inte orkar längre utan flyr sitt hem och begär skilsmässa, vem har upplöst äktenskapet? Vem har syndat? Här menar jag att det inte är kvinnan som är skyldig till äktenskapets upplösning utan mannen. Han krossade äktenskapet samma dag han bröt mot sina äktenskapslöften att älska och beskydda sin hustru. Samma resonemang kan föras om andra situationer. Säg att en man överger sin hustru, flyttar till Bahamas och lever rövare i åratal utan att höra av sig och utan att ta hand om sin familj. Tillslut orkar inte hustrun längre och begär skilsmässa. Vem har upplöst äktenskapet? Jag tror vi ibland varit för fokuserade på signaturer på pappret istället för att se verkligheten, vilket har lett till att vi fördömt människor som snarare är offer än förövare. Många människor (framförallt kvinnor) lever i äktenskap som i praktiken varit upplösta länge. Mannen har formellt sett inte begärt skilsmässa, men har i praktiken tagit ut en sådan sedan flera år tillbaka. Om man, som Instone-Brewer menar, kan förstå Skriften som att skilsmässa är tillåtet i vissa situationer, så tycker jag inte det behöver betyda att man antar en helt ny bild av hur Gud ser på skilsmässa, utan snarare att man behöver tänka om när det gäller hur vi definierar skilsmässa som sådan. När det gäller de situationer Instone-Brewer tar upp - sexuell otro, grov försummelse, övergivenhet och misshandel - så handlar det just om grova brott mot äktenskapslöftena, dvs den grund som äktenskapet vilar på. Om man nu liknar äktenskapet vid ett förbund, så är det ju så att man inte bryter ett förbund genom att signera ett papper utan genom att göra sådana saker man vid förbundets instiftande lovat att inte göra eller vice versa inte gör sådant man lovat att göra. Det går att bevara ett förbund intakt även om ena parten försyndar sig mot förbundslöftena, men det är upp till den förfelade parten att avgöra om så sker eller inte. Detta är frågor jag säkerligen kommer grunna mycket mer på, och jag ska läsa igenom Instone-Brewers bok mer grundligt och även kritiken mot hans resonemang och försöka komma fram till om de håller eller inte. Jag medger att jag gärna vill att han ska ha rätt, för det skulle ge svar på många av mina frågeställningar, men det är ju inte godtagbart skäl i sig, naturligtvis. Guds välsignelse...

Lage Eckeskog — den 10 februari 2009

Intressant disskusion! Även om inte otrohet är det främsta skälet för skillsmässor, specielt inte bland kristna, så förekommer det dock. Att hävda att även om ena parten varit otrogen, ja t om kanske haft FLERA partners, ändå måste stanna kvar i ett rejält dött äktenskap är mer än hårt, det är grymt. OBS! Jag anklagar ingen utan talar mer om den åsikten. SJälv tycker jag, efter att ha varit offer för just upprepad otrohet, att det var alldeles självklart att vi skulle skiljas, hon älskade ju en annan! Att tvinga henne kvar skulle vara otroligt kärlekslöst. Trots det ville jag fortsätta, men hon ville inte. I mitt fall gifte jag om mig, mitt samvete är helt rent kan jag tillägga. Nu blev det personligt, men det måste bli det för att konsekvenserna av detta tänkande ska komma upp till ytan. Konsekvenserna av "äktenskap till döden"teologin, om vi drar detta till sin spets, skulle alltså vara att jag skulle skilja mig från min hustru? Min f.d, numera icke-kristna fur skulle göra detsamma? Nej, nej, nej. Jag hoppas att alla här inne inser hur otroligt orimmligt och grymmt detta skulle vara. Så vad blir då straffet? Anser debatörerna här inne att kristna som skiljer sig och gifter om sig (efter te x otrohet) är dömda till helvetet för evigt? Nu vet jag att det finns olika uppfattningar om detta men jag är ärligt intreserad. Om det är så: då måste ju ni gå ut och förkunna detta SNARAST annar går ju dessa kristna förlorade, och deras blod blir på era huvuden eftersom ni visste om vad som var sannt men ingenting gjorde.

Jonny Nilsson — den 10 februari 2009

Håller med...men..har man väl gift om sig så kan man inte begära att det nya äktenskapet skall upplösas. Framgår det av Bibeln att ett nytt äktenskap som ingås genom äktenskapbrott är ogiltigt? Det kanske inte kan bli särskilt välsignat, men är det ogiltigt? Har man väl gift om sig får man leva i det. Synden blir inte ogjord bara för att man skiljer sig igen. Synden kan förstås bli förlåten i det nya äktenskapet, utan att man först skall behöva skilja sig igen. Guds Ord är klart när det gäller äktenskap. Samtidigt är vi människor som vi är och därför måste vi även hitta praktiska lösningar i krångliga situationer, utan att för den skull bli pragmastiska.

Pelle — den 10 februari 2009

David, du skriver att kärnfrågan är hur vi ska definiera äktenskapsbrott. Jag tänker mig att kärnfrågan snarare har att göra med förbundstanken och vad den förfelade parten har för förpliktelser när den andra parten har brutit mot sina löften (hur vi än ser på vad som utgör brottet). Är inte vår kallelse att vara heliga, att efterlikna Gud? Och han är ju trogen oss människor trots att vi ständigt bryter med honom. Och är de så att Jesu ord om äktenskapet blir så svåra att implementera för att vi inte vill gå lidandets väg? Obs att detta är en ärlig fråga om vad som egentligen är rimligt att begära av oss människor. Lage, tack för din input. Och jag vet att detta är en mycket känslig fråga. Den är det för mig också trots att jag själv inte skilt mig. Det jag gör är jag försöker förstå Jesu ord. Jag har inte svaren vilket jag tycker framgår av texten. Och du begär mycket av mig om du vill att jag ska säga något om den framtida destinationen för de som skilt sig. Läs texterna själv och återkom gärna med dina reflektioner om vad Jesus egentligen menar. Jonny, om äktenskapet är ett livslångt förbund (och det är det jag tycker Jesus säger) kan det inte finnas två äktenskap för en och samma person så länge ens första partner lever. Om jag kommer till insikt om att skilsmässan var en synd och att Gud inte välsignade det andra äktenskapet, bör inte slutsatsen då bli att Gud vill att jag lever ett liv där jag är öppen för försoning med min första hustru? Observera att detta resonemang inte är hämtat från Bibeln utan är mitt eget tafatta försök att applicera Jesu ord på dagens situation. Jag önskar att du korrigerar mig om det går.

David Nyström — den 10 februari 2009

Pelle, jag håller med dig i stort. Men återigen, vad vi diskuterar är vad som är tillåtet, inte vad som är idealt. Jag tycker aldrig att skilsmässa är den bästa lösningen, även om legitima skäl finns. Jag tycker tex man bör förlåta sin partner och försöka rädda sitt äktenskap även vid otrohet. I sin undervisning sätter Jesus ribban högt, och pekar på idealet, men förväntar han sig verkligen att alla människor alltid ska nå upp dit? Enligt Jesu undervisning har alla som någon gång tittat med begär på någon annans hustru begått äktenskapsbrott. Vi sitter alltså alla (eller åtminstone jag) i samma båt som de som gått igenom skilsmässa. Det jag ifrågasätter är om vi kan använda Jesu skarpt formulerade ord till att anklaga och fördöma människor som gått igenom mycket svåra situationer och fattat svåra beslut, vilket ju ofta skett i kristenheten. Omgifta par får ju i många sammanhang alltid leva med ett stigma över sig, oavsett vad som orsakat de tidigare skilsmässorna. Jag tycker att I-B, genom att visa att Jesu undervisning här är en del av en större och mer omfattande debatt åtmninstone problematiserar den typen av tillämpning av Jesu ord. De måste förstås i relation till den situation som adresseras, men även, menar jag, som ett uttryck för den typ av ideal Jesus ofta pekar på. Jesu livsstilsideal är något vi som kristna bör sträva efter i våra personliga liv, inte använda som tillhyggen att slå andra i huvudet med. Jag ser tex inte att någon blir utesluten ur en församling när de försökt få tillbaka en stulen mobiltelefon, trots att Jesus säger att vi inte ska kräva igen sådant som stulits från oss. Ingen av oss lever helt efter bergspredikans ideal, och vi kräver normalt inte det av varandra heller. Varför är det så annorlunda på detta område? Poängen är att man inte kan blanda ihop det bästa med det tillåtna. I-B:s resonemang handlar om det tillåtna, och där tycker jag han på ett gediget sätt försöker visa vad Skriften har att säga om detta, och hur Jesu ord bör förstås dels mot denna bakgrund, och dels mot bakgrunden av den debatt som fördes inom den judiska kommuniteten vid den tiden. Det är möjligt att han inte lyckas på alla punkter, men hans metod och tillvägagångssätt tycker jag är helt riktigt. Med detta sagt håller jag med om att vi lever i en skilsmässokultur, i vilken Guds förbundstanke ofta är långt borta från reflektioner runt det kristna äktenskapet. Här behövs mer undervisning i församlingen.

Lachen — den 10 februari 2009

Jag har full förståelse för de som gift om sig och dessutom fått barn i det nya förhållandet. Ska allt rivas upp igen. Som katolik vet jag att jag inte kan skilja mig och gifta om mig. Därför kan jag inte hamna i den situationen. Visst, mitt äktenskap kan naturligtvis också kapsejsa, men jag kan ändå inte upplösa det. Min fru är min fru tills någon av oss dör, precis som mina syskon är mina syskon tills någon dör, precis som mina barn är mina barn tills någon dör, oavsett vilka dumheter vi gjort mot varandra. Men åter; jag vet inte hur man ska göra när någon på goda grunder skilt sig och skaffat sig en ny familj. Jag förstår helt klart problematiken. Det är ju inte bara att backa tillbaka och börja om igen för den omgifte.

Corfitz — den 10 februari 2009

Är det inte inställningen att äktenskapet är livslångt som fick en viss Knutbypastor att döda två fruar? Vilken synd är då värst, äktenskapsbrottet eller dråpen?

David Nyström — den 10 februari 2009

Corfitz: Vad det än var som motiverade en viss Knutbypastor, så inte var det respekt för Guds bud och förordningar; det torde vara ganska uppenbart...

Pelle — den 10 februari 2009

David, talar inte Paulus om vad som är tillåtet i 1 Kor 7:10? Så här skriver han: "en hustru får inte lämna sin man - men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift". Sedan kan jag inte tro att Jesus faktiskt jämställde omgifte med att titta med lust på någons annans hustru. Det han gör är att peka på att det är i hjärtat allt börjar, så ta vara på det! Det står ju "begått äktenskapsbrott... i sitt hjärta". Har jag pratat om att "anklaga och fördöma"? Bort det! Däremot har kyrkan/församlingen en uppgift att förmedla Guds vilja till människor, för människans väl. Häri finns förstås ett inslag av att konfrontera människor också. I all kärlek, förstås. När det gäller andra bud som kristna inte <strong>vill</strong> leva upp till kanske det är dags även där för en uppsträckning. Vi ska ju vara ett heligt folk, salt och ljus. Men då måste vi först ha kommit fram till vad som är någon slags miniminivå i kyrkan (och detta finns definierat i ett flertal katekeser). Alla Jesu uppmaningar är ju inte bud. Jag tänker nu på Jesu ord om att sälja allt och ge till de fattiga. Den helige Franciskus tog denna uppmaning bokstavligt och levde ett välsignat liv för Gud. Jag tänker att denna uppmaning är en inbjudan till ett rikare liv. Det som är allmängiltigt, och ett minimikrav så att säga, är emellertid budskapet att inte vara bunden till sina ägodelar och att vara generös. Om snålhet upptäcks i församlingen och den snåle inte vill vända om, ja då det är läge att ställa brodern till svars. Problemet med omgifte, jämfört med andra synder, är att omvändelsen är SÅ förkrossande. Du skriver att ingen lever helt efter bergspredikans ideal och varför skulle det vara annorlunda med skilsmässa? Men enligt bergspredikan ska vi riva ut det öga som förleder oss att se med begär på en kvinna. Att hålla sig till en kvinna, däremot, måste man inte vara ett helgon för att fixa. Och Paulus, som väl kan sägas vara implementatören av evangeliet, säger att en man inte får skilja sig från sin hustru och vice versa. Så det finns redan i Nya testamentet både bud och "möjligheter till fördjupning". Och så har väl kyrkan mediterat över detta under några århundraden och då kommit fram till att det inte finns några möjliga mellanlägen mellan skilsmässa "on demand" och äktenskap "till döden". Corfitz, just vad som motiverat Fossmo har jag ingen aning om. Men finns där en starkt socialt sammanhang där skilsmässa inte tillåts så visst, då dyker säkert tankar om mord upp. Men andligt sett tror jag att det är en dålig utväg. Ja, på många andra sätt också...

David Nyström — den 10 februari 2009

Pelle, nej du har inte talat om att anklaga och fördöma, och ber om ursäkt om det lät som om detta var riktat mot dig. Det jag riktar mig mot är en attityd i den kristna församlingen som just på detta område ofta varit väldigt hård. Man har hanterat människor i mycket svåra situationer på sätt som jag ofta inte tycker är försvarbara. Det jag kort sagt försöker säga, tror jag, är att Jesu ord bör tolkas mot den kontext de uttalas i, och den finner vi framförallt i GT och lagen, men även i den samtida rabbinska debatten. Här tycker jag I-B resonerar helt korrekt. Det sägs ofta att Jesus i bergspredikan skärper lagen, men jag är inte säker på att det är det han gör. Jag tror inte att Jesus gav sig in och mixtrade med Guds lag, utan vad han gör är att han förmanar våra hjärtan och vår inställning till lagen. Ofta närmar sig människor Guds bud med inställningen att försöka hitta ett kryphål i den - man vill inte bryta mot lagen, men vill ändå komma så lindrigt undan som möjligt. Jesus korrigerar detta genom att höja ribban rejält och säga vad vi bör sikta mot. Evangelierna är fulla av exempel på detta: ”Är sju gånger nog? Nej sjuttio gånger sju!” Den konversationen handlar inte om att Jesus bestämmer en siffra utan om Petrus attityd; hans fråga var fel ställd från första början. Jesu undervisning bör, enligt mig, därför inte alltid tolkas som miniribban för vad Gud tillåter, utan som idealet för våra liv. Det är detta vi ska undervisa, det är detta vi ska eftersträva, det är detta vi ska ha siktet inställt på. Det andra jag har velat problematisera är hur vi definierar en skilsmässa. Jag anser tex inte att vi kan använda Jesu ord till att förmana en kvinna som flytt från sin misshandlande man. Mannen har brutit förbundet, enligt mig, och hustrun är i sin fulla rätt att låta det förbli brutet. Det bästa alternativet vore naturligtvis att äktenskapet upprättas, men om kvinnan inte orkar eller vågar arbeta mot det bör hon inte ses eller behandlas som en äktenskapsbryterska enligt mig. Mannen däremot, bör utsättas för sträng församlingstukt och hållas ensam ansvarig för om äktenskapet går i kras. Jag vill nog inte gå längre än så här just nu. Jag har långt ifrån tänkt färdigt runt dessa frågor, och är egentligen inte redo att debattera dem än. Mitt ursprungsinlägg uttryckte uppskattning för I-B:s grundliga efterforskningar runt bakgrunden till Jesu undervisning på detta område, och jag tycker att många av de argument han för fram känns sunda och genomtänkta. Om hans slutsatser håller fullt ut har jag ingen uppfattning om än, men han har på ett föredömligt sätt vågat utmana och problematisera gängse tolkningar av några viktiga bibelord som har stor betydelse för alla församlingars pastorala arbete. Det är möjligt att du i slutändan har rätt i det du skriver, men jag är just nu inte övertygad om att Bibelns hållning i dessa frågor är lika stenhård som många kristna församlingars. Mose tillät skilsmässa i vissa fall (pga vår ofullkomlighet, visserligen, men ändå). Jesus tillät också skilsmässa (förklaringen att det handlar om trolovning känns spekulativ, tycker jag), och även Paulus kan tolkas som att han tillåter både skilsmässa och omgifte för kristna som haft otroende makar som lämnat dem. Detta tycker jag är skäl nog till att åtminstone ompröva teoretiska tankekonstruktioner som att man egentligen, i Guds ögon, fortfarande är gift med sin första hustru trots att denna gift om sig och bildat familj med någon annan. Vad är det Skriften säger? Vilka frågor är det som besvaras, vilka situationer är det som adresseras, och hur bör vissa enskilda bibelord förstås i relation till resten av Skriften och i relation till dess sociala och kulturella kontext? Detta är frågor vi behöver ställa, menar jag, och gärna så förutsättningslöst som möjligt. I den utmärkta filmen Chocolate gestaltas ett dysfunktionellt äkta par av de svenska skådespelarna Peter Stormare och Lena Ohlin. I filmen så misshandlar mannen sin hustru så grovt att hon tillslut flyr för livet och bosätter sig hos en väninna. Efter några månader kommer mannen för att hämta tillbaka sin hustru, ”reformerad” som han skulle vara. När hon inte vill följa med honom säger han: ”We are till married in the eyes of God”. Hennes svar: ”Then God must be blind.” Tänkvärt, eller hur? Tack för samtalet...

Pelle — den 10 februari 2009

David, hur man som kristen borde förhålla sig till "Chocolate" skulle i sig kunna växa till en ganska lång tråd tror jag :-) Lena Ohlins svar är tänkvärt men inte särskilt fromt. Och det är typiskt filmen att kristen ortodoxi försvaras av en kvinnomisshandlande alkoholiserad lågintelligent man. Lena Ohlin skulle ha kunnat svara så här: "Prove that for a year and I'll return to you." Det hade varit mer kärleksfullt och mindre upproriskt. Och framförallt mer helgonlikt. Du skriver att Jesu ord inte ska användas för att förmana en kvinna som flytt från sin våldsamma man. Det tycker inte jag heller. Men kanske skulle hon kunna få vägledning av Paulus ord? "Om du lämnar din man, förbli ogift." Att lämna sin make kan vara nödvändigt men att gifta om sig är aldrig det. Slutligen vill jag kommentera det du skriver om Instone-Brewers forskning. Det är jättebra att det finns teologer som jobbar med Nya testamentets kontext. Amatörteologer som jag behöver sådant material, ja vi behöver alla det för att bättre förstå vad de nytestamentliga författarna menade. MEN det gäller att inte bli så fixerad av kontexten att man missar texten. Instone-Brewers slutsatser brister när det gäller att göra texten rättvisa (som jag argumenterar för i mitt inlägg).

Lage Eckeskog — den 11 februari 2009

Som sagt: mycket intresant disskusion! Pelle: jag staller inte dig personligen till svars utan asikten och ville hora de andra debatorernas asikt. Tavrtom tycker jag det ar en mycket aktuell fraga som maste belysas, men sjalv tror jag inte att svaret ar sa enkelt. Nu tror jag att den har fragan ar oerhort praglad av vilken teologisk bakgrund och vilken kyrka man tillhor. I Katolska kyrkan ar aktenskapet ett sakrament, liksom dopet osv. Dar ar det omojlig att upplosa ett aktenskap eftersom da kan man i langden ocksa upplosa de andra sakramenten. jag forstar den installningen. Men jag tillhor ett sammanhang dar omgifte ar mojligt pga otrohet, jag tycker att undervisningen dar ar valdigt klar, om en partner bryter forbundet ar forbundet brutet och den fororattade partnern har ratt att gifta om sig. Daremot ar det inte tillotet med omgifte av skal som: "Vi gled ifran varandra" osv. En intresant aspekt, om nagon debator vill ta i den, ar hur vi praktiskt ska hantera de som nu gift om sig. Ska de tvinasg till ytterligare en skillsmassa med djupare sar, tvingas ga tillbaka till en manniska som de kanske aldrig vill se mera? Vad blir konsekvenserna av en teologi som inte tillater skilsmassa och omgifte i nagot som helst fall? Jag tror att debatten skulle kunna bli mycket intresant om vi kunde belysa de fragorna, for Bibeln ar ju, inte en teoretisk skrift utan praktisk: den kan och bor tillampas i vardagens liv. En annan fraga till alla debatorer: vilken status har den omgifte i era ogon som kristna? Ar de syndare liksom te x homosexuell samlevnad? Gar en omgift evigt forlorad om han/hon inte skiljer sig igen? For egen del kan jag saga att om nagon forsokte fa mig att ga tillbaka till min f.d otrogna fru skulle jag inte kunna ta denne pa allvar.

Johan Stenberg — den 11 februari 2009

Jag skall försöka ge en katolsk röst åt det här samtalet. Medan protestanter ofta ser äktenskapet mest som ett juridiskt kontrakt så betonar vi att äktenskapet framför allt är ett heligt sakrament - ett förbund. Ett juridiskt kontrakt kan brytas. Förbundet och sakramentet Äktenskap kan däremot aldrig brytas. Vad Gud har fogat samman kan nämligen inte människor skilja åt. Däremot kan det förklaras ogiltigt. När äktenskapet förklaras ogiltigt så är det alltså inte fråga om någon skilsmässa, utan om ett fastslående av att "äktenskapet" inte ingicks på ett giltigt sätt och alltså inte är något giltigt sakrament/förbund. För att ett giltigt äktenskap skall ingås så krävs bland annat att båda parter avser att leva tillsammans hela livet - alltså inte bara i 10 år eller så länge det känns bra. Det krävs också att man avser att skaffa barn och att ingen part döljer någon viktig information (tex om aggressivt beteende). Enligt vårt sätt att se det så är alltså ganska många "äktenskap" ogiltiga. Man kan nästan säga att många gifta par lever i synd därför att de trots giftermålet inte har inträtt i det heliga sakramentet Äktenskap - de har bara ingått ett juridiskt kontrakt. Att "skilja sig" pga tex misshandel brukar alltså inte vara något problem. Att bryta det juridiska kontraktet är nämligen ingen synd, och det s.k. äktenskapet är förmodligen inte giltigt. Merparten av alla giftermål är dock giltiga Äktenskap. Man kan skilja sig juridiskt, men sakramentets giltighet består ändå. Man kan naturligtvis även "gifta om sig" juridiskt, men i Kyrkans ögon lever man i så fall i äktenskapsbrott. Det är dock tillåtet att flytta ifrån sin äkta make/maka en tid, men avsikten måste vara att försonas. Den som lever i synd blir utestängd från nattvarden ända tills synden är ångrad och botgjord. Detta gäller alla oss syndare och alltså inte bara dem som begår äktenskapsbrott. Vad jag förstår så kan man inte ångra och botgöra ett äktenskapsbrott samtidigt som man framhärdar i äktenskapsbrottet. SUMMA SUMMARUM. Ätenskapet är enligt vårt sätt att se det ett heligt sakrament - inte bara ett kontrakt. Det måste man ha klart för sig om man vill gifta sig i KK. BRASKLAPP: Ovanstående är min personliga förståelse av kyrkolagen. Kyrkolagen bygger i sin tur på Kyrkans förståelse av Jesu lära.

Pelle — den 11 februari 2009

Tack Johan! En fråga: Hur förstår du det Jesus säger i Matteus 19 "den som skiljer sig av annat skäl än otukt...". Det kan tolkas som att Jesus öppnar för skilsmässa i detta fall. Vidare en pastoral fråga. Ponera att ett par önskar bli katoliker. De är gifta sedan länge och har barn tillsammans. Men det visar sig att mannen har varit gift tidigare. Kyrkan undersöker detta tidigare äktenskap och ser att det är giltigt. Vad blir prästens budskap till paret? Jag undrar också varför du tror att det inte är något problem med att upplösa äktenskap där det förekommer misshandel. Även sådana äktenskap kan ju vara helt korrekt ingångna. Människor förändras, du vet.

Johan Stenberg — den 11 februari 2009

Kluriga frågor. Och mitt svar får du nu ta med en nypa salt för jag är ute på ganska djupt vatten. Jag tror (men är inte 100% säker) att endast äktenskap mellan döpta personer är giltiga som sakrament i Kyrkans ögon. Jesus talade här till odöpta judar som levde under Mose lag... man kanske kan anta att äktenskapet inte var något kristet sakrament på samma sätt som nu före Kristi uppståndelse? Angående det omgifta paret med barn som vill bli katoliker. Om parterna inte är döpta så borde de räknas som ogifta och får därmed gifta om sig. Men om de tex är fd pingstvänner och därmed döpta så blir det svårare. Vi har en stiftsdomstol i Stockholm som avgör varje enskilt fall. Kontakta gärna msgr Jorge de Salas som är s.k. offical (stiftsdomare) i Stockholm. Han är säkert bara glad att svara. Om misshandel: Om äktenskapet är giltigt så får kvinnan inte gifta om sig. Och om mannen inte sätts i fängelse så får hon säkert flytta bort från honom skulle jag tro, även om äktenskapet består. Svåra frågor, som sagt. Alla dessa frågor kan man dock få hjälp med av stiftsdomstolen. Jorge de Salas är, förutom präst, dessutom doktor i juridik så det är säkert tryggast att fråga honom direkt.

Pelle — den 11 februari 2009

Men kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet måste väl ändå basera sig på bland annat Jesu undervisning i Matt 19, Mark 10 osv även om Jesus i dessa texter självklart inte vänder sig till döpta personer? Ledsen, men jag hänger inte riktigt med på vad du menar.

Lars-Gunnar Forsberg — den 12 februari 2009

Det är fantastiskt att notera vilket intresse som denna fråga här har väckt! Hoppas att många följer samtalen och diskussionerna på bloggen! Här finns mycket att hämta i form av frågor, funderingar, teologiska reflektioner och personliga erfarenheter. Det som gör frågan om skilsmässa och omgifte så svår och ångestfylld är utan tvekan att vi idag faktiskt lever i det som flera skribenter kallar en "skilsmässokultur". Dessutom är vi, som svensk kristenhet, inte alltid så tydliga och raka i vår undervisning. Om vår kultur hade varit mindre skilsmässobenägen hade nog fler ivrigare kämpat för sina äktenskap och avstått ifrån separation. Den skilsmässokultur som idag råder i Sverige påverkar givetvis även våra kyrkor och samfund. Om då församlingens undervisning och förkunnelse är rak, kompromisslös och tydlig så skyddas kristna människors äktenskap, särskilt sådana som hamnat i kris. Visar det sig att makarna ändå inte kan fortsätta livet tillsammans så måste möjligheten till ett liv i celibat lyftas fram, precis som aposteln Paulus gör i 1 Kor. 7:10 -11. Celibatet framställs inte som något negativt, mörkt eller tråkigt. Tvärtom erbjuder det enorma möjligheter, inte minst när det gäller arbetet i Guds rike. Dessutom håller celibatet ständigt dörren öppen för en eventuell återförening av de separerade makarna. Tyvärr lever vi nu inte under sådana förhållanden där celibatet alltid utgör det självklara alternativet. Istället bevittnar vi hur många kristna ser omgiftet som ett alternativ. Innebär detta konstaterande att vi bör tona ner Jesu och apostlarnas undervisning och istället anpassa oss efter rådande omständigheter? Nej, vi har ju ett ansvar att med Ordet som ledstjärna arbeta förebyggande så att skilsmässa och omgifte i möjligaste mån undviks. När vi ändå inte lyckas får vi inte ge upp utan istället enträget fortsätta undervisa, förkunna och förmana så att äktenskapet hålls heligt. Trohetslöftet som makarna gett varandra och undervisningen i församlingen måste få utgöra ett skydd för våra sårbara äktenskap så att vi verkligen troget och i sann kärlek står vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Själv fick jag leva tillsammans med min underbara hustru under 27 år. Så, plötsligt och helt oväntat avled hon den 21 augusti år 2007. Saknaden efter henne känns oändlig! Men längtan efter att få återse henne är åndå mycket större!!!

Lars-Göran Ståhl — den 12 februari 2009

Angående bibelordet Matt 19 så har jag fått förklarat att med otukt menas ett samboförhållande eller liknande utomäktenskapligt förhållande. Man kan alltså avbryta ett sådant förhållande för att gifta sig med någon annan.

Lars-Göran Ståhl — den 12 februari 2009

Sista meningen i mitt senaste inlägg ska nog vara: "Man kan alltså avbryta ett sådant förhållande." Punkt slut! Avslutningen av meningen blev lite märklig.

Kennet Eriksson — den 5 juni 2010

Tack för ett intressant inlägg på din blogg, jag vet att den är över ett år gammalt Jag läste artikel "The Biblical Teaching on Divorce and Remarriage" av Leslie McFall, där han diskuterar tilägget som Desiderius Erasmus lade till sin Grekisk-Latinska Nya Testamente (1516 1st ed), som [han menar] ändrade på det sätt som Matteus 19:9 har blivit översatt. En intressant läsning enligt mig. http://morechristlike.com/documents/DivorceMcFallview.pdf

pelle — den 5 juni 2010

Tack för länken. Men artikeln är 43 sidor. Kan du närmare ange var jag hittar den diskussion du nämner?

Kennet Eriksson — den 5 juni 2010

Du kan läsa om det i del 1 av artikeln

Ellien — den 4 augusti 2010

Oj, är mer än ett år för sent ute. Och alla som diskuterat är män. Varför tar ni exemplet med en man som misshandlar sin kvinna, så typiskt svenskt på något vis. De synliga blåmärkena på kroppen. Men de i själen då? ALL bristande kärlek, omtanke och respekt i ett äktenskap är någon form av misshandel, eller hur? Hur ska man gradera misshandel? Det kan ju t ex vara en man som själv blivit slagen sedan han var barn. Och om man sedan vågar släppa in den bibliskt dokumenterade förekomsten av demoner...? Den misshandlande mannen kanske är oerhört sårad och skadad sedan barndomen och behöver psykologisk hjälp och själavård för att ta sig ur det sjukliga beteendet? Och om han dessutom blivit anfäktad och står under demonisk påverkan som styr honom att misshandla fast han egentligen inte vill, som en osynlig kraft som tar över. OM han då inte erbjudits varken själavård eller befrielse i sin församling, men skulle vara beredd att underkasta sig sådan hjälp om den fanns - och också isåfall kunna bli löst från sitt felaktiga beteende... Är det ändå ett legitimt skäl för att skilja sig menar ni? Å andra sidan ska man vara beredd att svälja otrohet, eller? Jag vet om en person (kvinna) som kämpade för sitt äktenskap när mannen ville skilja sig. Det var fula saker, han blev hård och kall och när hon förtvivlad undrade om det fanns med någon annan i bilden hånade han henne för att hon var så svartsjuk. Hon mådde förklarligt nog dåligt under en lång lång tid, vänner försökte hjälpa men vad skulle man säga? Till sist uppdagades att mannen inlett ett förhållande med en annan kvinna som han även var med sexuellt. Han hade hela tiden haft facit i handen medan hon plågats och till sist undrat om hon var inbillningssjuk och förtjänade allt ont mannen sade och gjorde. Till saken hör att mannen som ofta var ute och reste i sitt arbete lämnat henne ensam med barnen under hela denna period, samtidigt som hon mer och mer höll på att bryta samman psykiskt. Efter lång tid av vädjande under tårar om att mannen skulle ge äktenskapet en ny chans, blev hon fullständigt nedbruten över att hennes man nu delade sin kropp, sitt hemliga liv, sina tankar med en annan kvinna. Skulle hon fortsätta att låta sig trampas på och misshandlas, veta att de i princip delade säng med ännu en person? Vad hon gjorde var att svara mannen, som hon knappt orkade se efter att sanningen kommit fram eftersom det innebar så mycket smärta, när han sa att de måste träffas för att diskutera om skilsmässan eller hur de nu skulle göra, att han skulle få sin skilsmässa, det var inget OM utan han hade begärt skilsmässa och skulle få det, däremot ville hon att han tog ut papperna som skulle skrivas under. Denna kvinna kom till en väninna hon ej mött på ett årtionde några år senare som chockad såg hur hon brutits ner i sitt självförtroende. Den i sin ungdomstid så glada, livsbejakande kvinnan var nu en skugga av sitt forna jag, deprimerad och fullständigt körd i botten. Hon hade fått kämpa på för det mesta ensam med barnen, flyttat från villan till en lägenhet, yngsta barnet mobbades i svårt i skolan, näst yngsta började snatta och ränna ute med kompisar om nätterna. Hon hade ett dåligt betalt arbete och kämpade med vardagen under det att f d maken gjorde karriär på annan ort och fortsatte vara med den nya kvinnan. Till sist gick hon in i den berömda "väggen" och blev långtidssjukskriven. Mannen tog hand om barnen under semestrar och långhelger, bjöd dem på resor och fina kläder men vägrade sträcka ut en hjälpande hand mot sin f d hustru som han snarast bedrev lobbyverksamhet mot. Så tog det slut med den nya kvinnan, men han skaffade sig raskt en ny, och efter något år när det tog slut ännu en. Nu verkar han hittat den optimala kvinnan och håller ihop med henne. Nu till min fråga: Denna familj hade tillsammans gått till kyrkan under flera år, svenska kyrkan, och de var inte frikyrkliga. Kvinnan blev troende pånyttfödd alltmedan mannen ev. (känner honom ej så väl) anser sig som kristen för att han är med i sv. kyrkan. Men mannen valde alltså att skiljas från henne och antar man betecknar honom som icketroende. Menar ni på fullaste allvar (d v s att Gud gör det)att den här kvinnan ska fortsätta att leva som en förskjuten kvinna tills hon torkar ihop som en gammal gumma, medan mannen lever med sin ny kvinna och kanske ny familj? Skulle denna misshandlade, bedragna, svikna kvinna begå äktenskapsbrott om hon gifte om sig efter åratal av ensamhet medan f d mannen roat sig? Och skulle den man som gifter sig med henne "bli orsak till äktenskapsbrott"? Deras äktenskapet var ju redan brutet efter vad jag kan förstå. Skulle någon man kunna tänka sig att leva som hon i årtionden, så att säga få ta det tunga straffet för att äktenskapet brutits fastän det inte var de som varit otrogna? Och bese hur kvinnan glad och nöjd lever vidare med ny partner, medan han enligt vissa bibeltolkningar ska leva i celibat resten av sitt liv - eller invänta att hon till sist efter att ha levt intimt med andra många år till sist kommer tillbaka och erbjuder äktenskap och återigen delar sin numera åldrade kropp med honom? Medge att det knappast kan ses som annat än djupt orättvist? Och Gud är rättvis. En väninna sade angående kvinnosynen, att hon ibland undrat om Gud älskar kvinnor mindre än män. Det hördes så tragiskt, att hon kände förkastelse på grund av sitt kön och det av en Gud som älskar och är rättvis. Så viktigt det är med rätt tolkning av Ordet! Finns det någon man som skulle gjort annorlunda än personen jag beskrev? Någon som skulle tyckt det vara okej eller åtminstone uthärdligt med en hustru som kom hem doftande av en annan mans kyssar, som skulle uthärda vetskapen om den även psykologiska otroheten där mannen/älskaren sannolikt fick dela förtroenden om äkta mannen, medan hustrun troligtvis skulle skydda sin hemliga kärlek och inte delge några upplysningar alls om honom och deras hemliga liv tillsammans för sin äkta man. Ingen kan tjäna två herrar, säger Jesus. Tror det gäller älskande likaväl. Skulle Gud alltså låta den bedragna svikna parten i ett äktenskap straffas för den andras synd genom att antingen utestängas från äktenskaplig förening med en hustru/man för ALL framtid (i himlen gifter man sig ju inte) eller tålmodigt - kanske till ålderns höst - vänta på att den människa som psykiskt (o kanske fysiskt genom könssjukdomar etc) torterat dem så mycket till sist ska tröttn och vilja tillbaka? För mig låter en sådan ordning mer djävulskt grym än gudomlig om jag vågar säga så. Jag tolkar inte bibeln så, men medger att det finns frågetecken. Och med vad ska jag trösta min förkrossade troende väninna vars troende man tvärvägrade fortsätta deras äktenskap eftersom de sårat varandra och sagt kärlekslösa saker undet åratal av ekonomisk press och med en ganska stor barnaskara att ta hand om. Hon ville fortsätta men inte han. Kort tid efter skilsmässan gifte han om sig. För i kyrkans värld finns det ju massor av giftaslystna kvinnor för de fåtaliga män som är lediga, och att en MAN är frånskild verkar ine vara något hinder. Gud HATAR skilsmässor och det förstår man när man ser allt lidande de orsakar.

Anders — den 5 augusti 2010

Ellien Inte för att jag är Pelle men tänker försöka förklara lite i det här ämnet ändå. Jag och min fru kanske är upphovet till just den här debatten på den här sidan efter några insändare vi skrivit. Innan jag skriver något vill jag först ställa en fråga till dig, Ellien. Vilket råd ger du till homosexuella?

Inge Rogesund — den 29 september 2011

Pelle Poluha har samma uppfattning om skilsmässa och omgifte som romersk katolska kyrkan, fastän han ibland säger att han inte vet. Romerska kyrkan menar att äktenskapet är en kyrklig handling,som bara blir giltig om man vigs i en kyrka. Det gäller för katoliker i alla fall. Men det har alltid funnits äktenskap långt innan Kyrkan fanns. Även borgerliga vigslar är sammanfogade av Gud. Om äktenskapet vore oupplösligt skulle det innebära att man är gift med alla man givit löfte till. I romerska kyrkan räknas bara det första äktenskapet som oupplösligt. Det innebär att den som gift sig med en frånskild, kan skilja sig och gifta sig med en annan. Men då även borgerliga äktenskap gäller inför Gud, så blir det orimligt. Det skulle då innebära att den som gift sig med en frånskild inte kan vara gift med någon. Han får ju inte gifta om sig och hans nuvarande äktenskap får han inte leva i, då hennes första äktenskap är det som gäller. Många katoliker lever ihop som vänner fastän de är omgifta. Detta gör man för barnens skull. Men är det möjligt att leva ihop bara som vänner utan att ha naturliga känslor till varandra som man och kvinna? Äktenskapet består ju inte bara av det sexuella utan även av naturliga känslor mellan man och kvinna. Kan en man och kvinna som har barn ihop leva tillsammans bara som vänner utan att vara kära i varandra? Nej naturligtvis inte! Det visar att uppfattningen om äktenskapets oupplöslighet är orimlig och strider mot människans natur. Jag har utförligt skrivit om detta på min hemsida.

Inge Rogesund — den 29 september 2011

Jag kan även avslöja något som nog inte alla känner till. Inom Romersk katolska kyrkan så ogiltigförklarar man äktenskap som ingåtts på felaktigt sätt. Det kan gälla om äktenskapet ingåtts under tvång eller om viktiga fakta som är nödvändiga att känna till för att äktenskapet skall fungera, har undanhållits. Sådana fakta kan vara om ena parten har en homosexuell läggning, har mycket stora skulder, har gjort et grovt brott som leder till långt fängelsestraff mm. Men även om ena parten bara sa till någon eller tänkte för sig själv: "Om äktenskapet inte fungerar så skiljer jag mig", så kan detta äktenskap ogiltigförklaras. Man bör ha två vittnen, men om dessa inte finns så kan man själv vara två vittnen:Ett skriftligt och ett muntligt. En pastor i Romerska kyrkan som jag fick ett personligt samtal med, sa detta till mig. Han sa också att alla som ansöker om det får sitt äktenskap ogiltigförklarat. Men det tar ibland några år och kostar några tusenlappar. I romerska kyrkan annulerar man äktenskapen, men i lutherska kyrkor kan man i vissa fall skilja sig. Romerska kyrkan löser alltså problemet genom att alla som ansöker om det får sitt första äktenskap annulerat. Detta säger man inte officiellt, men om man uppsöker en präst i romerska kyrkan och säger man själv har skilt sig, så avslöjar prästen att alla kan få sitt första äktenskap ogiltigförklarat. Jag tycker att det är oärligt att då säga att man betraktar äktenskapet som oupplösligt. Romerska kyrkan får ta upp denna fråga på högsta nivå och ompröva sin uppfattning om de vill bli trovärdiga.

Pascal Andréasson — den 1 november 2011

När det gäller skilsmässoproblematiken så har kyrkan haft två svar. 1) Jesus talar bara om otrohet och Paulus bara om övergivenhet. Alla andra skäl är ogiltiga t ex misshandel, psykisk som fysisk etc... 2) Bibeln har inga relevanta svar och vår empati och "generella" förståelse av att "Gud är god" leder oss att acceptera skilsmässa i ren omsorg om en människa som lider och som Gud "glömde" hjälpa med undervsining i sitt Ord. Antingen har vi haft en lagisk hållning eller en libveral. Evangelie förlag (www.evangelie.se) har nu översatt David Instone Brewers bok "skilsmässa och omgifte i kyrkan" och jag rekomenderar er alla att läsa den innan man förkastar hans resonemang. Hans bibliska hållning och hans fasta hållning att äktenskapet måste hållas högt är genuint. Jag är inte skild, ser inte nån risk att bli det närmaste tiden heller men jag köper balansen i boken. Kyrkan måste ha svar till människor som hamnar i synd, skuld och nöd och den kristna predikan är nåd och sanning, där omvändelse behövs men där också upprättelse också kan sker. Skilsmässa är ett misslyckande men synd, skuld och skam har Jesus tagit på sig och vi behöver ge evangelieum till människor, även de som upplevt skilsmässa. Vår hållning måste vara kärlek men naturligtvis en som är grundad i klar tydlig biblisk förkunnelse. Jag menar att Instone-Brewer förmedlar det. Att döma den som syndar och orsaka att människor känner skuld i att gå ill kyrkan, föredrar att hålla sig borta från kristna, överger tron på äktenskapet och blir sambo istället för de vet med sig att de inte kunnat hålla sina löften i en tidigare relation, att människor föredrar att få vidare utan relation med kyrkan eller kristna är ett tragiskt bevis för att vi inte kunnat förmedla nåd och sanning utan hellre dömer människor lagiskt (se joh 1:14, 17). "Den som är fri från synd må kasta första stenen" sa Jesus. Instone-Brewer tar upp den katolska synen på äktenskap, den liberalla hållningen, den klassiska synen men mest av allt brottas han med texterna och väjer inte för frågorna. Lösningen han presentarar är praktiska, blibliska och användbara. Se www.evangelie.se för mer info. Läs boken!

Inge Rogesund — den 1 november 2011

Pascal Andréasson menar att misshandel, psykisk som fysisk är ogiltiga skäl och räknas inte såsom övergivande. Det är ju en självklarhet att misshandel är detsamma som övergivande, även om det inte står i texten. Problemet är bara att om Paulus talar om "övergivande" så talar Jesus emot detta skäl i Matt. 5:32 Där är hon ju oskyldigt övergiven, men "Han kommer henne att begå äktenskapsbrott", om hon gifter om sig. Det står inte "med henne" i grundtexten. Paulus ord är dessutom otydliga. Hon skall låta honom slilja sig. Hon är inte tvungen att vara gift. Vill man hitta en lösning så att omgifte blir tillåten i vissa fall när äktenskapet inte fungerar, måste man tänka på ett nytt sätt. Man kan tänka sig att Paulus och Jesus menar att man får gifta om sig om det inte går att gå tillbaka till den första igen. Men det är svårt att formulera när detta kan tillåtas.

Anders N — den 2 november 2011

Inge, Pascal m.fl. Vilket råd ger ni till homosexuella?

Pascal Andreasson — den 3 november 2011

Inge Rogesund ställer Paulus mot Jesus och detta blir komplicerat. Det är både mer logiskt och mer lätthanterligt om vi kan tro och utgår från att både Paulus och Jesus utgår ifrån samma grund när de hanterar frågan om skilsmässa och omgifte. I 2 Mos 21:10 talar Moses om rätten för en kvinna till kläder, mat och äktenskaplig kärlek och om den rätten kränks har hon sak och rätt om hon så vill till skilsmässa (endast den kränkta parten har rätt att ta ut skilsmässa). David Instone-Brewer utlägger detta mera. När det gäller Anders N:s fråga om råd till homosexuella förstår jag inte riktigt vad som är frågan? Homosexualitet i sig synd och som all synd behöver den bekännas och omvändas ifrån men detta är väl en annan "tråd".

Anders N — den 3 november 2011

”En annan tråd”. - Är du så säker, Pascal? ”Synd”. Hur menar du då att en homosexuell skall leva - vad för typ av relationer kan de ha med andra individer? ”Omvändas ifrån” - Hur tänker du då?

Pascal Andreasson — den 4 november 2011

Jesus sa: "Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru". (Matt 19:4-5) Jesus stadfäster att äktenskap är ett förbund mellan man och kvinna ordnat av Gud från början. Så kallade "homosexuella äktenskap" (om det är det du söker bekräftelse för) finns inte i Guds Ord.

Inge Rogesund — den 4 november 2011

Pascal Andreasson säger att jag ställer Jesus och Paulus mot varandra. Det menar jag inte! De som tolkar 1 Kor. 7:15, så att Paulus tillåter omgifte på grund av övergivande, de motsäger det som Jesus säger i Matt. 5:32. Jesus säger ju där att den oskyldigt övergivna kvinnan begår äktenskapsbrott om hon gifter om sig. Kan man tolka Paulus emot Jesus? Då får man försöka hitta en tolkning av Jesu ord i Matt. 5:32 som stämmer med rätten till, inte bara skilsmässa, utan även omgifte,för den övergivna. Andresasson menar att kvinnan får skilja sig i GT om mannen inte ger sin fru kärlek eller "äktenskaps plikt", som det står. Hon fick skilja sig då, men fick hon gifta om sig? 5 Mos. 24:4 säger att hon då orenar sig. Om man skall hitta en lösning på problemet, så kan man inte läsa bilbeln allt för ordagrannt. Även den skyldiga parten har ju behov att gifta om sig, om hennes förra make inte vill ta tillbaka henne. David Istone-Brewer menar ju att judarna tog det för lätt med skilsmässa och omgifte, när de tillät skilsmässa av "vilken orsak som helst." Jesus kan ju mena samma sak, att man tog det för lätt med omgifte och att man först skall försöka försonas om det går. Går inte det så kan man gifta om sig.

Anders N — den 4 november 2011

Pascal. Frågorna kvarstår.

E Löfquist — den 4 november 2011

Så en troende man som blivit utsatt för lögner och otrohet, kanske upprepade gånger, av sin icke-troende fru som dessutom inte vill ha honom utan vill skiljas, han ska alltså leva ensam resten av sitt liv eller vänta tills frun möjligen tröttnar på sina älskare som avlöser varandra och tar tillbaka honom? Alltså, menar ni att en kärleksfull Gud dömer sin tjänare till en sådan förnedring plus smärtan att aldrig någonsin få chansen ens att uppleva ett gott äktenskap med en kvinna som respekterar och älskar honom? Lägg därtill att mannen kanske varit i trettioårsåldern när den av honom oönskade skilsmässan skedde. Han ska alltså stilla och ödmjukt acceptera att leva kanske ett drygt halvsekel till i ensamhet, aldrig få uppleva den välsignelse ett äktenskap och familjeliv ger? OCH varför säger då Gud "det är icke gott för mannen att vara allena" samt att Gud skapat dem till sin avbild, till man och kvinna skapade Han dem (kanske ej ordagrant återgivit) om Han nu lagt ned en sådan längtan i människan att få hitta en äkta make/make? Det står ju även att Gud ska ge oss vad våra hjärtan begär, om då en man finner det tungt att vara allena ska han ändå så att säga lida för en annans kärlekslöa brott i hela sitt liv? De flesta tycker inte att en sådan tolkning förefaller rimlig, i vart fall ser man åtminstone att män i kyrkan tycks vara ursäktade att få gifta om sig. Gäller skilsmässoförbudet eller snarare förbudet att gifta om sig bara kvinnan, som vore hon ett husdjur till mannen och rakt inte ens i närheten att vara hans jämlike och Guds avbild, då låter ju denna religion inte helt olik Islam vad gäller synen på kvinnan som det lägre stående könet. Som jag uppfattar det säger Paulus uttryckligen att den troende parten i ett äktenskap om den icketroende vill skiljas faktiskt får göra det och är FRI och obunden. Om man är FRI kan man väl inte lyda under giftermålsförbud?

pelle — den 5 november 2011

Anders, jag tycker du bör visa hur du tänker. Jag förstår inte heller vart du vill komma med dina frågor om hur homosexuella ska leva.

Anders N — den 7 november 2011

Det verkar inte bli något svar så jag får väl försöka förklara hur jag tänker ändå (Jag förutsätter att de flesta som läser på denna sida kan sin Bibel så bra att jag inte hänvisar till exakta ställen i detta inlägg, de viktigaste finns redan i tidigare inlägg). Många av oss har inget större problem med att tala om för ”aktivt” homosexuella att det de gör är synd och att de ”bara” behöver sluta med detta och omvända sig. Detta baserat på vad vi anser Bibeln säger. Denna Bibel talar också om för oss, ännu tydligare, att det är strängt förbjudet för oss alla att gifta oss med en kvinna som är skild från sin man, så länge denne man är i livet. Den som gör det får inte Guds rike till arvedel, säger texten. Det är alltså en mycket allvarlig fråga. Det har vi sådana problem med att vi vänder och vrider texten fram och tillbaka och försöker tänja några ”kryphål” till nästan oigenkännlighet. Varför? Om vi kan säga till en människa att denne skall leva ensam borde vi väl kunna säga till den andra människan att göra samma sak? Är de inte båda människor med samma (liknande) behov? Den frånskilde har ju också haft en chans många homosexuella, de av dem som varit ”annorlunda” sen barnsben, aldrig fått. Som vi gör nu, tycker jag att många använder dubbla måttstockar. Det tycker jag är orättfärdigt, ja djupt orättfärdigt. För att undvika dubbla måttstockar ser jag bara två vägar att gå. 1/ Den jag presenterat ovan, d.v.s. sluta viga frånskilda och återuppta undervisning om att man gifter sig bara en gång, om inte den andre dör i förtid. 2/ K-G Hammars linje. För den som vill tänja på texten är det bättre att följa Hammar än att använda olika måttstockar. ”Hammars halmstrå” kanske håller... men knappast dubbla måttstockar. (Personligen litar jag inte på ”linje 2”, även om den vägen är bättre än dubbla måttstockar.) Allt det här är ju fritt för oss människor att följa, ingen tvingar oss. Det är bara märkligt att så många verkar veta vägen till Guds rike mycket bättre än både Paulus och Jesus, då menar jag inte bara svenska kyrkan utan också många frikyrkor. Kanske de flesta? Jesus kanske vet vad han pratar om då han säger: ”Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.”

Pascal Andreasson — den 9 november 2011

Tack Inge för intressanta reflektioner. Det är alltid svårt att följa varandra i skrift så här men om vi förstår att Jesus talade till judarna om skilsmässa i en debatt om ”vilken orsak som helst” eller av ”alla möjliga orsaker” och kan tro att Jesus ger en klar åsikt om att ”orsak” i 5 Mos 24:1 är endast otukt, ser vi att Matt 5:32 handlar om äktenskapsbrott och är där ett resultat av skilsmässa på ogiltiga grunder. Han talar då inte om skilsmässa som är på giltiga grunder. När det gäller omgifte så tycker jag David Instone-Brewer med sin forskning ger mycket klarhet i boken ”Skilsmässa och omgifte i kyrkan” när han betonar att man känner inte till några judiska partier på Jesu/Paulus tid som förbjöd omgifte, att omgifte också var en rättighet i romersk lag och att det i ett judiskt skilsmässobrev, skrivet till en kvinna och funnet bland dödahavsrullarna, står: ”Du är fri att gifta dig med vilken judisk man du vill”. Paulus citerar alltså en känd ordalydelse i 1 Kor 7:39 men där med tillägget att hon bör gifta sig ”i Herren” d v s med en kristen. Att Moses tillät skilsmässobrev vittnar också om att vi i GT ser tillåtelsen att skiljas och där vi nu vet att breven också medgav frihet att gifta sig igen. Tack E Löfquist för ditt inlägg Jag vet inte riktigt mot vem du slår men din emotionella frustration är givetvis berättigad. Det vi försöker brottas med i diskussionen är hur vi kan förstå Guds Ord på ett så konkret, rätt och klart sätt som möjligt. För att finna sanningen måste vi också söka den i Guds Ord. Samtidigt så är Guds Ord en spegelbild av Gud själv och vår Gud är givetvis nådefull och god men samtidigt sann. Därför ser jag inget motsatsförhållande mellan nåden och sanningen. Tvärtom Jesus var full av nåd och sanning (Joh 1:14) men denna sanning hindrar inte att jag och vi inte alltid förstår hur det sitter ihop. Nåd och frihet som du talar om är bara verkliga om det är sann nåd och sann frihet. Du skriver väl ytligt om hur Gud borde ge oss vad vi begär och att lidande är inget vi borde få uppleva. När Paulus talar om att han är fri och obunden av alla så är det därför att han själv gjort sig till "slav". Hans syn på frihet är knappast bottnad i vårt sekulära tänkande om vad frihet är. Du behöver studera djupare i den bibliska synen på t ex frihet, begär och lidande och ett sådant studium kommer att berika dig. När vi vill söka klarhet om sådant och om skilsmässa och omgifte måste det ske genom att vi söker sanningen och den finns i Guds Ord. Men empati har vi... Tack för ditt förtydligande av frågor Anders N. Jag delar helt enkelt inte din syn (eller den katolska kyrkans) att det är en biblisk ståndpunkt att det är ”strängt förbjudet” att gifta om sig med en skild kvinna. Därmed faller hela ditt argument. Till alla rekommenderar jag återigen läs Instone-Brewers bok.

Inge Rogesund — den 10 november 2011

Pascal Andreasson säger att Matt. 5:32 handlar om en ogiltig skilsmässa. Man får endast skilja sig på grund av otrohet menar du. Samtidigt säger du tidigare, att Paulus menar att den oskyldiga parten vid övergivande får gifta om sig. Du menar att Paulus måste mena detsamma som Jsus. Men poängen med det Jesus säger i Matt 5:32 är ju att den oskyldigt övergivna kvinnan begår äktenskapsbrott om hon gifter om sig. Om man läser texten ordagarnnt blir ju betydelsen denna, som David Hedegård säger i en not till denna text. Det framgår inte av texten i 5 Mos. 24:1-4 att kvinnan varit otrogen. Leda,olust kan vara vilkent större sedligt fel som helst. 1 Kor 7:39 säger ju att kvinnan är bunden vid sin man så länge denne lever. Här talas inget om rätt till omgifte, i 1917 års översättning. Att det stod i skilsmässobrevet att hon fick gifta om sig säger inget om hon gjorde rätt när hon gjorde det. Varför säger då Jesus att hon inte får gifta om sig. Matt. 5:32? Man kan inte föstå texten så att mannen skulle begå äktenskapsbrott mot henne. Det säger inte Jesus. Det står ordagrannt i grundtexten: "Han kommer henne att begå äktenskapsbrott". Man får tänka på ett nytt sätt, för att kunna få det till att man får gifta om sig vid skilsmässa! Några säger att de inte läser ordagrannt utan läser texten i sitt sammanhang. I Bergspredikan framhåller Jesus att vi alla är äktenskapsbrytare, om vi ser på en gift kvinna med begär. Vi behöver alla nåd. Därför får man gifta om sig, eftersom vi lever i en syndig värld. Man kan även tänka att Jesus menar att även den övergivna kvinnan skall försöka försona sig med sin man så länge det är möjligt. Judarna tog det för lätt med omgifte. När försoning inte är möjlig får man däremot gifta om sig. Då finns det fler skäl än otrohet och övergivande. Om mannen hindrar kvinnan att gå till kyrkan, läsa bibeln, fysisk eller psykisk misshandel, så är det samma som övergivande. Man brukar ju tillåta separation i dessa fall, så att man bor åtskilda. Men om han är så ond att hon inte kan bo ihop med honom, så har han övergivit henne. Schartauanska präster är mindre stränga vid omgifte än vid skilsmässa. De menar att även den skyldiga parten kan få gifta om sig i tre fall: 1) när den oskyldiga parten gift om sig, 2) när den oskyldiga parten inte vill försonas, 3) när den skyldiga parten inlett ett nytt förhållande, som pågått så länge att man inte kan lämna varandra. Det kan vara av känslomässiga skäl, inte bara på grund av att man fått barn. Komm. Gunnar Juelsson i Brålanda sa till mig att "det inte är en muliplikationstabell". Ändå hade han den principen att den skyldiga parten aldrig får gifta om sig. Han undrade varför jag skall veta det. Det skall själasörjaren reda upp, inte du. Jag menar att även kyrkfolket behöver veta hur de skall tänka om denna sak, Dessutom kan jag mer i teologi än många präster. Läs mer om detta på min hemsida på Passagen.

Anders N — den 14 november 2011

Pascal. Jag får tacka för ditt ”svar”. Det fick mig att minnas en liten episod från min militärtjänst. En dag blev jag utnämnd till Stf. Vaktchef. Bland mina uppgifter den dagen var att kontrollera alla felparkeringar inom regementsområdet, vilka tydligen hade retat upp regementsledningen. Jag fick en lista på var alla bilar skulle stå parkerade. De som stor inom fel område skulle jag rapportera till bataljonschefen och sätta en lapp på bilen. På eftermiddagen/kvällen kom det åtskilliga befäl in till vakten, sergeanter, fänrikar och kaptener och frågade efter mig, knövlade ihop lappen och kastade den på mig, samt sade en del svavelosande ord om ”någon resa” till ett speciellt varmt ställe för mig. Mitt svar till dem var bara: - Det där får du förklara för bataljonschefen, jag har bara utfört hans uppdrag och han har originalet på den lapp du har fått. Jag är inte helt säker, fast på märkliga, men som jag ser det mycket goda grunder, tror jag att vissa kommer att få förklara sig ”lite längre fram”. Inte för en simpel bataljonschef i det här sammanhanget utan för: ”Lejonet av Juda”. Jesus definierar vilka som är äktenskapsbrytare i 3 evangelier: Bergspredikan Matt. 5:32, Mark. 10:11-12 och Luk. 16:18, alla med ungefär samma innehåll: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.” (”Råtthålet” med ”otukt” är starkt missbrukat idag) 3 evangelier (Matt, Mark. Luk:) är eniga om att äktenskapsbrott begås om man gifter sig med en frånskild kvinna, så länge hennes make lever. Paulus förklarar för oss, för att som han säger: ”inte fara vilse” i vår tro att: ”Varken otuktiga ... eller äktenskapsbrytare ... skola få Guds rike till arvedel” (1 Kor. 6:9-10) Ironiskt nog, i ”vårt” sammanhang, buntar Paulus ihop de som Jesus definierat som ”äktenskapsbrytare” med just homosexuella, med tjuvar och kroniskt obotliga alkoholister i den texten. Det Jesus och Paulus tillsammans säger här måste kunna sägas vara ”juridiskt klarlagt”, för vilken jury som helst! Om inte - vilka bibeltexter skall vi överhuvudtaget bry oss om att följa? Ps. Om du som så många andra blivit lurade av texten i bibel 2000, där det översatts ”horkarlar” i stället för ”äktenskapsbrytare”, har du möjlighet till den ”ögonsalva” Herren givit oss nu, vad jag blivit övertygad om. Jag själv sökte svar 2002 och fick ett svar jag inte förstod, förrän ett halvår senare: Homosexuella måste behandlas lika med frånskilda! Och, benämningen ”horkarlar” i bibel 2000 är hämtat från 1862 års översättning, med den skillnaden att i 1862 års översättning benämner Jesus ”äktenskapsbrott” för just - ”hor”. ”Snygg modernisering” av språket av - bibelkommissionen...

Pascal Andreasson — den 17 november 2011

Tack Anders för din iver i frågan. Jag undrar: Om Jesus kallar något för ett brott, innebär det för dig att du eller vi (kyrkan) ska administrera som domare över förbrytarna eller kan vi som Jesus ge äktenskapsbrytare nåd, förlåtelse och upprättelse (Joh 8)?

Anders N — den 17 november 2011

Pascal skrev: ”Homosexualitet i sig synd och som all synd behöver den bekännas och omvändas ifrån” Det är väl en ”dom”, med dina mått mätt.

Pascal Andreasson — den 21 november 2011

Jag tänker nog inte detta som dom utan som en uppenbarelse om omvändelse. Det jag menar är att vi som kyrka kan inte kasta sten på syndarna men måste skapa utrymme för omvändelse, helande och upprättelse. Syndens lön är döden och syndaren kommer stå dömd inför Gud en dag och Paulus talar t ex om "äktenskapsbrytare" och "de som utövar homosexualitet" som ovärdiga att ärva Guds rike. (1 Kor 6:9). Vi är nog ganska överens om synd och dom men sedan talar Paulus om att "sådana var en del av er" d v s man har övergivit sin synd. Här har alltså äktenskapsbrytaren och den homosexuelle sin chans att ge upp synden och välkomna en ny helig relation med Gud. Att acceptera skilsmässa och omgifte är inte att acceptera det trasiga som något gott men ändå förstå att Gud i sin nåd verkar för att resa oss upp till helhet igen.

Anders N — den 22 november 2011

Pascal skrev: ”Jag tänker nog inte detta som dom utan som en uppenbarelse om omvändelse.” - Bra, då är det inte heller att döma att återuppta undervisningen om att bibeln ordagrant förbjuder omgiften, utan som du säger: ”en uppenbarelse om omvändelse”! - Då får ju också citat: ”äktenskapsbrytaren och den homosexuelle sin chans att ge upp synden och välkomna en ny helig relation med Gud.”

Inge Rogesund — den 11 januari 2012

Anders N skriver att "vissa kommer att få förklara sig ”lite längre fram" för Jesus. Det faller på sin egen orimlighet att alla som gift om sig skulle tvingas lämna varandra. Nu är det så att i den Romersk Katolska kyrkan så får alla som ansöker om det, det första äktenskapet ogiltigförklarat. Det vill man inte erkänna officiellt, men uppsöker man en präst i den Katolska kyrkan och ber om ett personligt samtal, så säger de det. Jag har själv frågat och fått det svaret. Då har man ju i praktiken övergett förbudet att skilja sig och gifta om sig. Jag känner inga präster som säger att alla omgifta måste lämna varandra, utom en pietistsik präst i Småland, som verkade i Berg norr om Växjö.

Anders N — den 20 januari 2012

Inge skriver: ”Det faller på sin egen orimlighet att alla som gift om sig skulle tvingas lämna varandra.” Innebär det att vi inte borde undervisa om vad bibeln verkligen säger i den här frågan? Om konsekvensen av bibelns undervisning blir det du beskriver, skall vi då gömma den under mattan? Om undervisningen blivit fel (?) borde vi korrigera och rätta till så det fortsättningsvis blir rätt. Synden blir inte mindre om vi vitkalkar den. Synden blir inte heller mindre för att så många syndar. Det ursäktar inte mig att stjäla ”för att alla andra stjäl”. Böcker som bl.a. Pascal hänvisar till tycker jag verkar vara ett bra exempel på den vitkalkning av synden som omtalas i bl.a. Hes. 13. I Jer. 23 ges nog en ganska bra bild av läget hos oss idag. Historien går igen, och igen. Intet nytt under solen. Allra mest ansvariga är nog prästerna enligt Hos. 4. Pascal försökte i alla fall ge lite antydan om ett svar på hur homosexuella bör behandlas. Ditt svar väntar jag fortfarande på, Inge. Fråga: Vad bör vi/jag ge för råd till ett homosexuellt par som vigts/välsignats av en pastor/präst i en kyrka? Är detta förhållande verkligen välsignat av Herren för att prästen välsignat deras förhållande i Herrens namn?

Inge Rogesund — den 21 januari 2012

Anders N skriver:Skall vi gömma under mattan det som bibeln undervisar om? Romerska kyrkan kringgår bibelns undervisning, genom att ogilltigförklara alla äktenskap som lett till skilsmässa, om man ansöker om det. Detta håller man henligt, men man får veta det om man uppsöker en katolsk präst och ber om ett enskilt samtal. Både de romerska katolska och de lutheska försöker lösa problemet genom att antingen ogilltigförklra eller upplösa det förra äktenskapet. Alla inser det orimliga i att alla omgifta skall överge varandra. Det vore ju bättre om man är uppriktig och gör en nytolkning av bibelordet. Det verkar inte som om du är någon teolog då du inte tänker själv, utan bara följer det du tror romerska kyrkan lär. Inom Romerska kyrkan dominerar de moderna teologerna. Man är inte så bibeltrogna i övrigt. Andra atikankoncilet lär att alla människor till sist kommer till himmelen efter en rening i skärselden. Även Johannes Paulus II var påverkad av flera moderna teologer.

Anders N — den 21 januari 2012

Fortfarande inte ett knyst i min fråga om råd till homosexuella. Undviker du ämnet? Vi tar det igen. Inge, är det ur bibliskt perspektiv rätt att leva i ett homosexuellt förhållande?

Inge Rogesund — den 21 januari 2012

Jag tycker att både bibeln och sunda förnuftet säger att homosexuella förhållanden är synd.Den homosexuella läggningen får man därför att "man i orättfärdighet undertrycker sanningen." Rom 1:18 Det är således inte bara handlingen som är synd, utan också själva läggningen."Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet.." Rom 1:24,26 "gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag." Den homosexuella läggningen beskrivs av Paulus som ett ovärdigt sinnelag. Det kan inte bara gälla speciella lösaktiga homosexuella förhållanden, utan här talas allmänt om sex mellan personer av samma kön. Svenska kyrkans biskopar som accepterar homosexuella förhållanden har alltså blivit en Sodomskyrka. Men detta är ju ganska lätt att komma fram till. Vad har man för lösning på när man får skilja sig och gifta om sig, om man vill vara bibeltrogen?

Inge Rogesund — den 21 januari 2012

<em>Meddelandet raderat pga osakligt innehåll.</em>

pelle — den 21 januari 2012

Inge, du får bättra dig här. Ämnet är omgifte och skilsmässa, inte den katolska kyrkan.

Inge Rogesund — den 23 januari 2012

Till Pelle: Det går inte att skilja ämnet från den kyrka man tillhör. Jag vill att du tar bort mitt inlägg om homosex, eftersom jag i det dömer ut svenska kyrkan.

Anders N — den 28 januari 2012

Tack Inge för ditt klargörande. Varför skulle Pelle radera något som du tycker är ” lätt att komma fram till”? Med undantag för enstaka präster har du nog rätt. Inte lätt för en bibeltrogen/troende präst att vara präst i svenska skökan numera. Jag skrev först något som blev för långt. Det här får räcka, även om det också är långt. Tror du att man måste vara katolik för att ha en bibeltrogen äktenskapssyn? Jag är ingen katolik, apropå det du skrev om mig; - ”då du inte tänker själv, utan bara följer det du tror romerska kyrkan lär”... Även om vi* inte helt gillar katolska läran känner vi ändå respekt för dem då deras lära inte verkar ändras så lätt med hur vinden blåser. Jag tror att Herren visat mig på denna fråga. Ju fler svar jag fått då jag frågat, desto säkrare blir jag på att det inte kommer från mig själv, bl.a. p.g.a. svävande svar från de som annars kan sägas vara både kunniga och bibeltrogna vad gäller samkönade äktenskap. Jag är inte ute efter att ställa någon mot väggen eller att vinna någon debatt. Jag vill få klarhet, och samtidigt kanske ge andra klarhet. Jag är beredd att ändra mig om någon med ”överordnad” logik kan förklara bibeltexten och varför det ser ut som det gör i dagens samhälle. Vi får se om någon kunnig teolog logiskt kan motbevisa min tro, att den här insikten(?) kommer från ”Högsta instans”. Ingen har dock hittills ens varit i närheten. Vi har ett samhälle med separationer till höger och vänster och med barn som slits mellan föräldrar och får ”växelbo” i nya styvfamiljer. Detta förekommer även i familjer som kallar sig kristna (omgifta kvinnor är numera t.o.m. församlingsledare, ex. Åsa Waldau). Man har avskaffat begrepp som ex. styvfar och ersatt det med skönmålande begrepp som ”bonuspappa” etc. Kyrkor välsignar idag detta som var helt uteslutet tidigare. Hade våra fäder i kyrkorna alldeles fel bara någon generation sedan? Var de verkligen så hjärtlösa på den tiden, eller är det vi som har blivit hjärtlösa mot barnen och som satt de vuxnas intressen främst? Är det verkligen rättfärdigt att göra som vi gör mot barnen? De som vi sååå påstår oss värna om i det här samhället. Får de en rimlig chans i uppväxten att formas till harmoniska trygga individer? Betvivlar att det är mer än en liten, liten minoritet barn som får det bättre med föräldrarnas separation. Om ens någon. Även om några skulle få det bättre tror jag det knappast kan sägas vara bra i faktisk mening. Barn vill växa upp med båda sina biologiska föräldrar i harmoniska förhållanden - punkt slut. Bråkande föräldrar och skilsmässor är väl ett utmärkt exempel på hur kärleken kallnar, som Bibeln förutsagt. Brist på trohet likaså. Men vi välsignar på, samtidigt som vi pekar finger åt homosexuella - usch, vad syndigt! Tänk om skilsmässor och omgiften är en del av orsaken till homosexualitetens utbredning ... och vi välsignar orsaken men fördömer symtomen - produkten av det vi välsignat. Läste någonstans (minns inte var just nu) att det finns ett mätbart samband mellan de som växt upp utan sin far och ökad homosexualitet. För att inte tala om förhöjd kriminalitet. Läs Lukas 13, de 5 första verserna. Läs därefter romarbrevets första kapitel som du hänvisar till, ytterligare en gång. Då kanske du ser att det snarare talas om ett folk, än att bara handla om enskilda individer. Homosexuella behöver knappast vara syndigare än många andra i samhället de lever i. Homosexualitetens utbredning kan lika gärna ses som en slags mätare på hur syndfullt samhället är, där synderna som räknas upp ”producerar” bl.a. homosexualitet. Kom ihåg att alla homosexuella inte springer på div. prideparader för att ”missionera” sin läggning. Det finns antagligen de som själva valt läggningen (ex. bisexuella mm.) som passar in på din beskrivning, men det finns också de som varit ”annorlunda” sen barnsben. Är det en form av handikapp, som somliga av dem fått redan som 6-åringar? Eller kanske, redan tidigt i moderlivet? Hur skyldiga till sin synd är just den gruppen? Hur mycket mer syndig är de än de som i vuxen ålder lämnat make/maka och barn och gift om sig med en ny ”kärlek”? Vi tror numera att det är Herren själv som sänt ”sin tjänare Nebukadnessar” (RFSL) för att om möjligt öppna ögonen på oss och få stopp på välsignandet av en av synderna som Herren säger sig hata (Mal. 1917, Åkesson). Nebukadnessar var som bekant ingen ”trevlig” gudfruktig typ, tvärtom. Ändå kallade Herren honom för sin ”tjänare”. Försök förstå. Varför jag frågar om medicin till homosexuella är för att jag är övertygad att frågan om omgifte hänger starkt samman med detta. Den ”medicin” vi ordinerar homosexuella måste vi själva ställa upp på, om vi inte skall använda dubbla måttstockar. Frågan om omgiften vore också troligtvis helt omöjlig att ta upp som det ser ut idag, om det inte vore för RFSL:s ”moraliska stöd”. RFSL har på något mycket märkligt sätt blivit som en sköld att ta skydd bakom, för att: - Nämner man vad bibeln verkar säga om omgiften blir man omedelbart hjärtlösförklarad och anklagad för att inte förstå nåden i de flesta kristna kretsar. Detta av personer som samtidigt är minst lika, om inte mer, ”hjärtlösa” med sin ”medicin” till homosexuella. Den nåd som ev. gäller äktenskapsbrytare borde väl också gälla homosexuella förhållanden? Om det ”bara” är att omvända sig till Jesus för en homosexuell, varför inte då rekommendera detsamma till frånskilda och de som är på väg att skilja sig? Varför tror man inte att Jesus kan hela alla äktenskap då man samtidigt anser att Han kan hela alla homosexuella? Det här är ingen lättsam fråga för mig/oss att driva, trots att jag tydligen ansetts ha stor ”iver” i frågan, sagt i ett tidigare inlägg ovan. Det är snart 10 år sedan jag tror mig blivit ”visad” hur det ligger till. Jona kan nog anses som blixten själv i jämförelse med mig. Fast vi tror oss förstå Jona och börjar nästan avundas honom. Han fick ju ”bara” gå till fienden och varna. Det här känns som att bo i Sodom och börja tala till omgivning och vänner om hur syndfullt vi lever. Vi känner själv många frånskilda. Men, får jag full visshet om att Herren ligger bakom accepterar jag att bli djupt impopulär, har märkt av delar av den avskyn redan på en del frågeställningar vi gjort. Budbärarens världsliga lön är väl, som vanligt, att bli skjuten... * ”vi” = min hustru, som instämmer.

pelle — den 13 februari 2012

Anders, jag vill bara säga att jag uppskattar dina kommentarer. Det finns en logik i det du säger även om ditt budskap samtidigt är obehagligt.

Jaha anonym tack — den 14 april 2013

Hej. Undrar om det går att ta upp den här tråden igen. Har dragit igenom alla inlägg, även om jag inte läst allt. Konstigt att det är flest män som uttalar sig, och är typ experter. Jag är kvinna, mamma och gift i snart tre decennier. uppvuxen i kristet hem. Lärd sedan barnsben att man "gifter sig för livet". Men jag kände inte min man så väl, var ung och trodde jag älskade honom och han mig. Det gick inte lång tid innan jag blev utsatt för hans aggressiva humör och förbud och regler. Mitt redan dåliga självförtroende blev ännu mindre, jag blev kritiserad, utskälld, hånad, förbipratad, hotad, kontrollerad. Och så har det fortsatt. Våra barn har vuxit upp under dessa förhållanden och blivit utsatta de med. Hade jag vetat att detta kallas psyksik misshandel, att jag kunde ringt en kvinnojour och be om och fått akut hjälp, hade jag vetat att det att hans jobb, hans hobby som alltid gick före mig i viss mån kunde liknas vid otrohet, vid försummlighet eller är försummlighet, när jag trampad på (bildligt), förtvivlad, tog mig i kragen och tog hand om barnen och jämt och ständigt många gånger vätandes min kudde genomvåt av tårar, för mitt inre minne upprepade att jag är gift för livet. Detta medförde ju att jag tillslut, knappt erkännbart för mig själv ens, önskat honom död. Nu är barnen vuxna och jag har fått insikter som "tänk om Gud aldrig ville att vi skulle gifta oss"?, "vad är ett giltligt äktenskap?", försummad - ja sannerligen av stora mått - men jag har ju i ren despiration försummat honom också... Är det någon av "herrarna2 därute som vet vad narssissism och narssisistisk personlighetsstörning är? Och hur det tar sig uttryck? har under de senaste veckorna börjat vara öppen till vissa utvalda i min omgivning - för första gången på alla dessa år. Reaktionerna är faktiskt förståeende, så kan du ju inte ha det... En kristen psykolog, välkänd, har svart mig att jag bör lämna och att det är i undantagsfall han ger sådana råd. Jag vet att jag är älskad av Jesus, han har burit mig och mina felsteg i sin död på korset. Jag kan inte tro att han vill att vi ska fortsätta leva så här tills döden skiljer oss åt. Jag anar att jag kan få andas "min egen morgonluft någon gång" framöver.

Pascal Andreasson — den 15 april 2013

Hej "Jaha anonym tack" Tack för ditt inlägg och att du synliggör din förtvivlan för oss. Jag är också glad att du börjat öppna dig för dig själv. Genom att vara personlig och anonym får du ett utrymme att ställa oss diskussionslystna "män" mot väggen (och det kan vi behöva) och vi kan föra en viss dialog i forum som detta men jag tror inte det blir så bra. Jag uppfattar först och främst att du behöver närmare hjälp än vad vi kan erbjuda och ett samtal med någon där du inte kan förbli anonym. Jag ska försöka förklara. Jesus trodde hela Guds Ord men hans möte med människor avgjorde hur han skulle bemöta dem. Ibland kallade han människor som andra ansåg respektable för "vitmenade gravar" och andra gånger uttryckte han stor kärlek till det som andra ansåg inte möjligt att älska. För mig är kristen tro i sin kärna att vara närvarande i tid, rum och ögonblick och i den helige Andes kraft få leva i en Kristuslikhet som ärar Gud. Jesus kom med nåd och sanning (Joh 1:14;17) och i varje ögonblick finns det sanning och i varje ögonblick finns det nåd och de har med varandra att göra. Nåd är till ingen nytta om det inte är sann nåd och sanningen dödar oss om den inte förmedlas med kärlek. Jag vet inte vad som är kärleksfull sanning i din situation och jag vet inte vad som är sann nåd. Jag anar något om vad du upplever som sanning och vill tro som nåd och detta är säkert till stora delar helt riktigt men min poäng är att jag tror inte du kan finna de svar du behöver genom att debattera i ett forum som detta. Du behöver möta människor (eller någon) som du kan anförtro dig åt och samtala med. Och jag rekommenderar en själavårdare som förstår att både se och tala sanning (sanningen skall göra dig fri Joh 8:31) men samtidigt bemöta dig med Guds kärlek och Kristi nåd. Det är bra att du öppnat dig för några du har förtroende för och jag tror att du i samtalen kommer hitta en Guds väg och ledning. Du är unik och Gud älskar dig. Jag förstår att genom att skriva i detta forum vill du också utsätta dig för att bli emotsagd och det är bra och det är uppenbart att du söker både nåd och sanning men en diskussion här leder dig inte rätt. Vi känner inte dig. Vi vet inte ditt lidande. Vi hör bara en part. Vi förstår inte vilka möjligheter eller omöjligheter du står inför. Vi vet inte vad andra faktorer som spelar in. Vi vill inte vara dömande men inte heller ytliga etc... Naturligtvis får du höra av dig till mig personligen om du kanske behöver hitta en själavårdare eller tror att jag kan hjälpa dig på något annat sätt. Jag önskar dig Guds rikaste nåd. / Pascal (070-745 81 84)

Anonym här igen — den 15 april 2013

Hej Pascal och ni andra. Syftet med mitt inlägg var inte att söka hjälp här, utan att spegla hur verkligheten kan vara. Som många kristna genom åren bara skulle typ vifta bort "med att det ordnar sig, försök du lite till" eller be så ska du se att det ordnar sig. Jag har ju trott ända till helt nyss att det äktenska jag ingick för snart trettio år sedan var ohjälpligt oupplösligt. Jag var fast! Ett förbund mellan äkta makar bör ja innebära ömsesidiag respekt, kärlek och ansvarstagande, eller hur? Inte ständigt ifråggasättande, nedvärderande, kränkande och kontrollerande - som att vandra på ett minfält - man vet aldrig när nästa exposion kommer - läs aggressiva utbrott. Så är alltså mitt äktenskap för det mesta.

Patrik — den 1 juni 2013

Ämnet skilsmässa och omgifte har engagerat mig sedan mina föräldrars skiljsmässa i tonåren. Har läst igenom alla inlägg ovan och funnit intressanta inlägg från olika perspektiv. Läste "Divorce & Remarriage in the Bible / The social and literary context" av David Instone-Brewer och fann däri goda insikter i kultur och kontext men tyckte hans argumentation var lite frikopplad från de fakta har beskrev. Vill rekommendera "Ethics for a Brave New World" av John Feinberg och Paul Feinberg. Den har ett kapitel om Divorce and Remarriage som grundligt går igenom olika tolkningar och ger i mitt tycke en grundlig, saklig och balanserad belysning av relevanta bibelställen. Lutar själv alltmer åt "the Erasmian view". Till Anonym vill jag säga tack för att du förde in en personlig aspekt i en övrigt ganska akademisk diskussion. Som du nog vet finns det hjälp att få, exempelvis här: www.kris.se

Inge Rogesund — den 22 juni 2020

Jag har inte brytt mig om att kommentera några inlägg, för det är inte så många som förstått vad bibeln menar. Det är den som bryter sina äktenskapslöften och som orsakar skilsmässan, som har skuld till den, inte den som tar ut skilsmässan juridiskt. David Instone Brewer beskriver detta i sin bok om skilsmässa och omgifte. Man kan vara den skyldiga parten, även om man inte varit otuktig eller skilt sig juridiskt. Om ena parten är så svår att det inte går att bo ihop så har man skilt sig. Det gäller även psykisk misshandel. Enda undantaget är alltså illvilligt övergivande. I detta undantag innefattas upprepad otukt, som inte ångras. Övergivande är om man inte visar tillgivenhet och kärlek mot den andra parten. I 2 Mos. 21 står det att kvinnan fick skilsmässa om mannen inte ger mat, kläder och äktenskaps plikt. I denna plikt ingår tillgivenhet, inte bara sexuellt samliv. Visar man inte hänsyn mot andra parten har man övergivit henne.

Inge Rogesund — den 22 juni 2020

Jag skrev: "Om hon är skyldig blir ju han orsak till att hon begår äktenskapsbrott om hon gifter om sig, men om hon är oskyldig blir han även skyldig till att hon kan gifta om sig." Jag uttryckte mig lite oklart. Om hon är oskyldig blir han skyldig, om han skiljer sig, menar jag. Orsak till och skyldig till är två olika saker. Hon får gifta om sig om hon är oskyldig. Hon kan vara skyldig även om hon inte tagit ut skilsmässan juridiskt eller varit otuktig. Det är den som orsakar skilsmässan som är skyldig. Man orsakar skilsmässan om man är så svår att det inte går att bo ihop. Även psykisk misshandel är en sådan orsak. Om man inte visar tillgivenhet eller hänsyn, så har man brutit sina äktenskapslöften. Den som är helt kall känslomässigt har också redan skilt sig. Det finns de som har mentala blockeringar, som gör att de inte kan förstå detta. Man är bunden av vad andra har sagt om detta, som gör att man inte kan tänka i nya banor. De som levde i ett annat samhälle där det fanns en överhet som tvingade den skyldiga att bättra sig, tänker på ett annat sätt. Man kan inte vara bunden av gamla kyrkoordningar och kyrkolagar, som gällde i ett annat samhälle med annan överhet och lagstiftning. Är det för svårt att begripa. Vad beror det på. Tänker du något över huvud taget när det gäller detta problem?Tänk om andra vetenskpsmän skulle tänka så lite som en del teologer gör. Hur långt skulle man då kommit inom teknik, ekonomi, kultur eller politik? Går du bara efter vad Martin Schemnitz säger i ett blad från 1500-talet. Hur skulle det vara om du tänker något själv och inte bara följer det som din pastor, förening eller kyrka lär?

Inge Rogesund — den 25 juni 2020

Det finns flera tolkningsmöjligheter av Matt. 5:32. Den enklaste är att tänka att porneia = otukt, syftar på förbjudna led. Då är otukt inte den enda undantaget. Om Jesus menade äktenskapsbrott borde han använt detta ord, som på grekiska heter moicheia (μοιχεία). Då är illvilligt övergivande den enda giltiga orsaken. 1 Kor 7:15 är ett exempel på övergivande, som man gör sig skyldig till om man skiljer sig. Varje orsak som gör det omöjligt att bo ihop är då "övergivande" och den oskyldiga parten får då skilja sig och även gifta om sig. Detta undantag behöver inte stå i bibeln. Det är en självklarhet att den oskyldiga parten får rätt. Det står ju i Bekännelseskriterna: "Orättfärdig är den förordning som vid skilsmässa förbjudet den oskyldiga parten att gifta om sig." I gamla testamentet finns inga undantag angivna. Kvinnan fick ändå ett skiljebrev som gav henne juridisk rätt att gifta om. Var hon oskyldig till skilsmässan hade hon även moralisk rätt till omgifte. Martin Schemnitz menade att hon riskerar att bli ogift vid skilsmässa och då finns risk att hon ligger med gifta män. Denna tolkning är ju lite långsökt, även om den är möjlig. Jag tror att Martin Luther menade detsamma som Martin Schemnitz. David Instone Brevers tolkning är fullt möjlig, att Jesus valde mellan Hillels lära "vilken orsak som helst" och Schamais lära "bara otukt". Men det är då inte den enda orsaken. Teologer som är bundna att reformatorernas undantag har nog svårt att ta till sig Brewers resonemang. Det kräver att man tänker till lite extra och det är teologer inte vana vid.