Odjurets märke

Förra söndagen hamnade jag i en diskussion om hur man ska förstå passagen om odjurets märke i Uppenbarelseboken 13. Det händer titt som tätt. Och, precis som tidigare, hade jag svårt att hävda mig mot min meningsmotståndare med sin mer bokstavsnära tolkning. Denna säger, kort och gott, att den människa som låter operera in ett betalchips i högra handen eller pannan kommer att hamna i helvetet. Att tro något annat är att förvränga Guds klara ord. Men detta är inte något annat än versteologi, den slags teologi som låter en vers trumfa ut Bibelns hela övriga undervisning. Dålig teologi, med andra ord. Och inte bara det. Tolkningen strider både mot sunt förnuft (som faktiskt är ganska bra att ha även i detta sammanhang) och allas vår intuition om vad som är gott, rätt och riktigt.

Hur lyder då verserna och hur menar jag att de ska tolkas? Upp 13:16-17:

Och det [odjuret] ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet.

Här behövs vishet, skriver Johannes. Så låt oss då vara visa och inte dra några förhastade slutsatser. Det frågan gäller är vad detta märke egentligen är. Är det något yttre eller något inre? Det som talar för betalchipstolkningen är att märket behövs för att köpa och sälja. Och att den moderna tekniken snart (eller kanske redan nu) gör det möjligt att operera in ett chips i handen eller pannan som kan fungera som betalmedel. Så? Behöver det sägas något mer? Ja, om vi vill vara visa.

Problemen med denna tolkning är oöverstigliga. För det första innebär den att människor kan luras till helvetet. Fromme Kalle älskar Gud och sina medmänniskor. Tyvärr förlägger han ofta sin plånbok och har genom åren förlorat åtskilliga tusenlappar. Så när Mastercard erbjuder alla sina kunder att få kortet inopererat i handen nappar han på det. Inga tappade pengar mer, tänker Kalle. Några vänner varnar honom visserligen för chipset med hänvisning till verserna i Uppenbarelseboken. Men Kalle vet i sitt hjärta att han tillhör Gud och den världsvida kyrka han tillhör avvisar betalchipsteologin. Så med rent samvete låter han operera in kortet i handen och han slipper hädanefter oroa sig över att glömma sin plånbok. Allt är frid och fröjd. Eller? Anhängarna av betalchipsteologin menar nu att denne man är dömd till evig förtappelse. Men detta, menar jag, strider mot allt förnuft. För vilken synd har Kalle begått? Han har ignorerat Herrens tydliga instruktion, skulle någon kunna säga. Kalle kan emellertid sin Bibel och följer sin kyrka. Även om han skulle ha fel på denna punkt, hur skulle just detta felsteg kunna vara så ödesdigert? Inga andra indikationer fanns på att detta chips skulle vara odjurets märke.

För det andra strider betalchipsteologin mot all annan undervisning som Bibeln har om frälsning och dom. Joh 3:16 är ju klassisk. De som tror på Jesus ska inte gå under. Rom 8:38 är en annan. Inget yttre ska kunna skilja oss från Kristi kärlek. Gal 5:6 talar också om vad vår frälsning beror på, att vi har en tro som är verksam i kärlek. Need I go on? I detta sammanhang passar betalchipsteologin in lika lite som en tistel i en bukett rosor.

Så hur ska vi då förstå passagen om odjurets märke? Bara ett par verser senare, i Upp 14:1, talas det om ett annat slags märke. Här står det om dem som har Guds namn skrivet på pannan. Det är de som är friköpta ”från människorna som en första skörd åt Gud och Lammet.” Det handlar nu om Guds folk, om de som hållit sig till Gud och följt Lammet vart det än går (se även 3:12 och 22:4). Här förstår vi att märket inte handlar om ett fysiskt märke på pannan eller handen utan om var vi har vår tillhörighet. Tillhör vi satan eller Jesus? Som ett tecken på att de tillhör Gud bär vissa judar under sin tillbedjan en bibeltext på pannan och höger hand i enlighet med 5 Mos 6:6 (och se även 2 Mos 13:9):

Dessa ord som jag ger dig skall du lägga på ditt hjärta”¦. Och du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett märke på din panna.

För att vara konsekventa borde anhängarna av betalchipsteologin även mena att Guds folk, för att tillhöra Gud, måste bära något slags yttre tecken på sin tillhörighet. Men det är ingen som tror att ett yttre tecken i detta fall på något sätt bestämmer tillhörigheten. Denna sitter ju i hjärtat. Hjärtats tillhörighet kommer sedan att ha effekter på mitt yttre. Jag bär ett kors runt halsen för att visa att jag tillhör Kristus. Men halssmycket avgör självfallet inte min tillhörighet. Lika lite kommer ett betalchips under huden att avgöra mig för satan.

Men vad innebär det då att odjurets märke krävs för att få köpa och sälja? Vid flera tillfällen i historien, i Romarriket men även i modern tid, har tillgången till marknaden kopplats till en antikristlig bekännelse. I diktatorn Mengistus Etiopien, exempelvis, avkrävdes medlemskap i byföreningen för att få handla i byns affär. För att bli medlem var man tvungen att avsäga sig sin tro på Gud. Så tog man odjurets märke för att få köpa och sälja. Historien upprepar sig.

Det vi måste se upp för är inte i första hand ett nytt slags betalmedel utan ett ekonomiskt system som kräver människors tillbedjan och underkastelse. Hur vi sedan betalar för det vi köper – med pengar, plastkort eller betalchips – spelar mindre roll. Allt kan användas av den onde för att binda oss till honom. Istället för att rikta vår vaksamhet mot yttre ting bör vi rikta den mot vårt hjärta. Det är där striden står.