När religionen blir politisk

RFSU:s generalsekreterare Katarina Lindahl är belysande inkonsekvent när hon kommenterar påvens bortgång. Å ena sidan har Johannes Paulus ”verkat för många positiva värden.” Hon räknar inte upp vilka dessa är men det är svårt att komma runt hans betydelse för Sovjetunionens kollaps. Han verkade här för människans frihet, vilket torde vara ett av de positiva värden Lindahl syftar på. I ett brev från 1968 motiverade han sitt motstånd mot kommunismen på detta sätt: ”Det onda i vår tid består i första hand i ett slags degradering, jag skulle vilja påstå pulvrisering, av människans fundamentala unicitet som person.” (från Per Ericsons ledare).

Vi kan alltså se hur påvens tanke om människans ”unicitet” fick tydliga politiska effekter. Samtidigt ogillar Lindahl påvens hopblandning av religion och politik: ”tyvärr har påven ofta gjort politik av sin religiösa övertygelse. När han fördömt kondomanvändning och säkra aborter, har han verkat mot människors sexuella och reproduktiva rättigheter.” Men det förefaller uppenbart att i grunden religiösa övertygelser får politiska konsekvenser om den rådande politiken är oförenlig med dessa övertygelser. Eller skulle påven ha sagt: ”Eftersom min idé om alla människors unicitet troligen kommer påverka hela Sovjetimperiet på ett politiskt plan, är det nog bäst att vi låter denna idé vila.”

Vidare är det inte svårt att se ett samband mellan hans kamp mot kommunismens kollektivism och abortmotståndet. Båda går ju att grunda på idén om att varje människa är unik. Om vi tror detta blir det omöjligt att betrakta fostret som skräp. Varje abort innebär ju att en unik mänsklig varelse kastas bort. Med denna syn kan man inte säga: ”Det gör inget att du gör abort nu, du kan alltid skaffa ett nytt barn senare.” Det är också märkligt att Katarina Lindahl låter påskina att abort är en mänsklig rättighet. Det är det inte, vare sig juridiskt eller moraliskt. Hon önskar förstås att det vore så, denna abortindustrins svenska propagandaminister, men det är ju en annan sak.

Om man gillar att påven medverkade till kommunismens fall i Östeuropa, kan man inte som Katarina Lindahl samtidigt ogilla att han ”blandar religion och politik” i andra frågor. Så Lindahl får nog bita i det sura äpplet och inse att den kristna tron blir politisk när politiken upphör att verka för människans bästa.