Militär makt ett positivt instrument för islams utbredning

I en läsvärd kommentar om Muhammed-teckningarna skriver Roland Poirier Martinsson att kampen mot den militanta islamismen måste ske tillsammans med de moderata muslimerna. Detta har jag inga problem med. Men hans avslutning ställer jag mig tveksam till:

Till sist, tanken att Islam är en inherent våldsam religion finner jag naiv. Man mördar i Guds namn på samma sätt som kristna har mördat i Guds namn. Västerlandet har lämnat bakom sig (förhoppningsvis) de våldsamma tolkningarna av kristendomen, till följd av ett öppet samtal, välstånd och växande respekt mellan kyrkan och det sekulära samhället.

Visst har kristna mördat i Guds namn. Faktum är att det har skett mord och övergrepp i de flestas namn, av kristna, judar, muslimer, buddister, stalinister, maoister med flera. Frågan vi måste ställa oss är vilka religioner och ismer som faktiskt sanktionerar våldsamma metoder med expansionen som mål. Ett sätt att närma sig svaret på den frågan är att se till respektive religions och ideologis uppkomsthistoria. Och här skiljer sig kristendomen radikalt från islam. Kristenheten föddes och spreds som en löpeld runt Medelhavet trots, eller kanske tack vare, att kyrkan i 300 år levde under förföljelse. Att bli kristen på den tiden var riskabelt. Islams utbredning å andra sidan var från starten starkt kopplad till militära erövringar och omvändelser skedde under svärdet. Muhammed var förutom en religiös förgrundsgestalt även en politisk ledare. Religion och politik kom så att bli oskiljbara storheter. Detta kan kontrasteras med Jesus ord om att hans rike ”inte är av denna världen” och hans vägran att bli en revolutionär som med våldet skulle kasta romarna i havet.

Jag menar att kristendomens och islams uppkomsthistorier visar på två diametralt olika sätt att förhålla sig till politisk makt. För den kristne kan makten utnyttjas för att stoppa orättfärdighet och upprätthålla ordning men aldrig för att expandera Guds rike. Guds rike saknar än så länge ett territorium. Det senare verkar emellertid inte gälla för islam. Genom dess historia har jihad var ett medel för expansion. Politisk och militär makt ses som ett positivt instrument för islams utbredning.

Det är därför jag håller fast vid att dagens islamistiska våld inte enbart kan sägas vara ett verk av ett fåtal extremister som misstolkar islam. Låt vara att endast en minoritet av muslimerna faktiskt tar till våld. Men kanske är de ”moderata muslimerna” endast moderata i samma grad som de är sekulariserade. Den svårighet de har med att ta avstånd från sina våldsamma bröder skulle då förklaras av att de samtidigt skulle behöva skära bort stora delar av sin egen historia och Muhammeds egna läror.