Mamma bättre än dagis

Vi kunde i söndags läsa feministen Margareta Zetterströms brännpunktsartikel i SvD om hur hon, trots övertygelsen om förträffligheten med dagis, tvingades inse att barnen mådde bäst av att vara hemma. Hon skriver:

Jag konfronterades med dagissystemets baksida (sjukdomarna, smittspridningen, personalkarusellen) och tvangs uppleva hur glädjen i mitt barns ögon förbyttes i sorg och desperation, hur ett glatt och harmoniskt barn gled i in något som skulle ha kallats depression om det gällt en vuxen. …

Jag och barnets far sade adjö till dagis. Vi valde ett i vissa avseenden mer komplicerat liv, men det är ingenting vi någonsin ångrat. Livet kan helt enkelt inte fortsätta som tidigare när man fått barn. Tillvaron ställs på huvudet. Det är bara att erkänna. Barns behov kan inte tillfredsställas i ett system där alla vuxna, under hela sitt produktiva liv, förutsätts arbeta heltid, åtta timmar om dagen exklusive restid till och från arbetet. Jag har länge retat mig på att kvinnorörelsen så ofta förnekat detta faktum.

För detta ganska enkla och självklara konstaterande har hon fått ta emot en del stryk. Hon har ”mjölk i huvudet” som en uttrycker det. En annan menar att hon inte borde utgå från egna erfarenheter och att uppgiften att dagis är bra för alla parter har ett starkt vetenskapligt stöd. Det senare kommenteras idag av Marie Söderqvist, kolumnist på Expressen. Hon inleder:

Man kan alltid hävda att barn mår bäst på dagis. Att ju tidigare barn börjar och ju längre dagar de tillbringar på dagis, desto bättre. Skälen till att man hävdar det kan vara många. Rättfärdigande av egna val. En idé om hur viktigt det är att kvinnor såväl som män jobbar, hur många och små barn de än har. Eller en övertygelse om att familjer inte är särskilt bra och barn därför mår bäst av att så tidigt som möjligt skiljas från sina föräldrar. Man kan också förlita sig på undersökningar.

Barnexperten Penelope Leach har lett ett forskningsprojekt som studerat uppväxtförhållandena för 1200 småbarn. Slutsatsen: Barn mår bäst av att vara hemma med mamma. Marie skriver:

Barn som får vara hemma med mamma fram till tre års ålder var de som lyckades bäst i olika utvecklingstester. De var minst aggressiva. De hade bättre ögonkontakt med vuxna och var på det hela taget till synes mer välmående och lyckliga än de som var på dagis, sköttes om av barnflicka, dagmamma eller någon släkting. Mamma slog allt och alla. Mamma är helt enkelt bäst för små barn.

Men detta är det få som pratar om i Sverige. Undersökningen har inte fått någon större spridning här. Tyvärr. Men det borde stå klart att dagis finns till för de vuxna, inte för barnen. Marie avslutar:

Man kan förstås alltid strunta i sådana slutsatser och gå till jobbet ändå. Man kan hänvisa till privatekonomin, karriären, statsfinanserna (hur skulle det gå om alla var hemma med barn i stället för att jobba), den egna vantrivseln eller något annat man tror på. Men man borde åtminstone kunna vara ärlig nog att erkänna att man sätter sina barn på dagis för sin egen skull, inte för barnens.

Liksom Marie efterlyser jag mer ärlighet om vilka våra motiv är när vi placerar barnen på dagis. Men framförallt önskar jag att barnens välmående prioriterades mer. Vi är skyldiga att ge dem vårt bästa. Och i de tidiga åren verkar det vara mamma.