Livet och heligheten

I fredags läste jag psaltarpsalm 15 på väg till jobbet. Den börjar så här:

Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg?

Låt oss stanna där en stund och försöka besvara psalmistens fråga. Hur kan jag kvalificera mig till att få komma nära Gud? Standardsvaret på den frågan är att vi inte kan det. Det vi kan göra är att förtrösta på Gud och hoppas på hans nåd. Vi är oförbätterliga syndare. Skulle därför Gud kräva någon slags helighet av oss vore vi dömda till undergång. Men denna teologi verkar inte David känna till för han fortsätter:

Den som lever oförvitligt och gör det rätta och är sann i tal och tanke. Den som inte går med förtal, inte vållar sin nästa skada och inte smädar sin granne.

Är det då bara att ge upp? Eller är detta endast ett gammaltestamentligt synsätt på vad Gud kräver av oss? Nej och nej. Paulus levererar svaret:

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.
Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.
Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur.
Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade.
Köttets sinnelag betyder död, men andens liv och frid.

Jag upprepar: Lagens krav på rättfärdighet kan uppfyllas hos oss som lever efter Anden. Det Psalm 15 beskriver är i mångt och mycket Andens frukter, resultatet av Andens verk i oss. Att leva i Anden blir därför inget som vi kan hoppa över. Gud kräver helighet (Matt 5:48, Hebr 12:14) och har gett oss allt vad vi behöver. Låt oss därför vandra i Anden och leva det fullödiga liv som väntar alla Herrens heliga.