Leva utan fruktan

”What you do here, echoes in eternity.” Orden är från filmen Gladiator som jag i helgen såg för tredje gången. Genom att peka på de eviga konsekvenserna av sina soldaters handlingar, sporrar general Maximus dem till att ge sitt absolut yttersta för Rom. I hela filmen spelar övertygelsen om ett liv efter detta en stor roll och när Maximus själv dör gör han det i övertygelsen om att han ska återförenas med sina kära. Som ett resultat levde han sitt liv utan fruktan för egen del, för att ge ära till Rom och skydd åt dess medborgare. Och så dog han en hjältes död. Hans motsats finner vi i kejsar Commodus. Commodus är rädd och kärlekstörstande och lever enbart för att tjäna sig själv. Hans värld cirklar kring honom själv och hans behov. Han är sin egen gud. Maximus världsbild inspirerar till stordåd, Commodus världsbild till egoism.

Efter den elfte september har handlingar som inspirerats av tron på ett efterliv mest kommit att förknippas med muslimska terrorister. Och det måste sägas: idén om ett efterliv är i sig otillräcklig för att mana folk till just självutgivande och generösa handlingar. Det som måste till är en rättvis domare och vissa idéer om vad som konstituerar godhet respektive ondska. Om vi utgår från att de flesta har en känsla för vad rättvisa, godhet och ondska är saknas ändå något. Det är kärleken till något eller någon annan än sig själv. Det måste finnas någonting utanför mig själv som jag faktiskt värderar högre än mitt eget liv. För föräldrar spelar ofta deras barn denna roll, åtminstone under en period. För soldater kan det vara medsoldaterna eller fosterlandet. För kristna är det ytterst Jesus.

Så länge egenkärleken är den största kärleken i våra liv kommer vi att leva som Commodus, i ständig längtan efter bekräftelse och utan förmåga till storverk. För det senare krävs den slags utgivande kärlek vars yttersta konsekvens är döden. Här är det gott att veta att om vi följer vår herre i en död som hans, ska vi också uppstå som honom. Låt oss leva efter detta.