Lena Anderssons lidelse

Lena Andersson, som i somras höll en ”ateistisk predikan om Jesus”, har tilldelats Hedeniuspriset 2005 av Humanisterna (en förening som egentligen borde heta Ateisterna och som tror att förnuftet är en sentida uppfinning). Ingen stor sak kan man tycka. Men för P1:s Människor och tro räckte detta som skäl för att ge Lena Andersson ytterligare tid i etern. Det blev ett harmlöst samtal utan ansats till kritik. Jo, hon fick frågan om hon kallsinnigt räknat med att människor skulle bli kränkta. Återigen detta fokus på om människor upplever sig kränkta eller ej. Viktigare är väl om hennes predikan verkligen gav en rättvis bild av Jesus, något hon själv menar.

Lena Andersson envisas med att hon ”tar skriften som den står”. Och Hedeniuspriset får hon för sin ”envetna sanningslidelse”. Så är de i alla två om uppfattningen att Anderssons uppsåt var ärliga och att hon kom sanningen nära i sin ”predikan”. Möjligen har hon visat prov på sanningslidelse i något sammanhang. I hennes sommarpredikan gällde emellertid lidelsen snarare lögnen. För vad ska man säga om exempelvis denna utläggning om Jesus och kvinnorna:

Men, Jesus är ju sektledare och sektledare har en omvittnad förmåga att få kvinnor att falla för dem. Det är därför man blir sektledare – oavsett om sekten är religiös eller världslig – för att attrahera kvinnor. Kvinnor vill in bakom den där ogenomträngliga rustningen för att vara den enda som vet att under den är det tomt. Ja, man måste anta att Jesus åtrår kvinnan med balsamen – hon honom. Förspelet har hon redan inlett med hårmassage. I ett annat evangelium fotmassage. Självklart vill inte Jesus att hon ska skrämmas iväg av grabbgängets beskäftiga kommentarer om de fattiga. När kättjan sätter in kan ändå inte Jesus tänka på de fattiga. Och som sagt, de finns ju kvar. De två går in i ett angränsande rum och lärjungarna ligger kvar till bords och känner sig avsnoppade. (text från Peter Soilanders blogg)

”Man måste anta att Jesus åtrår kvinnan” säger Lena Andersson. Men varför måste man anta detta? Inget i texten stödjer detta antagande. Inget i texten stödjer att ”kättjan sätter in”. Inget i texten stödjer att de går in i ett angränsande rum och har sex. Inget stödjer att lärjungarna känner sig avsnoppade. Lena Andersson skapar helt enkelt sin egen berättelse. Och samtidigt har hon mage att säga att hon läser som det står. Men så här lyder texten hon utgår från:

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade: ”Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen. Amen säger jag er: Överallt i världen där evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mark 14, Folkbibeln)

Dikt får skilja sig från verkligheten. Men Lena Andersson gör anspråk på att ”bara läsa texten”. Det är detta som gör att gapet mellan texten och utläggningen blir så allvarlig. För detta ska hon självklart inte åtalas. Det räcker att kalla henne för vad hon är: en lögnare.