Kränkt eller inte kränkt, det är frågan

Har jag en juridisk rätt att inte bli kränkt? Oftast inte. Jag skulle på min sida kunna skriva om hur fetma håller på att bli en lika allvarlig fråga som svält i världen, att något måste göras, att fetma verkligen inte är bra för människan och att priset på flygbiljetter borde relateras till passagerarens vikt. Vissa människor skulle kunna ta anstöt av detta, bli kränkta som det så populärt heter. Men ingen skulle ifrågasätta min rätt att skriva om fetma på detta vis. Och ingen skulle få för sig att anmäla mig för hets mot folkgrupp. Vissa skulle säkert mena att fetma är genetiskt, att man helt enkelt föds fet, men det skulle ändå inte påverka min möjlighet att skriva om fetma på ett sådant sätt att vissa tar anstöt.

Så är nu inte fallet när det gäller homosexualitet. På grund av att människor med homosexuell läggning pekats ut som särskilt utsatta har denna grupp inkluderats i den så kallade hetslagstiftningen. Som namnet antyder syftar lagen till att skydda vissa grupper mot hets. Och om det hade stannat vid detta skulle jag inte ha några invändningar. Att hota och förfölja människor ska vara förbjudet och det är gott att utsatta grupper får särskilt skydd av lagen. Dessvärre har hetslagstiftningen, genom sina otydliga och svårtolkade formuleringar, kommit att bli en ”kränkningslagstiftning”. Juridiskt innebär detta stora problem eftersom kränkning är något subjektivt. Samma uttalande X kan få helt olika effekter hos personerna A och B. Enda sättet att vara säker på att undgå rättslig påföljd blir då att undvika ämnet helt och hållet. Resultatet blir en allvarlig inskränkning i yttrandefriheten och en likriktning i den offentliga debatten. Detta är förstås en seger för RFSL men en stor förlust för alla övriga.

Ingen påstår att pastor Åke Green i sin nu rikskända predikan syftade till att kränka, än mindre hetsa mot, homosexuella. Ingen menar heller att predikan hölls i något hotfullt sammanhang (exempelvis inför en grupp nynazister). Ändå ska han dömas därför att, som åklagaren i tingsrätten uttryckte sig, ”homosexuella kan känna sig kränkta.” Att det är på detta sätt som jurister tolkar lagen framgår även av en debattartikel i gårdagens SvD. Under rubriken ”Pastor får inte kränka” skriver två jurister bland annat detta:

Att Green i hovrätten uttalat, att han inte haft för avsikt att förnedra homosexuella saknar betydelse när man ska bedöma om de senares rättigheter kränkts. Diskrimineringsskyddet i vår lagstiftning utgår nämligen inte från syftet utan från effekten av en åtgärd eller ett uttalande. Effekten avgör om det är en kränkning.

De fortsätter med att säga att om Green nöjt sig med att hålla sig till bibeltexten hade saken varit annorlunda. Men varför då egentligen? Enligt artikelförfattarna hade Green då beskyddats av religionsfriheten. Men det som avgör om man beskyddas av religionsfriheten verkar nu vara om någon i sammanhanget känner sig kränkt eller ej. Att läsa ur Romarbrevets första kapitel skulle mycket väl kunna upplevas som lika kränkande som vilken utläggning som helst. Att inte ta hänsyn till syfte och sammanhang utan enbart till ett uttalandes effekt är därför orimligt, både juridiskt och moraliskt.

Artikelförfattarna gör sedan en rad felslut. De pekar på Greens resonemang om tidelag och om homosexualitet som en cancersvulst. Rätt drar de slutsatsen att Green förmedlar budskapet att homosexualitet är en sjukdom på samhällskroppen. Och detta, menar de, är liktydigt med att uttrycka avsky mot homosexuella. Så är det förstås inte. Att mena att homosexuella lider av någon form av sjukdom eller psykologisk störning är inte detsamma som att avsky homosexuella. Att exempelvis ha åsikter om fetmans negativa effekter på individ och samhälle innebär ju inte att man automatiskt avskyr alla feta personer. Det är en märklig hållning till sjuka och sjukdom som artikelförfattarna ger uttryck för. Att Green inte avskyr homosexuella visas för övrigt i slutet av hans predikan.

I sin avslutning skriver de två juristerna om en rysk tidigare minister som yttrat följande: ”Jag kommer inte att avsluta min kamp förrän det sista judesvinet är fördrivet från den ryska jorden.” Juristerna frågar retoriskt vad som principiellt skiljer Greens predikan från detta uttalande. För det första är ordet ”svin” enbart nedsättande och ett tydligt uttryck för hat. Något liknande finner vi inte hos Green. Green predikar om sjukdom och synd och behovet av helande och omvändelse. Han erbjuder alla Guds nåd och barmhärtighet. För det andra manar den ryske ministern till fördrivning. Detta är vad hets är! Men Greens predikan är helt renons på detta slags uppmaningar. Och det är till syvende och sist detta som gör att Åke Green inte gjort sig skyldig till hets. Han bör därför frikännas av Högsta domstolen och lagen skrivas om.