Konsten att bli ljummare än ljum

Ljumheten måste minska, läser jag i dagens SvD. Det handlar förstås om Svenska kyrkan. Nu ska den bli tydligare och tuffare, meddelar dess informationschef Ingrid Andersson Göranzon. Det låter ju bra. Dags för ett hurra kanske? Har de lokala församlingarnas frustration över ledarskapets otydlighet och förälskelse i (post)moderniteten nått fram? Kommer kyrkan att återvända till sin egen trosbekännelse och börja förkunna evigt liv genom syndernas förlåtelse igen?

Ja, riktigt så långt hann jag nu inte i mina funderingar innan jag läste vidare. Och det visar sig att kyrkans nya tydlighet ska ligga på ett annat plan. Man vill nu bli ännu tydligare med att Svenska kyrkan lämnat kristenhetens huvudfåra för att, kanske slutgiltigt, vända sig från uppenbarelsen. Enligt informationschefen ska kyrkan profilera sig genom att tydligare säga ja till kvinnliga präster, tydligare fördöma Israels ockupation av Palestina och komma med ett tydligt ställningstagande i homosexfrågor. ”En del kommer att gå ur Svenska kyrkan på grund av våra ställningstaganden, men hellre det. Det viktiga är att ljumheten inom Svenska kyrkan minskar,” säger informationschef Ingrid Andersson Göranzon.

Visst, några kommer att lämna kyrkan. Antagligen ganska många. Men vad gör väl det? Det viktiga är att lyssna till tidsandan och slutgiltigt göra sig av med gammal bråte så att det blir klart vilket ben kyrkan står på, en gång för alla. Så tycks informationschefen resonera och vi får anta att hon har högre sanktion (hon finner antagligen sanktion från allra högsta ort irrelevant). Som metod för att minska kyrkans ljumhet måste dessa ”tydliga ställningstaganden” betraktas som rent kontraproduktiva. Att vända kappan efter vinden kan ju aldrig leda till radikalisering. Resultatet blir snarare att Kyrkans Hus i Uppsala blir en ny reträttplats för avdankade s-ministrar. Tiden för Göran Persson som näste ärkebiskop närmar sig.

Uppdatering 18/1: Kommentaren publicerades idag som insändare i SvD.