Kloka röster om Libanonkriget

I mitt förra inlägg om Libanonkriget uttryckte jag vissa, om än små, reservationer för sättet som Israel bedriver detta krig. Det visar sig att det bland Israels vänner nu börjar framträda en stark kritik mot främst Ehud Olmert, Israels premiärminister. Charles Krauthammer skriver i Washington Post:

Prime Minister Ehud Olmert has provided unsteady and uncertain leadership. Foolishly relying on air power alone, he denied his generals the ground offensive they wanted, only to reverse himself later. He has allowed his war Cabinet meetings to become fully public through the kind of leaks no serious wartime leadership would ever countenance. Divisive Cabinet debates are broadcast to the world as was Olmert’s own complaint that ”I’m tired. I didn’t sleep at all last night.” (Haaretz, July 28.) Hardly the stuff to instill Churchillian confidence.

Och Caroline Glick, som skriver på Jerusalem Post, är inte nådig. Olmerts ledarskap har en demoraliserande effekt på trupperna. Under rubriken Amateur hour is over skriver hon:

The bad news is that Israel’s national leadership has so far managed to take every political and strategic advantage that Israel has, and turn it into an impediment. Today, assuming Prime Minister Ehud Olmert will let us win, what three weeks ago could have been a rapid victory will now be costly and slow.

Regionally and internationally, the threats that Israel faces mount by the day. While all eyes are focused on Lebanon, Syria and Iran have both upped the ante. Diplomatically, Israel is a guppy swimming with the sharks. And as the dangers mount, far from learning from their mistakes, Olmert, Defense Minister Amir Peretz, Foreign Minister Tzipi Livni and IDF Chief of General Staff Lt.-Gen Dan Halutz have gone from acting like rookies to acting like amateurs.

And so, as the IDF marches on to an uncertain but still forward marching trumpet, it is becoming increasingly clear that Israel’s chief impediment to victory is its government.

Det är olyckligt att Israel leds av en oerfaren statsman som Ehud Olmert i denna svåra stund. En man som Ariel Sharon eller Binyamin Netanyahu hade behövts. Det som Olmert kritiseras för är framförallt sin tveksamhet, både i tal och handling. Bland annat fördöms besluten att marktrupperna tidigt drogs tillbaka och att gå med på ett 48-timmars uppehåll med flygangreppen. Men framförallt handlar det om Olmerts bristande förmåga att agera både vist och beslutsamt, som en statsman måste göra i krig.

Daniel Pipes menar i sin artikel Israels onödiga krig, publicerad i New York Sun, att det är felaktiga beslut under 13 år som lett fram till detta krig. Han utvecklar:

Under 45 år, 1948 – 93, avskräckte Israels strategiska tänkande, taktiska begåvning, teknologiska nytänkande och logistisk skicklighet. En djup förståelse för landets svåra belägenhet samt pengar, viljestyrka och målmedvetenhet gjorde att den israeliska staten systematiskt kunde bygga upp sitt rykte om att vara hård.
Ledarskapet koncentrerade sig på fiendens tankesätt och humör, antog en politik som gick ut på att försämra hans moral för att slutligen få honom att förstå att han hade förlorat, att verkligheten var att den judiska staten var permanent och inte kunde göras ogjord. Ett resultat av detta var att vem som än attackerade staten Israel fick betala för detta misstag genom tillfångatagna terrorister, döda soldater, försämrad ekonomi och avsatta regimer.

1993 genomsyrades israelerna av en känsla av att ha lyckats och detta gjorde dem övermodiga. De drog slutsatsen att de hade vunnit och ignorerade det obekväma faktum att Palestina-araberna och andra fiender inte hade gett upp sitt mål att utradera Israel. Två känslor som länge hållits i schack, trötthet och övermod, tog överhand. Israelerna bestämde sig för att de hade fått nog av krig och beslöt sig för att de kunde avsluta kriget på sina egna villkor, de beslöt sig också för att experimentera med sådana exotiska saker som ”fredprocessen” och ”tillbakadragande.”

Och visst finns det mycket vishet i detta. Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza har inte lett till ökad avspänning med palestinierna. Tvärtom har det bidragit till att uppmuntra Hamas och andra terrorgrupper. Likaledes blev Hizbollah hjältar när Israel lämnade Libanon.

Mycket finns att säga om detta och i tidningar och TV matas vi hela tiden av oftast mindre kloka analyser om upprinnelsen till kriget samt vad som måste hända framöver för att det ska bli fred. Ofta upprörs jag över hur Israels bombningar där civila dör moraliskt jämställs med Hizbollahs raketanfall mot städer i norra Israel. Bitte Hammargren, utrikeskorrespondent på SvD, skriver exempelvis:

Civila har blivit de främsta offren på båda sidor i kriget mellan Israel och Hizbollah, i strid mot krigets lagar.

Men både moraliskt och juridiskt är det en himmelsvid skillnad mellan Israels och Hizbollahs sätt att kriga. Israel riktar sina vapen mot Hizbollahs ställningar och råkar ibland träffa civila, ofta som en följd av Hizbollahs strategi att använda civilbefolkningen som levande sköldar. När Hizbollahs raketer träffar sina mål och dödar eller lemlästar civila israeler hör vi inga ursäkter från Hassan Nasrallah. Tvärtom hör vi jubel.

En av få intellektuella i Sverige som har kvar sin moraliska klarsyn är Lennart Berntson, universitetslektor i historia. I gårdagens SvD skriver han om att en väpnad konflikt med Iran och Syrien står på tur:

Det pågående kriget i Libanon är inte ett krig mellan israeler och palestinier, heller inte mellan araber och judar. Det är ett krig som startats av den militanta islamismens krafter – Hizbollah, Hamas och Iran – och vars yttersta syfte är att utplåna staten Israel och fördriva dess judiska befolkning. Det är ett krig som har sin rot inte i Israels ockupation av Västbanken (och tidigare Gaza) utan i den religiöst, nationalistiskt och rasistiskt betingade extremism som fått allt starkare fäste i den arabiska världen och som uppfattar judendomen i synnerhet och den liberala västvärlden i allmänhet som sin dödsfiende. …

Naturligtvis är en vapenvila önskvärd av humanitära skäl, men vem föreställer sig att ännu ett stillestånd blir annat än en språngbräda för nya attacker från islamisternas sida? Förslagen visar inte bara att EU och USA står tomhänta politiskt och diplomatiskt, utan än värre att de önsketänker. De vill inte se att såväl Israel som väst står inför en fiende med totalitära anspråk. De verkar inte förstå att på en sådan motståndare biter varken överseenden eller eftergifter.

Den amerikanske historikern Victor Davis Hanson förundras, eller snarare förfäras, över hur västerländsk media beskriver konflikten och hur våra ledare reagerar på den. Han har länge funderat på hur det kom sig att den fria världens ledare under 30-talet inte på ett tidigt stadium fördömde Hitler, Mussolini, Franco och Stalin och tydligt stod upp för demokratin och mänskliga rättigheter. Men det är inte bättre idag. Han skriver (i National Review):

Our present generation too is on the brink of moral insanity. That has never been more evident than in the last three weeks, as the West has proven utterly unable to distinguish between an attacked democracy that seeks to strike back at terrorist combatants, and terrorist aggressors who seek to kill civilians.

Han menar alltså att vår generation är på gränsen till moraliskt vansinne. Vi förmår inte göra uppenbara moraliska distinktioner, såsom mellan angripare och försvarare, mellan demokrati och diktatur och mellan terror och försvarskrig. Hanson får avsluta:

It is now a cliché to rant about the spread of postmodernism, cultural relativism, utopian pacifism, and moral equivalence among the affluent and leisured societies of the West. But we are seeing the insidious wages of such pernicious theories as they filter down from our media, universities, and government ”” and never more so than in the general public’s nonchalance since Hezbollah attacked Israel.

These past few days the inability of millions of Westerners, both here and in Europe, to condemn fascist terrorists who start wars, spread racial hatred, and despise Western democracies is the real story, not the “quarter-ton” Israeli bombs that inadvertently hit civilians in Lebanon who live among rocket launchers that send missiles into Israeli cities and suburbs.

Yes, perhaps Israel should have hit more quickly, harder, and on the ground; yes, it has run an inept public relations campaign; yes, to these criticisms and more. But what is lost sight of is the central moral issue of our times: a humane democracy mired in an asymmetrical war is trying to protect itself against terrorists from the 7th century, while under the scrutiny of a corrupt world that needs oil, is largely anti-Semitic and deathly afraid of Islamic terrorists, and finds psychic enjoyment in seeing successful Western societies under duress.
In short, if we wish to learn what was going on in Europe in 1938, just look around.