Israel och bara Israel gör fel, bara fel

I själva verket har kriserna i Libanon och Gaza fått folk att inse att två frätande frågor – arabiska fångar i Israel och ensidig israelisk orubblighet (unilateralism) – måste lösas om man ska kunna hoppas på en återupplivad fredsprocess.

Daoud Kuttab, Institute of Modern Media vid Al-Quds University i Jerusalem, skriver på dagens Brännpunkt. Men visst finns det ett ännu större hinder för fredsprocessen: att Israel omges av fiender som vill jämna landet med marken. Ska det bli fred måste Iran, Syrien, Hamas och Hizbollah tagga ner. Där måste det börja.

Kuttab har vidare mage att lägga ansvaret för det smått anarkistiska tillståndet i Gaza på Israel. Det var ett ”okoordinerat tillbakadragande” som lämnade palestinierna utan en fungerande statsförvaltning. Men borde inte ansvaret för det kaos som råder främst vila hos de olika palestinska fraktioner som strider om makten?

Kritiken mot Israel är massiv i svensk press och denna artikel är typisk i sin ensidighet. Israel befinner sig i ett extremt utsatt läge och har gjort det under hela sin existens. Som ett hem för världens judar är det förstås att räkna med. Judehatet upphörde ju inte 1948. Jag menar nu inte att all kritik av Israel bottnar i antisemitism. Men som gick att läsa i Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan för ett tag sedan:

Att kritisera Israel är inte antisemitiskt. Men att välja ut Israel för smädelser och internationella sanktioner – utan att det sätts i proportion till någon annan part i Mellanösternkonflikten – är antisemitiskt, och att inte säga det är ohederligt.

Och visst är Kuttabs artikel ett tydligt exempel på just detta: att Israels (påstådda) misstag och förbrytelser aldrig sätts in i sitt sammanhang, aldrig jämförs med de hot och anfall som ideligen riktas mot Israel av dess grannländer. Det är som om Israel skulle ha en vilja att förinta sina grannländer när sanningen är den rakt motsatta.