Innehållsrik bön à la 11/9

Ett moment i mässan är förbönen. Till min nackdel måste jag medge att denna ofta gör mig så frustrerad att jag sluter mina ögon, lutar mig framåt och låter tröttheten ta över. Anledningen är att bönerna är så innehållslösa att de måste gränsa till meningslöshet. De lyder lite nedkortade så här: ”Vi ber för barnen. Vi ber också för vårt lands regering. Och vi ber för freden. Amen.” Hela tiden undrar jag: Vad är bönen? Vad är det kyrkan ber om? Måste man vara så himla intetsägande för att inte riskera att bli kontroversiell? Så råkade jag stöta på en bön som handlar om elfte september. Den lyder:

Thank you for being a God who upholds compassion and hates those who run to do evil. We pray that you will strengthen the hands of all those who help widows and orphans, and that you will frustrate the plans of those who would create more widows and orphans. We thank you for the more than 1,800 days since 9/11 on which terrorists have not struck in this country, because we know that day by day you uphold the world with your providence. We mourn those who have died through terror abroad during our years of relative safety.

As we think about the determination of people who want to kill us, we pray that we and our governmental leaders will be determined in fighting evil, and that you will keep another 9/11, or something far worse, from happening again. We thank you for police and firefighters willing to sacrifice their own lives to save others, and for the courage of our soldiers who absorb, sometimes in their own bodies, the fury that otherwise would be leveled at us. We pray that you will protect them, and that you will change the hearts of those who hate Christians and Jews because they hate you.

Precis som psaltarpsalmerna är denna bön klar över att det finns en fiende och att Gud hatar honom. Just detta att Gud hatar någon (och inte enbart synden) är jag visserligen inte helt bekväm med. Men att det går att identifiera en fiende till Gud är jag övertygad om. Gud älskar rättfärdighet och godhet och hatar det onda. De som dödar urskillningslöst gör något orättfärdigt och ont och gör sig själva till Guds fiender. Endast den som saknar moralisk kompass kan missa detta. Så hur kan det då vara fel att i sin bön identifiera dem som gör det onda? Och kalla dem för vad de är: terrorister, mördare, ondskans män?

I Fader vår ber vi att Gud ska rädda oss från det onda. Så vi kan be att Gud ska beskydda oss från dessa terrorister. Och vi borde kunna be om vishet, mod och styrka hos dem som är satta att leda landet så att de förmår försvara oss efter bästa förmåga. Här finns också utrymme för tacksamhet till de brandmän, poliser och soldater som med sina liv som insats beskyddar oss. Är inte detta en bön efter Guds hjärta?

Av någon anledning tror jag inte att denna bön någonsin kommer att ingå i förbönerna, varken i svenskkyrkliga, frikyrkliga eller katolska gudstjänster. Bönen är politiskt laddad, tar ställning för och emot och riskerar att splittra församlingen. Och kyrkans uppgift är väl ändå att verka för försoning och fred?! Visst är det så. Men ändå. Det som är sant borde kunna sägas och bedjas. Och lögnen exponeras för vad den är. Borde inte kyrkan alltid stå upp för sanning, godhet och rätt? Och därmed faktiskt ta ställning när dessa värden hotas? Den kyrka som inte tog strid mot nazismen, fascismen och apartheid var inte värd att kallas kyrka.

Den islamistiska fascismen är vår tids farsot. Vad är det som hindrar kyrkan från att ta ställning?