Ingen motsättning mellan tro och vetande

Existerar den kristna tron och vetenskapen i två separata sfärer, avskilda från varandra med vattentäta skott? Eller med andra ord, handlar vetenskapen om den observerbara verkligheten (och endast den) och tron om den andliga, och icke-synliga, världen (och endast den)? Frågan är förstås helt irrelevant för dem som menar att vetenskapen har bevisat att Gud inte finns och att människors religiösa föreställningar enbart är rester från den mörka medeltiden. Tvättäkta ateister är emellertid ganska sällsynta varelser numera så för de flesta av oss är den inledande frågan av intresse. Och den besvaras allt som oftast jakande.

Vid ett första påseende kan det tyckas uppenbart att vetenskap och religion sysslar med helt olika och icke-relaterade frågor. Vetenskapens domän är ju det tidsliga och det rumsliga medan religionens är det eviga och det andliga. Och dessa begrepp är ju varandras motsatser. Metoderna för att göra nya erfarenheter skiljer sig vidare åt. Vetenskapsmannen experimenterar medan den religiöse studerar heliga skrifter och ber. Vad kan de någonsin ha gemensamt? Inget alls, kan det tyckas.

Problemet med en för skarp åtskillnad mellan vetenskapen och åtminstone den kristna tron är att den senare vilar på historiska händelser. Den kristna trosbekännelsen lyder ju ”Vi tror på Jesus Kristus… född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven… på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen”. Här kan det tyckas som om kristendomen påstår vissa saker som skett i både rum och tid och därmed inkräktar på vetenskapens område. Svaret från dem som velat stryka den moderna människan medhårs har varit att hävda att dessa påståenden inte ska tolkas bokstavligt utan snarare, låt oss säga, poetiskt. För i poesins sköna värld råder inte de vetenskapliga lagarna. Här kan man lugnt vila ut och tro vad man vill, helt ohotad av den granskande och sanningssökande vetenskapsmannen.

Det visar sig emellertid att människor då och då blir kristna just på grund av de kopplingar som finns mellan den kristna tron och vår gemensamma verklighet. Chuck Colson skriver om en av världen främsta kosmologer, Allan Rex Sandage, som kom att bekänna sig till kristendomen efter att studerat och reflekterat över Big Bang. Den plötsliga uppkomsten av rum, tid, materia och energi indikerar, menar han, att det bakom världens tillblivelse finns en makt bortom tid och rum. Sandage säger:

It was my science that drove me to the conclusion that the world is much more complicated than can be explained by science. It was only through the supernatural that I can understand the mystery of existence.

Vetenskapen drev honom till den kristna tron och tron fick bitarna att falla på plats. Här ser vi bara ett exempel på hur verkligheten, det fysiska och av alla åtkomliga, faktiskt leder människor till en tro på Gud. Här finns inga motsättningar mellan vetenskap och tro, inte heller den totala separation jag beskrivit. För den kristne borde detta inte komma som någon överraskning. Den Gud vi tror på existerar ju i verkligheten och vår tro är sann i ordets vardagliga bemärkelse. Det innebär att vetenskapen (så länge den söker sanningen) inte har några invändningar mot varken det historiska eller det rumsliga med den kristna tron. Man kan alltså vara en förnuftig och modern människa samtidigt som man tror på Jesu verkliga uppståndelse och hans verkliga himmelsfärd. Det finns ingen konflikt mellan vetande och tro. Den kristna tron är inget fantasifoster som enbart lever så länge vi inte exponerar den för kritisk granskning. Den har med verkligheten att göra.