Hur skulle Åsa Waldau egentligen kunna veta?

Aldrig trodde jag att jag skulle rycka ut till försvar för allas vår Kristi brud och bigamist Åsa Waldau. Inte så att jag försvarar hennes auktoritära maktutövning i Knutby och självpåtagna (eller åtminstone godtagna) särställning som Herrens ofelbara profet, inte heller hennes och den övriga församlingsledningens totala godtrogenhet och närmast brottsliga lojalitet mot ”Pastorn”. Av de Knutbybor som avgivit vittnesmål hittills verkar faktiskt barnflickan vara den sundaste, trots att hon mördat en och lemlästat en annan. De övriga – Bruden, Pastorn och Älskarinnan – saknar helt ansvarskänsla och skyller allt på någon annan. ”Vi har blivit lurade” upprepar de som ett mantra. Det är så man kräks.

Inte heller vill jag försvara Knutby-doktrinen om Kristi brud. Den är, som jag tidigare påpekat, en relativt uppenbar villolära. Men det är ändå på detta område som ett antal frikyrkopastorer går onödigt hårt åt Åsa Waldau och samtidigt visar på en total omedvetenhet om sin egen kyrkohistoria. I sitt vittnesmål förra veckan berättade hon ju att hon ”prövat” om det kunde vara hon som var Kristi brud. Detta ”prövande” retar upp pingstpastorerna Sten Gunnar Hedin och Samuel Halldorf och även pastor Kjell-Axel Johansson i Elimkyrkan, Stockholm. Hedin säger: ”Det är fullständigt ofattbart att man som ledare överhuvudtaget kan pröva en sån sak.” Johansson instämmer: ”Man kan inte pröva en sån sak. Bibeln undervisar om bruden, men det är inte en person.” Alla tre menar också att doktrinen frångår ”klassisk kristen tro”, ”allmänkristen uppfattning” eller ”kristendomens väsen”. Jag instämmer i allt detta. Både Bibeln och kyrkans samlade erfarenheter tar avstånd från att Kristi brud skulle vara en fysisk person (med betoning på ”en” ska väl sägas).

Men är inte inställningen att en lära inte får prövas personligen, oavsett dess eventuella orimlighet, väldigt… oprotestantisk? Jag menar, både luthersk och evangelikal teologi vilar ju till syvende och sist varken på bibelord eller tradition utan på den egna personliga tolkningen. Det saknas ju inom båda dessa strömningar i praktiken (om inte i teorin) en extern auktoritet som kan avgöra i tvistefrågor och fastställa vad som är den korrekta förståelsen av uppenbarelsen och därmed auktoritativt avgöra vad som är villolära. Trots ideliga hänvisningar till en tro som är baserad på Bibeln och inspirerad av den Helige Ande, finns det idag tusentals protestantiska samfund. Och de teologiska skillnaderna är stora inte enbart i perifera frågor utan även i centrala som dopets och nattvardens betydelse, gärningarnas betydelse för frälsningen, allt som handlar om den sista tiden och även moraliska frågor om äktenskap och sexualitet.

Det är i denna ständigt prövande tradition som Åsa Waldau och Filadelfiaförsamlingen i Knutby står. Ändå anklagas hon för att vilja pröva en lära! Hur ska man, protestantiskt skolad, kunna känna en läras sanningshalt innan man har prövat den genom bibelläsning och bön?

Frikyrkopastorerna gör det lätt för sig om de tror att Knutbys problem består i att pastorerna där läste för lite Bibel. Församlingens problem är inte främst läromässigt. Det som de glömmer bort är att sekter definieras både som läromässigt avvikande och som isolerade från sin omgivning. Knuten till en större kontext, till den världsvida kyrkan, kan en församling inte förvandlas till en sekt. Det är i oberoende ”Bibeln och Jag”-församlingar som sekterna frodas. För vem ska visa dem tillrätta?

Nu finns ju emellertid dessa hänvisningar till det större sammanhanget i frikyrkopastorernas kommentarer. De talar ju om ”klassiskt kristen tro” och ”allmänkristliga uppfattningar”. Problemet är bara att så länge som den högsta dogmen är den om det egna tolkningsföreträdet kan aldrig traditionella uppfattningar bli mer värda än kristen etik för en icke-kristen. Det kan låta bra men det ska vara i milda doser, så mycket som jag själv bestämmer. Kniper det är det min tolkning (och mina intressen) som gäller. Jag böjer mig icke!

Åsa Waldau, lill-påven och den övriga församlingsledningen är en extrem produkt av denna individualistiska tradition. Den lärdom kristenheten i Sverige borde dra av Knutby är inte att det främst behövs mer av bibelstudier för att undvika liknande tragedier i framtiden. Inte heller att vi som kristna måste lära oss att mer lyssna på våra egna samveten och mindre på våra pastorer/präster. Det som behövs är att vi återerövrar tron på En, Helig, Apostolisk och Allmännelig Kyrka.