Gud kan hjälpa Pär Nuder och Morgan Johansson

Sverige är det land som har de högsta sjukskrivningstalen. Samtidigt är Sverige ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Kan det finnas ett samband? En som tror det är litteraturprofessorn och författaren Torsten Pettersson. I lördagens SvD skriver han:

Vi förströr oss desperat med ständigt intensifierade doser tv-underhållning, nöjen, resor och sexfixering. Vårt kollektiva psykiska tillstånd blir uppenbarligen hela tiden sämre. Den slutliga bekräftelsen på detta kom för några månader sedan i Socialstyrelsens stora studie av 34 500 svenskar. Den visar att andelen ångestfyllda i befolkningen har stigit från 12 till 22 procent sedan 1989. Därmed utgör detta det största enskilda hotet mot den svenska folkhälsan i dag.

Socioekonomiska förklaringar räcker inte för att förklara denna ohälsa, skriver Pettersson. Det är våra existentiella behov som inte längre tillgodoses i det moderna och sekulära samhället. Pettersson fortsätter:

Sekulariseringen består i att kristendomen som det västerländska samhällets dominerande världsförklaring och värderingsgrund stegvis går tillbaka och ersätts av en naturvetenskaplig världsbild och en inomvärldsligt motiverad moral.

Processen börjar under renässansen, förstärks från och med upplysningstiden och slår igenom på bred front under 1900-talet. Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.

I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart. Det finns naturligtvis mycket som man på en nivå kan uppleva som meningsfullt i sitt liv: människorelationer, barnuppfostran, ett arbete man trivs med.

Men en människa kan inte undvika att höja blicken mot större sammanhang och fråga sig: vad är meningen med mitt liv – mer än att jag i bästa fall fungerar väl i olika sociala sammanhang? I en sekulariserad värld får hon inget svar. För många blir då känslan av tomhet och trevandet efter mening en tärande daglig realitet. Det är enligt min mening en betydande och svårt underskattad orsak till den psykiska ofärd som har smugit sig in i välfärden.

Och han avslutar:

På senare tid har vi fått lära oss att fysiska symtom kan ha en psykisk orsak. Nu måste vi också lära oss att psykiska symtom också kan ha en livsfilosofisk orsak.

Vi svenskar är egentligen inte särskilt sjuka, trots de höga sjukskrivningstalen. Problemet är att vi ändå inte är friska. Sjukdomar kan diagnostiseras och behandlas av sjukvården. Men inför den svenska ohälsan står våra läkare svarslösa. För den rör vår insida, vår själ om ni så vill. Kan denna själsliga ohälsa då förklaras av svenskens religionsfientlighet? Till en del tror jag det. I sin bok Viljan till mening lägger den före detta koncentrationslägerfången och läkaren Viktor Frankl grunden till den så kallade logoterapin. Enligt denna är människans högsta mål att finna en mening med livet. Och varken hedonism eller materialism för oss närmare detta mål. Det kan förstås finnas många olika meningar. Centralt för dem är emellertid att de har med relationer att göra. Det är i relation till någon annan mening uppstår (och också upplevs).

Familj och arbete är de två största meningsgivarna. Båda handlar om att jag har en uppgift i ett större sammanhang, att jag tjänar ett högre syfte än min egen överlevnad. Men både familj och arbete har i sin tur ett behov av att ingå i ett större sammanhang för att ha en mening. Det räcker inte att jag tjänar mitt företag och får uppskattning genom det, det jag producerar måste också tjäna något till bortsett från den vinst företaget gör. Likaså vill jag hävda att det ytterst sett är meningslöst att tjäna sin familj om familjemedlemmarnas liv vore meningslösa. Kontentan av detta resonemang är att mening måste förankras i något utanför både arbete och familj och, i sin förlängning, utanför hela mänskligheten. Den enda meningsgivare som då återstår är en personlig Gud.

På ett sätt är detta självklart. Det är endast skaparen som kan svara på frågan om varför den skapade finns. Och erkänner vi inte att vi har blivit skapade utan tror att vi är en produkt av tid, energi och slumpen så stänger vi våra öron för vad vår skapare vill säga. Inte så att våra liv därför blir meningslösa. Nej, vi bara upplever dem som meningslösa. Men det är den upplevelsen som leder till ohälsa. Och som åtminstone är en förklaring till att sjukersättningar och -pensioner dominerar statsbudgeten. Vägen till både folkhälsa och bättre statsfinanser verkar alltså vara en rejäl väckelse.