Friskolorna och religiofobin

Mette Fjelkner, ordföranden i Lärarnas riksförbund, vill förbjuda religiösa friskolor. Anledning: ”Samhället måste sätta gränser för hur icke-vetenskapliga perspektiv tillåts påverka offentliga angelägenheter som exempelvis utbildning”. Hon skriver vidare:

Det vetenskapliga tänkandet och det humanistisk-etiska jämlikhetsidealet måste ensamma genomsyra det svenska skolsystemet. De vindar som blåser i samhället tyder på att Sverige är i behov av en ny Hedenius som på ett klargörande sätt tvingar såväl ung som gammal, högutbildad som lågutbildad, att hålla isär tro och vetande.

Men hur ska detta gå till? Sverige är ju bundet av Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna som skyddar föräldrarnas makt att välja skola åt sina barn. Här ser Fjelkner en målkonflikt med FN:s konvention om barnens rättigheter, som ju Sverige också är bunden till. Enligt dess 14:e artikel ska nämligen staterna ”respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” Och därmed, menar Fjelkner, har staten en skyldighet att garantera barnen frihet från religion i skolan. För hur skulle de annars vara fria att välja vad de vill tro på?

Fjelkner gör här en riktig blunder. Notera att redan denna 14:e artikel manar staterna att ”respektera” barnens rätt. Det är alltså en uppmaning till staten att inte tvinga på barnet någon viss religion eller uppfattning. Staten ska alltså inte lägga sig i vilken världsbild som barnet skolas in i utan överlämna denna uppgift till dem som känner och månar det bäst, nämligen föräldrarna. Ser vi sedan till vad den övriga texten säger blir detta än mer uppenbart. I konventionens inledning hittar vi exempelvis följande formuleringar:

Konventionsstaterna
– är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,
– erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse,

I den 14:e artikelns andra punkt står det vidare:

Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.

Konventionen är tydlig med att det är föräldrarna som har ansvaret för barnets uppfostran. Det går inte att som Fjelkner utnyttja denna konvention som förevändning för att inskränka föräldrarnas möjlighet att välja skola för barnet. Det är just detta som konventionen förbjuder!

Överhuvudtaget är den internationella rätten i jämförelse med den svenska mer skeptisk till överhetens inneboende välvilja. Barnkonventionen liksom Europarådets konvention syftar till att värna individ och familj mot en klåfingrig stat. Gott så.

Jag får känslan att Fjelkner har umgåtts för mycket med Christer Sturmark. Här finns en slags barnslig övertro på vetenskapen parad med arrogans och stor okunskap om vad religiös tro egentligen är. På ett ställe skriver hon att trosåskådningar har ”en inneboende drivkraft att göra anspråk på ’hela’ sanningen.” Detta är helt enkelt inte sant. Den kristna tron, exempelvis, har definitiva sanningsanspråk i frågor som gäller teologi och moral. Här finns en gudomlig uppenbarelse som ger kunskaper vi inte kan komma fram till på egen hand. I övrigt är förnuftet och empiriska undersökningar de enda sätten att nå ny kunskap.

Flera av de religiösa friskolorna ger eleverna exemplariska studiemiljöer och levererar landets bästa studieresultat. Men detta är oviktigt för Fjelkner. Eftersom de är religiösa är de farliga, menar hon. Kanske har hon smittats av religiofobi? Kunskap är botemedlet.