Extremernas tyranni

Göran Skytte kommenterar Ecce Homo-fotografen Elisabeth Ohlsons bild i Expressen i vilken en vit naken man ligger på en svart naken korsfäst man. Han skriver i lördagens SvD:

Det är ett bra exempel på en vanlig företeelse i Sverige, i synnerhet i Mediesverige. Det extrema framställs som det normala, ordet ”normal” sätts alltid inom citationstecken, det avvikande framställs som helt ordinärt, det vanligtvis vanliga (typ familj med mamma, pappa och barn) framställs som mossigt, löjligt, till och med osunt… Varje dag tvingas vi sätta i oss en soppa som består av en del vänster, en del vulgohomo, en del mediavåld. Och denna häxbrygd kan ibland göra en vanlig normal människa lätt nedstämd.

Visst är det så. När det extrema blir normalt och det avvikande ordinärt, då blir det allt tydligare att vi lever i en ding ding värld och att jag själv har blivit en främling i detta land. Men det finns ljuspunkter i tillvaron: ”Det finns en motrörelse mot extremernas tyranni. Det finns andra röster än de som tycks komma från underjorden.” Skytte lyfter fram Marie Söderqvist, Elise Claeson och Frälsningsarmén i Jönköping (”som samlades till bön när Jonas Gardell som en svaveldoftande förstörare stod på en annan scen i samma stad och utslungade svordomar”). Jag skulle vilja lägga till Skytte själv. Liksom Per Ahlmark. Här och var finns det svenskar som vågar sticka ut. Men mörkret dominerar. Så det är lätt att misströsta och vända sig inåt. Hoppet består i att vanliga (normala) människor, vilka ju är i majoritet, ska vakna ur sin slummer och inse att vårt land är på väg utför. Denna ”operation uppvakning” kräver emellertid sina arbetare. Ett politiskt och medialt motstånd måste organiseras. Vem vill vara med? Kanske jag? Kanske du?