Ett försvar för dataspelen

En av mina läsare menar att Stefan Spjut var alldeles för onyanserad i sin kritik av dataspelandet. Så här skriver läsaren:

Jag såg att du höll med Spjut i hans onyanserade kritik av dataspel, så jag tänkte skriva ett litet försvar för dataspelen.

För det första så kan vissa spel, precis som vissa böcker, ge en fantastiska upplevelser som man minns för hela livet. Spjut gör felet att han inte skiljer mellan spel och spel. Visst finns det dåliga spel, men det finns dåliga böcker också.

För det andra så kan vissa dataspel träna upp ens logiska tänkande. I ett spel som Myst får man lösa svåra pussel, och i ett spel som Civilization tränar man upp sitt strategiska tänkande.

För det tredje så lärde jag mig en hel del engelska av att spela dataspel. Återigen så är det skillnad på spel och spel – de spel jag tänker på är äventyrsspel med mycket dialoger.

Jag håller dock med dig om att det inte är bra att spela för mycket. Men Spjuts sågning är alldeles för hård.

Jag håller med om mycket av detta. Det är skillnad på spel och spel. Myst och Counter-Strike är två helt skilda spel och Spjuts kritik verkar främst vara riktad mot den senare och dess likar (”planta bomben”, ”hur defusar man”). Eftersom dessa spel också är de populäraste är det inte helt orättvist att generalisera utifrån dessa. Men jag ser Spjuts artikel inte bara som kritik mot dataspelskulturen utan lika mycket som kritik mot gullandet av densamma. Det förekommer alldeles för lite kritik av detta stora fenomen som dataspelen utgör. Det är på denna metanivå som Spjuts artikel träffar helt rätt.