En kyrka för ateister

Sent omsider upptäcker jag en liten pärla av ingen annan än Torbjörn Tännsjö. Han kommenterar i DN den 12/1 det märkliga i att präster, i tsunamins efterdyningar, så självklart tagit på sig rollen som terapeuter medan de samtidigt vacklar så påtagligt i frågorna om Guds existens och det eviga livet. De senare hör ju, så att säga, till prästernas kärnkompetens och är områden där de dels har ett uppdrag från ovan och dels verkligen skulle kunna bidra med något unikt. Tännsjö skriver:

Vårt lands präster präglas numera nästan undantagslöst av en märkvärdig kombination av brist på självtillit (på ett område) och storhetsvansinne (på ett annat). Bristen på självtillit rör det rent teologiska, frågan om Guds existens och de eviga tingen. Storhetsvansinnet uppträder inom psykoterapin. Prästerna uppfattar numera själasörjande som en fråga om att få människor att må bra – inte som uppgiften att genom saklig information och riter förmå människor att undvika själens eviga förtappelse. …

Vad borde då en troende och uppriktig präst säga om katastrofer som denna? Att det inte är några verkliga katastrofer, förstås! … Döden är en illusion. Alla kommer i sinom tid att träffas på nytt. Allt kommer att ordna sig.

Nu menar jag inte att detta är vad en präst tvunget ska säga till en människa i sorg. Det finns sorger och lidanden här i livet som är fullt legitima att ge uttryck för även om man vet att allt ordnar sig ”i sinom tid” (vilket det egentligen inte finns några garantier för). Klagan är en del av det äkta levda livet. Och en prästs uppgift kan mycket väl vara att hjälpa en människa i nöd, med alla resurser prästen har till sitt förfogande.

Det märkliga uppstår när kyrkan enbart blir en institution för medmänsklighet. När Gud och evighetsperspektivet försvinner och ersätts av ett fokus på människors behov här och nu, vad ska man då säga om gudstjänsten? På sin höjd blir dess riter små pittoreska påminnelser om Sverige i forna tider. En som gillar denna utveckling är professor Nils Elvander som den 5/1 skrev följande i SvD:

Alltsedan ungdomsåren har jag varit en övertygad ateist, och jag har ingen tro på det eviga livet. Vi har bara detta enda liv här på jorden, och just därför måste vi göra det bästa vi kan av det. Till det hör att hjälpa dem som är i nöd. …

Svenska kyrkan med sin organisatoriska erfarenhet, sitt mäktiga bidrag till vårt gemensamma kulturarv och sin rika fond av övertygelse, god vilja och förmåga att förmedla ett personligt budskap till människor i nöd, behövs nu och lång tid framöver. …

Vi bör nu sluta upp kring kyrkan – även vi som saknar tron – och stanna kvar eller, som i mitt fall, återinträda.

Vi verkar ha hamnat i ett läge där Svenska kyrkan attraherar dem som inte bryr sig om Gud samtidigt som de som verkligen längtar efter himmelsk föda lämnar henne. Det kan inte båda gott.