”Du generar änglarna”

När jag skulle äta lunch igår hamnade jag i en lång kö. Istället för att bli frustrerad över detta plockade jag upp telefonen och surfade in på Bloglines för att läsa de bloggar och andra flöden jag prenumererar på. Och så hittade jag en liten juvel från Peggy Noonan på Wall Street Journal. Hon skriver om hur svårt det är att vara en ”dam” nu förtiden. En dam är, enligt ordboken, en respekterad kvinna av god samhällsställning. Vi vet att vi har med en dam att göra när vi talar om och till henne på ett artigt sätt. Idag är respekt en bristvara och Peggy Noonan beskriver hur detta kan yttra sig. Exempelvis på flygplatsen där säkerhetspersonalen idag inte gör någon urskillning mellan män och kvinnor och inte heller mellan yngre och äldre. Hon beskriver hur hon kroppsvisiteras på ett närmast brutalt sätt: Feet in the footmarks. Arms out. Fully out. Legs apart. Hon berättar också om ett besök på ett College där hon skulle tala om tro och politik:

At the Catholic college, a great one, we were to speak of faith and politics. This, to me, is a very big and complicated subject, and a worthy one. But quickly–I mean within 15 seconds–the talk was only of matters related to sexuality. Soon a person on the panel was yelling, ”Raise your hands if you think masturbation is a sin!,” and the moderator was asking if African men should use condoms, yes or no. At one point I put my head in my hands. I thought, Have we gone crazy? There are thousands of people in the audience, from children to aged nuns, and this is how we talk, this is the imagery we use, this is our only subject matter?
But of course it is. It is our society’s subject matter.

I was the only woman on the panel, which is no doubt part of why I experienced it as so odd, but in truth the symposium wasn’t odd, not in terms of being out of line with the culture. It was odd only because it was utterly in line with it.

Was the symposium the worst thing that happened to me this year? Oh no. It wasn’t even the worst thing that has happened to me this week. But I did experience it as to some degree violative of my dignity as a person. An adult. A woman. A lady.

Hon menar att ett sådant sätt att tala och bete sig ”generar änglarna”. Och för att ta strid mot vulgokulturen lovar hon sig själv att inte bara tänka denna tanke utan också säga den.

”You are embarrassing the angels.” This is what I intend to say for the next 40 days whenever I see someone who is hurting the culture, hurting human dignity, denying the stature of a human being. I mean to say it with belief, with an eye to instruction, but also pointedly, uncompromisingly. As a lady would. All invited to join in.

Trots den långa kön och den inte alltför upphetsande lunchen blev det ändå en god liten stund med Peggy Noonan. Hon fångar något viktigt, nämligen hur en slags okänslighet och respektlöshet breder ut sig. Människor och vårt samhälle förråas. Vilka mekanismer som ligger bakom detta förstår jag inte. Men det viktiga är inte att veta detta utan att göra något, att vara ett salt och ett ljus. Så varför inte göra som Peggy Noonan. Konfrontera vulgariteter genom att säga ”du generar änglarna.”