Dags att komma ner från läktaren

I Studio Ett diskuterade man idag den legala situationen för fångarna på Guantanamo. Deltog gjorde juristen Christian Åhlund, Tomas Hammarberg liksom filosofen och debattören Roland Poirier Martinsson. Roland skriver på sin blogg:

Medan Åhlund och Hammarberg exklusivt fokuserade på fångarnas rättigheter försökte jag göra två ytterligare poänger. För det första, att processen som ledde fram till kongressens Military Commission Act härom veckan visar att den exekutiva makten i USA är underställd de dömande och lagstiftande grenarna. Det är en viktig signal som delvis tar udden av kritiken att George W Bush drivit USA i icke-demokratisk riktning sedan 11/9.

För det andra, att de som utkämpar striden, alltså USA, måste ta hänsyn till mer än de tillfångnatagas rättigheter. Dels handlar det om att vara effektiva i kampen, vilket bland annat innebär att kunna inhämta information, dels handlar det om något så prosaiskt som hur det rent praktiskt ska gå till om de femtontusen fångar USA tagit ska ges rätten att få sitt gripande prövat i amerikansk domstol.

Sådant behöver inte Åhlund och Hammarberg ta hänsyn till, men ansvarskännande politiker måste bry sig om verkligheten.

Jag lyssnade nyss på programmet och kan instämma i Rolands slutsatser. Åhlund och Hammarberg, liksom de flesta andra som älskar att kritisera USA för Guantanamo, saknar markkontakt och ägnar sig åt ”cocktailpartysnack”. Hammarberg menar exempelvis att USA borde garantera fångarnas säkerhet när de väl släpps. Och Åhlund jämför dagens terrorism med den som drabbade Europa på 70-talet. Om den kunde hanteras inom ramarna för den vanliga rättsapparaten borde det väl gå även nu, menar han. Patetiskt.

Ett blodigt krig pågår och det går inte då att enbart se till de tillfångatagnas rättigheter. Med det menar jag inte att USA inte kan kritiseras för hur de hanterat frågan om fångarnas rättsliga ställning. Men allt jag ser och hör är klagomål från läktaren. USA befinner sig på marken och tar striden mot talibaner i Afghanistan och al Qaida i Irak. Om herrar som Åhlund och Hammarberg vill uppfattas som seriösa måste de lämna läktarplatsen och åtminstone försöka ge svar på frågor som vad USA egentligen borde ha gjort med alla illegala kombattanter som tagits tillfånga. Det duger inte att hänvisa till den civila rättsapparaten eftersom den inte är dimensionerad för den stora mängd tillfångatagna som det handlar om.

Det är när man måste bli praktisk som svårigheterna liksom misstagen kommer. Därför blir jag så gruvligt trött på herrarna Åhlund och Hammarberg som från sin upphöjda position ser allt så klart. Vad de behöver är lite smuts under naglarna.