Att ta ansvar = att avgå

Apropå den förödande kritik som riktas mot regeringen av Katastrofkommissionen, säger Göran Persson att han tar sitt ansvar genom att han och Laila Freivalds med flera sitter kvar och bättrar sig. Det blir inte bättre för de drabbade om någon av ministrarna avgår, har han sagt. Leif Lewin, professor i statsvetenskap, kommenterar detta i dagens SvD:

Som andra tidigare påpekat är detta uttalande ingenting annat än ett sätt att blanda bort korten. Ingen tror att en avgång har en sådan direkt och konkret effekt. Ansvarsutkrävande är istället något som gäller systemnivån och visar att i en demokrati är det ytterst medborgarna som bestämmer. …

[D]en demokratiska grundtanken att de styrande ska kunna avsättas, om de förlorar folkets förtroende, syftar ju till att hålla tummen i ögat på dem, så att de sköter sitt jobb. Risken att kunna bli avsatt höjer kvalitén på arbetet. På sikt är därför ansvarsutkrävande också till glädje för de nödlidande eller för dem som skulle kunna bli det.

Regeringens, och framförallt Göran Perssons, hantering av tsunamin var i sig en katastrof. Kommissions rapport gör detta uppenbart. Till regeringens försvar säger många att flodvågskatastrofen var exceptionell. Vem kan egentligen döma Persson, Freivalds och Dahlgren (med många mer) med tanke på detta? Men goda ledare växer i svåra stunder. Och dåliga ledares brister avslöjas. I Perssons och Freivalds fall verkar det handla om karaktärsbrister som inte låter sig putsas bort. Händelserna förra julen avslöjade att vi inte kan lita på regeringen i ett skarpt läge, när vi behöver dess handlingskraft som mest. Freivalds borde ha avgått för länge sedan, Hans Dahlgren likaså. Nu är det dags att Göran Persson tar konsekvenserna av sitt misslyckande och lämnar över rodret. Allt annat vore en olycka för demokratin.