Är kriget mot Iran rättfärdigt?

USA:s och Israels krig mot Iran är folkrättsvidrigt. Så säger i alla fall Carl Bildt och många med honom. Få säger emot. Eftersom många ändå inte är beredda att fördöma kriget uppstår då nästa fråga naturligt, nämligen om folkrätten verkligen fångar alla dimensioner av ett krigs rättsliga status. Kanske är det så att folkrättsliga resonemang, åtminstone bland vårt lands styrande eliter, har kommit att ersätta en mer djupgående moralisk diskussion. Då får vi ett samtal som mer handlar om tekniska definitioner, om lagtexters eventuella ratificering, och om vad som är lagligt kontra olagligt än om vad som är rätt eller fel, rättfärdigt eller fördömligt, gott eller ont.

Eftersom lagen bör vila på moralen och för att våra samtal ändå till slut hamnar där är det i de moraliska resonemangen vi måste börja. I detta fall är det också så att folkrätten faktiskt är sprungen ur en djupare moralisk tradition, den tradition som går under namnet läran om det rättfärdiga kriget. Så låt oss börja där för att se om vi faktiskt kan lära oss något av denna uråldriga tradition och måhända återvinna en förmåga att resonera i moraliska termer, snarare än i bara juridiska.

Som så mycket annat härstammar läran om det rättfärdiga kriget från den katolska kyrkan. Kyrkofadern Augustinus lade grunden, Tomas av Aquino förfinade den och så gjorde även den senmedeltida juristen Francisco de Vitoria med många flera. Idag kan vi finna, åtminstone delar av den, i katolska kyrkans katekes. Icke-katoliker bör inte låta sig avskräckas av detta. Avsikten är att denna lära ska vara tillgänglig för alla och heltäckande fånga allmänmänskliga moraliska intuitioner om vad som är rätt och fel om både grunderna för ett krig och om hur krig utkämpas. Från kyrkans horisont får läran modifieras, samtidigt som det bör ske med försiktighet då den ju rymmer närmare 1700 år av värdefull reflektion (räknat från Augustinus).

Läran är mest känd för sin lista av kriterier eller villkor. Sett isolerade kan dessa emellertid leda fel, åtminstone för pacifistiskt sinnade personer. Det är viktigt att förstå att kriget genom lärans tillkomsthistoria inte varit något som till varje pris måste undvikas utan istället setts som en moralisk möjlighet och ibland till och med som en skyldighet. Läran kommer ju ur en kyrka som skickade beväpnade riddare till det heliga landet. Det är också viktigt att förstå att kriterierna har olika vikt och karaktär, men mer om det senare.

Så vilka är då dessa kriterier? Här återger jag den sammanställning och uppdelning som gjorts av den amerikanske etikern och religions- och statsvetaren James Turner Johnson, den största nu levande auktoriteten på området.

Jus ad bellum

Dessa kriterier ska vara uppfyllda för att få inleda ett krig, eller ha rätt till krig (jus ad bellum):

• Rättfärdig anledning: Detta kriterium är tillbakablickande och säger det måste finnas en giltig orsak till kriget. Det land som det ska krigas mot måste ha gjort sig skyldigt till någon orätt. Det kan handla om orätter riktade mot både person och egendom.
• Legitim auktoritet: Beslut om att inleda krig måste fattas av en person eller ett organ som representerar en suverän politisk enhet i enlighet med dess lagar.
• Rättfärdig avsikt: Detta kriterium är framåtblickande och säger att avsikten måste vara fred och återställande av ordning. Det kan också handla om att bestraffa det onda. Att däremot kriga i syfte att dominera, att göra det på grund av ett orubbligt hat mot fienden, eller att drivas av hämndbegär är inte rättfärdiga avsikter.
• Proportionalitet: En politisk och militär bedömning av krigets, som helhet, goda och onda effekter. Det goda som uppnås med kriget måste vara större än det onda som kriget för med sig, utifrån vad som är möjligt att förutse.
• Rimlig möjlighet till framgång: En militär bedömning av krigets vinstmöjligheter. Rättfärdiga krig inleds (oftast) inte på vinst och förlust.
• Sista utväg: En politisk bedömning av andra möjligheter att uppnå samma mål. Endast om det realistiskt inte finns andra vägar får krig inledas.

De sista tre skiljer sig i sin karaktär från de första tre. För de sista krävs politiska och/eller militära bedömningar och till sin natur kommer dessa aldrig att vara uttömmande och kan därför ofta vara svåra att avgöra entydigt. Men hur svåra de än är att bedöma måste dessa frågor kunna besvaras jakande. Det måste, exempelvis, finnas en rimlig möjlighet till framgång i något realistiskt scenario.

De första tre är oftast lättare att besvara och för dessa krävs entydighet och klarhet. Det första och det tredje handlar också om uppenbart moraliska bedömningar om orsak och avsikt, bedömningar som inte kräver politisk eller militär kompetens utan enbart en moralisk sådan.

Jus in bello

Sedan finns ytterligare två kriterier som måste vara uppfyllda för att kriget, så som det utkämpas, ska vara rättfärdigt (rätt i krig, jus in bello):

• Proportionalitet: En bedömning av enskilda insatsers effekter. Medel som leder till onödigt lidande ska inte användas. Död och lidande måste stå i proportion till insatsernas tänkta vinster. Notera att även soldaters lidande och död måste räknas in här.
• Diskriminering: Alla militära insatser måste diskriminera mellan, det vill säga göra skillnad på, kombattanter och icke-kombattanter. Insatser får inte riktas primärt mot icke-kombattanter. Militära styrkor måste bemöda sig om att skydda icke-kombattanter från skada.

Notera att kriteriet om proportionalitet inte, vare sig här eller i folkrätten, handlar om någon slags proportion mellan skador och död på båda sidor i kriget. Om land A, helt hypotetiskt, avfyrar 10 raketer mot ett bostadsområde i land B och dödar två civila innebär det inte att land B endast får svara med samma medel. Faktum är att det vore ett brott mot kravet på diskriminering om land B svarade med samma mynt och vårdslöst avfyrade raketer mot ett bostadsområde i land A. Tyvärr har begreppet “en proportionell reaktion” fått denna förvridna betydelse i dagligt tal. Sanningen är att land B har rätt att ta till de medel som krävs för att land A, helt hypotetiskt, inte ska kunna avfyra raketer mot bostadsområden igen.

När det gäller kravet på diskriminering är det viktigt att förstå två saker: 1) angrepp som inte gör åtskillnad mellan stridförande och icke-stridförande måste tveklöst fördömas, sådana handlingar är både moraliskt förkastliga och olagliga enligt folkrätten, 2) det finns en moraliskt relevant skillnad mellan att å ena sidan avse att döda eller skada icke-stridförande, vilket alltid är förkastligt, och å den andra att förutse att angreppet kommer att döda eller skada icke-stridförande. I det andra fallet är avsikten en annan, nämligen att oskadliggöra ett giltigt militärt mål samtidigt som det går att förutse att livet riskeras på de icke-stridförande som bor i närheten. Om angreppet är rättfärdigt avgörs här av proportionalitetskravet, och av att angriparen gör en genuin ansträngning - ofta genom att acceptera en högre egen risk - för att skydda icke-stridförande.

Tanken om den moraliska skillnaden mellan att avse och att förutse går tillbaka till Tomas av Aquino. I övrigt härstammar jus in bello-kriterierna från avsevärt modernare tider. De medeltida tänkarna fokuserade inte på icke-kombattanter, utan på krigaren och hans drivkrafter. Augustinus betonade att krig ska föras med rätt intention, driven av nödvändighet och av kärlek till medmänniska och Gud, inte av hat, hämnd eller begär efter makt och rikedom. Det onda med kriget var inte i första hand all död och förstörelse utan “kärleken till våld, hämndlystnad, grym och oförsonlig fiendskap” (ur Contra Faustum). Krigaren bör känna sorg och ovilja inför själva dödandet - aldrig glädje, hat eller likgiltighet.

Inledningsvis skrev jag att läran om det rättfärdiga kriget inte ska förstås pacifistiskt, som en lista av kriterier som omöjligen kan uppfyllas. Nej, det går att vinna krig på dessa villkor. Och det måste ske på dessa villkor för att en god, ordnad och långvarig fred ska vara möjlig. Det finns helt uppenbart en stark destruktiv kraft i kriget och varje människa av god vilja måste arbeta för att tygla denna kraft. Det är här som läran om det rättfärdiga kriget formulerar en stark norm.

Iran

När det gäller att applicera dessa kriterier på ett verkligt krig besitter jag inga särskilda insikter. Flera av kriterierna kräver också militära eller politiska erfarenheter, vilket jag saknar. Men med dessa reservationer kommer jag ändå här göra ett försök att bedöma kriget mot Iran. Låt oss först titta på kriterierna för krigets grunder.

• Rättfärdig anledning: Denna är i min mening enkel att besvara jakande då Irans lista av förbrytelser är väldigt lång. Iran styr och finansierar terrorgrupperna Hizbollah och Hamas. Regimen har flera gånger varit tydlig med att den avser att förgöra Israel när den har den förmågan. Den arbetar aktivt med att tillverka ballistiska missiler. Och trots de israeliska och amerikanska anfallen förra sommaren (“tolvdagarskriget”) kunde en iransk delegation helt nyligen skryta över att de hade anrikat uran för 11 stridsspetsar. Under januari mördade också regimen tusentals av Irans egna medborgare som protesterade mot utvecklingen i landet. Och detta är bara en bråkdel av den iranska regimens försyndelser.

• Legitim auktoritet: Denna är också relativt enkel att besvara jakande. Beslutet att inleda kriget mot Iran fattades av de högsta politiska ledarna i USA och i Israel. I Israel var beslutet förankrat i säkerhetskabinettet, vilket är tillräckligt enligt israelisk lag. I USA är situationen annorlunda, där konstitutionen kräver ett beslut av kongressen om inte landet står inför ett akut hot. Så Trump må ha brutit mot konstitutionen, men det påverkar inte den moraliska bedömningen här eftersom åtminstone Israel följde gängse procedurer.

• Rättfärdig avsikt: Här blir det mer komplicerat eftersom både Israel och USA har flera mål med skilda ambitionsnivåer. För både Israel och USA är det primära målet att tillintetgöra hotet från Iran, främst deras kärnvapenprogram men även missilprogrammet liksom regimens förmåga att sprida oro i hela regionen. Men båda länderna har också uttryckt en målsättning om att skapa förutsättningar för en djupgående regimförändring i Iran.

  Trump gav också sitt stöd till demonstranterna genom flera meddelanden på Truth Social i januari. Han skrev bland annat: “If Iran shots and violently kills peaceful protesters, which is their custom, the United States of America will come to their rescue.” Och: “Save the names of the killers and abusers. They will pay a big price. I have cancelled all meetings with Iranian Officials until the senseless killing of protesters STOPS. HELP IS ON ITS WAY.” Dessa var utfästelser som Trump kanske inte kunde ignorera.

  Enligt min mening är alla dessa avsikter (tillintetgöra hot, regimförändring, bestraffning) rättfärdiga. Det som komplicerar är om förmågan finns att faktiskt åstadkomma dessa förändringar genom, vad det verkar hittills, enbart angrepp från luften. Saknas förmågan kan angreppen lämna Iran och dess folk i ett värre läge än innan kriget.

• Proportionalitet: Ett avväpnat Iran väger tungt i ena vågskålen, alldeles oavsett om det sker en regimförändring eller inte. Ett kärnvapen- och missilbestyckat Iran vore en mardröm för Israel, regionen och hela världen. I den andra vågskålen finns allt lidande som angreppen orsakar, både för Irans befolkning men också för inblandad militär personal, liksom förstörelsen av infrastruktur och egendom. Här har främst Israel men även i viss mån USA tidigare (med operationen Midnight Hammer) visat på en stor förmåga att göra välriktade angrepp mot militära och politiska mål i Iran utan stor åverkan på det omkringliggande samhället. Sammantaget talar detta för att proportionalitetskriteriet är uppfyllt.

• Rimlig möjlighet till framgång: Det är här jag har de största problemen med kriget. Israel och USA kommer givetvis lyckas med att reducera Irans militära förmåga och det existentiella hot som Iran utgör för Israel. Men måttet på framgången är relaterad till storleken på insatsen så att bara reducera Irans förmågor räcker inte efter dessa massiva insatser. Det krävs exempelvis att Israel eller USA kan lägga beslag på det anrikade uranet. Och för detta krävs marktrupp, åtminstone insatser av specialstyrkor (läser att en sådan operation finns med i planerna). Tidigare erfarenheter visar att det är svårt att på ett avgörande sätt neutralisera fienden enbart genom flyganfall.

  Detta gäller i ännu högre grad om målet också är regimskifte. Det synes mig helt orealistiskt att flyganfall, hur precisa och massiva de än är, skulle kunna ge det iranska folket den fördel de behöver för att framgångsrikt kunna resa sig mot det islamiska revolutionsgardet (Irans säkerhetsstyrkor). Det är en massiv organisation som under 47 år hunnit integrera sig djupt i det iranska samhället. Det som krävs är att en stor del av armén byter sida eller gör en kupp. Eller så krävs en massiv insats av amerikansk och/eller israelisk marktrupp. Det är förstås möjligt att de amerikanska och israeliska regeringarna har planer eller kunskap i detta avseende som de inte har offentliggjort. Jag hoppas innerligen det. Men utan den kunskapen har jag svårt att se att kriget mot Iran har en rimlig möjlighet till framgång.

• Sista utväg: Det går förstås alltid att säga att ytterligare en förhandlingsrunda kanske hade löst konflikten. Men faktum är att USA och EU har förhandlat med Iran under decennier, utan att det lett till att Iran givit upp sina kärnvapenambitioner. Det finns en gräns efter vilken det inte längre är realistiskt att hoppas på en förhandlingslösning. Och denna kan mycket väl ha nåtts efter massakern i januari och efter att den iranska delegationen skröt om att de hade anrikat uran för 11 bomber. Så ja, praktiskt sett är kriget en sista utväg.

Vi har också kriterierna för krigets utförande. Låt oss titta på dem nu.

• Proportionalitet: När jag lyssnar på krigsminister Pete Hegseth och ser Vita husets kommunikation på X blir jag verkligen tveksam till om inte USA använder mer våld än nöden kräver. Måhända är det retoriken mer än det faktiska agerandet som är klandervärt. Men så här talade i alla fall krigsministern:

  Flying over their capital. Death and destruction from the sky all day long. We’re playing for keeps. Our warfighters have maximum authorities granted personally by the president and yours truly. Our rules of engagement are bold, precise, and designed to unleash American power, not shackle it. This was never meant to be a fair fight, and it is not a fair fight. We are punching them while they’re down, which is exactly how it should be.

  Så här talar en människa som drivs av “kärleken till våld, hämndlystnad, grym och oförsonlig fiendskap”. Eller möjligen som tror att han vinner poäng genom att spela tuff. Troligen är den amerikanska militären bättre än så här. Men helt säker är jag inte och säkra kan vi bli först senare när vi ser effekterna av de amerikanska och israeliska angreppen, när rökplymerna har skingrats och vi kan få trovärdiga rapporter om läget på marken.

• Diskriminering: Både USA och Israel har en stor förmåga att träffa det de siktar på och inga intressen av att träffa civila mål. Båda länderna önskar en folklig resning mot regimen, vilket kräver att de anstränger sig för att undvika civila dödsfall och skador. Samtidigt verkar det som om det var en amerikansk kryssningsmissil som träffade en flickskola under krigets första dag, skolan låg intill en av revolutionsgardets flottbaser. Men inget talar för att skolan besköts med avsikt. Även om en operation som huvudsakligen utförs från luften alltid innebär en ökad risk för civila dödsoffer och skadade vore marktrupper i detta läge helt omöjligt, då risken för egna förluster är extremt hög. Således finns det goda skäl att tro att varken USA eller Israel bryter mot principen om diskriminering.

Slutsats

Frågan om kriget mot Iran är rättfärdigt går inte att svara med ett enkelt ja eller nej, tyvärr. Om det hos Israel eller USA existerar genomförbara planer eller kunskap om hur det anrikade uranet ska påträffas och tas om hand, ja då har kriget en rimlig möjlighet till framgång. Samtidigt bortser jag då från möjligheten till regimskifte, vilket båda länderna har som uttalat mål. Kriget inleddes också med att Irans hela ledarskap dödades, så bollen är satt i rullning. Men återigen är det möjligt att Israel och USA sitter inne med kunskap som gör målet om ett regimskifte till mer än en chanstagning. Med en mer avgränsad målsättning hade det varit enklare att besvara frågan med ett otvetydigt ja.

Mitt huvudärende här har emellertid inte varit att besvara den frågan utan snarare att visa på ett sätt att resonera om krig i moraliska termer. Vi behöver komplettera de i min mening fattiga och förutsägbara samtalen om folkrätten med en mer djupgående analys.