Är islam förenlig med svenska värderingar?

Rasismens moderna tryne är rubriken på en debattartikel i gårdagens SvD. Det som åsyftas är Jyllands-Postens satirteckningar av Muhammed som skapat sådan upprördhet i stora delar av den muslimska världen. Den som mot förmodan har missat vad detta handlar kan läsa en resumé här. Resumén missar emellertid en mycket viktig sak, nämligen att den muslimska upprördheten återigen tar sig våldsamma uttryck. Förutom sedvanlig flaggbränning riktar muslimska grupperingar hot mot skandinavier, liksom nu även mot fransmän och tyskar. Detta gäller förstås även tecknarna. Och Jyllands-Posten bombhotas. Med mera.

För artikelförfattarna är händelsen i Danmark bara toppen på ett isberg. Islamofobin är den nya tidens rasism. Och den breder ur sig. Konkreta exempel på detta är, förutom ”nidbilderna”, flera bombattentat mot moskéer i Malmö och Trollhättan. Som ytterligare tecken på islamofobin pekar artikelförfattarna på en rapport från Integrationsverket i vilken 2/3 av de tillfrågade anser att islam inte är förenlig med grundläggande svenska värderingar. I sitt 10-punktsprogram för en ”positiv samhällsförändring” menar de exempelvis att regeringen bör ta avstånd från den ”islamofobiska och rasistiska utvecklingen i Danmark”. Likaså bör kyrkan liksom det judiska samfundet ta avstånd från islamofobin. Och läroböcker måste granskas.

Ingenstans i artikeln problematiseras begreppet islamofobi. Är verkligen satirteckningarna ett utslag av islamofobi, som här förstås som hat eller rädsla för islam och muslimer? Jag tycker inte det. Syftet med bilderna var att testa om tecknarna skulle våga avbilda Muhammed. Och de trotsade ju här eventuella fobier! Jag tänker mig också att Jyllands-Posten med bilderna ville argumentera för att det muslimska våldet har djupa rötter och inte kan avfärdas som illdåd av några få extremister. Händelseutvecklingen skulle i sådana fall visa att de har rätt.

Visst var Muhammed-bilderna ett trots mot islamsk lag (sharia). Men varför ska kristna, sekulariserade västerlänningar och andra ”otrogna” följa sharia? Vi skulle förstås kunna göra det av hänsyn till muslimerna. I all vänlighet. Men ingen kan komma och kräva det. Allra minst under dödshot. Sett ur en västerländsk, demokratisk synvinkel måste det också vara legitimt att komma med religionskritik, även om religionen råkar heta islam. Fallen Salman Rushdie och Theo van Gogh visar dessvärre med all tydlighet att kritik av islam är förenat med dödsfara. Och våldsamheterna nu likaså. Uppfattningen att islam, så som den gestaltas idag, inte är förenlig med svenska värderingar synes därför vara berättigad.

Ingenstans i artikeln finns heller något fördömande av våldshandlingarna som utförs i islams namn. Fokus är riktat utåt, mot oss icke-muslimer (se Sveriges Muslimska Råds pressmeddelande för samma sak). Det är det svenska samhället som ska anpassa sig till islam, inte muslimerna till den kultur som råder i Sverige. Och språket som används känner vi igen: vi är en utsatt minoritet som är diskriminerad. Vi ska alltså fås att tycka synd om muslimerna och därigenom börja censurera oss själva. Jag vet att sådant snack talar till Mona Sahlins dåliga samvete. Men för alla oss övriga hoppas jag att detta är nonsens. Om svenskar och andra västerlänningar ska få en mer positiv bild av islam hänger detta på muslimerna själva. De måste i handling demonstrera att våld och islam inte nödvändigtvis hänger ihop och att det finns någon sanning i uttrycket att islam är en fredsreligion. Här har de en lång uppförsbacke framför sig.

Hyser jag då inte minsta förståelse för den muslimska upprördheten? Jo, faktiskt. I varken Sverige eller Danmark finns det längre något som är heligt. Allt som är upphöjt dras ner i skiten. Jag tänker på pornografi, på äktenskapets förfall, på Ecce Homo-utställningen. Vi lever i en vulgokultur som allt mer präglas av hedonism. Mot detta är både kristna och muslimer skyldiga att protestera och vi skulle här kunna göra gemensam sak. Så upprördheten förstår jag och sympatiserar med. Men metoden tar jag bestämt avstånd från. Att med våld och hot tvinga sig till respekt är fel av både moraliska och taktiska skäl. Ett kulturkrig vinner man inte med våld utan genom att vädja till hjärtat och tala till förnuftet.