Arv, miljö och könsskillnader

Är människan ett oskrivet blad när hon föds, en öppen och oskriven bok färdig att fyllas med innehåll? Eller är hon enbart en produkt av sitt arv, förprogrammerad sedan tillblivelsen? Frågan är gammal men ständigt aktuell. Ingen, eller åtminstone väldigt få, tror idag att vi är determinerade av vårt arv, att allt vi är har sitt ursprung i våra föräldrar. Men många tror på fullt allvar att arvet och vår biologiska natur på sin höjd påverkar ögonfärgen och andra yttre attribut. Vår karaktär, vår personlighet, våra värderingar, vår tro – allt som hör till den inre människan är enbart produkter av social prägling.

Sofia Nerbrand, kolumnist på SvD:s ledarsida, skrev igår om vilka konsekvenser detta perspektiv får på frågan om hur vi ser på manligt och kvinnligt. Hon skriver:

Kvinnor och män är förstås mer lika än olika och det finns stora individuella skillnader, men det är till exempel empiriskt belagt att kvinnor upplever känslor starkare och har mer nära relationer än män. Kvinnor är generellt mer angelägna om barn och kärlek, medan män tävlar med varandra och är beredda att nedprioritera familj och vänner för att klättra i hierarkin.

Givetvis påverkar tekniska, kulturella och ekonomiska faktorer våra val, vilket märks på kvinnors starka frammarsch på arbetsmarknaden under de senaste fyrtio åren. Men även biologin spelar roll. Män har mer aggressivitet i sig och har större spatial förmåga, medan kvinnor har större verbal fallenhet, för att bara nämna ett par exempel. …

Att utesluta arvet är en extrem hållning, men den har ändå blivit mainstream – särskilt bland dagens tongivande sociala ingenjörer och radikalfeminister. De är rädda för att erkänna biologiska skillnader, eftersom sådana inte kan ”åtgärdas” på politisk väg. …

Genusteoretiker tvingas förneka naturvetenskaplig kunskap om kön, eftersom den skulle få deras världsbild att rämna. Med näbbar och klor kämpar de emot att resultat från neurobiologin, den evolutionära psykologin och genetiken ska vinna gehör.

Nu tror inte jag att vare sig biologisk eller social prägling eller en kombination av dessa till fullo förklarar varför vi är som vi är och gör som vi gör. Här finns även andra faktorer. En är de val vi gör. En annan är Guds plan med våra liv. Men vår biologi skvallrar åtminstone till en del om vilka vi är ämnade att vara. Den ger oss vissa grundförutsättningar som vi borde ta tillvara snarare än bekämpa. I dessa tider när människan gör sig allt större, när varje vrå av livet politiseras och det knappt verkar finnas något naturgivet, tycker jag att ”biologismen” är en frisk fläkt in i samhällsdebatten. Så särskilt i frågan om manligt och kvinnligt. Den lär oss att det finns något av naturen manligt liksom det finns något som är av naturen kvinnligt. Och att bekämpa naturen gör bara ont.

Rigmor Robert, en känd och utskälld psykolog, intervjuades tidigare i december i SvD. Hon fick frågan om varför den biologiska synen på könen är så provocerande. Hon svarade: ”Jag tror det irriterar att biologin är opolitisk, att den är så given och bortom kontroll.” Jag delar denna övertygelse. Att det finns vissa gränser som människan bör hålla sig inom för sitt eget bästa passar helt enkelt inte in i den rådande vänsterideologin. För denna finns det inga gränser för vad den sociala ingenjörskonsten kan åstadkomma. Genom att justera skattesatser och bidragsvolymer hoppas man kunna omforma och styra in människan på en bättre väg. Detta är förstås inget annat än högmod. Och vi vet alla vad som väntar efter högmod, eller hur?