Den nya toleransens intolerans

”Du skall icke intolerera”. Så lyder det moderna toleranssamhällets första bud. På nysvenska definieras tolerans som att man skall tycka att vissa avvikande livsstilar och livsåskådningar är likvärdiga dem som en majoritet av befolkningen innehar. Enligt den gamla definitionen, alltså den som står i ordboken, innebär tolerans att man respekterar andra människor även om man inte sympatiserar med deras handlingar eller åsikter. Förr var det mina handlingar som avgjorde om jag var tolerant eller ej, nu är det mina åsikter.

Forum för levande historia gjorde nyligen en undersökning som handlade om svenska ungdomars intolerans. Denna myndighet inrättades 2003 för att med utgångspunkt i Förintelsen främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Som ett inslag i undersökningen ingick då självklart ungdomars inställning till judar. Men man undersökte även ungdomarnas inställning till muslimer och, självklart, homosexuella. Och det är här det nya toleransidealet gör sig påmint. När toleransen mot homosexuella diskuteras handlar det inte längre enbart om attityden till de homosexuella. Även dessa påståenden användes för att mäta ungdomarnas grad av tolerans:

• Homosexuella ska få adoptera barn
• Homosexualitet är en sjukdom

Säger man nej till det första påståendet och ja till det andra är man intolerant, detta trots att man samtidigt mycket väl kan behandla homosexuella med samma respekt som heterosexuella. Det som är förödande med detta sätt att definiera tolerans är att det offentliga samtalet smalnar. När toleransen, detta positiva värde, blir till en egenskap hos själva åsikten leder detta till att den högst rimliga uppfattningen att barn ska ha en mamma och en pappa inte längre blir rumsren. Självklart applåderar RFSL en sådan utveckling. Men varför går en myndighet deras ärenden?