Brev till DN om värdekonservatism

Jag upprördes lite över en ledare i DN häromdagen. Så jag skickade ett brev. Något svar har ännu inte kommit. Här är brevet i sin fullhet.

Hej ledarredaktionen på DN!

Något jag vanligtvis uppskattar med era ledare är ert intresse av att övertyga genom goda argument. Ni brukar inte raljera över era meningsmotståndare och inte heller komma med ogrundade påståenden. Även om jag inte (alltid) håller med er brukar jag uppskatta era resonemang. Därför blev jag rejält besviken på er huvudledare söndagen den 7/11 i vilken jag tyckte att ni resonerade synnerligen onyanserat om värdekonservatism och republikanernas ”gudfruktighet”.

Ni skriver: ”Hittills har liberalismen och individualismen alltid segrat – av den enkla anledning att ett liberalt samhälle kan tolerera frivilliga fundamentalistiska gemenskaper, medan ett värdekonservativt samhälle alltid måste inskränka individens frihet.”

Men visst är det så att alla samhällen, oavsett om de är liberala är värdekonservativa, måste begränsa individens frihet på några områden? Frågan är förstås vilka friheter som man anser måste begränsas och varför då. På ena kanten har vi extremliberaler som närmast är att klassa som anarkister. Och på den andra kanten finner vi totalitära ideologier som nazismen och kommunismen i vilka individen helt underordnas kollektivet. Någonstans mellan dessa poler befinner sig de flesta.

Konservativa, moraliskt eller av mer liberalt snitt, har emellertid alltid velat värna den privata sfären. Därför menar jag att det är direkt felaktigt att påstå att det som kännetecknar konservatismen är att den inskränker individens frihet. När det gäller homoäktenskap, vilket jag tror ni syftar på, anser åtminstone värdekonservativa (men även många andra, se exempelvis Susan Shells The Liberal Case Against Gay Marriage) att äktenskapet mellan man och kvinna är en unik institutionen som genom alla tider utgjort ett av samhällets fundament. Det har gett den uppväxande generationen en för det mesta trygg uppväxt och utrustat den för ett liv i samhällets tjänst. Detta är värt att bevara. För att göra det vill värdekonservativa därför inskränka andra konstellationer än just en man och en kvinna från att gifta sig. Det handlar givetvis om en intressekonflikt men man värderar helt enkelt barnen högre än den lilla minoritet som drabbas av denna inskränkning. Jag tycker att denna inställning borde kunna behandlas med respekt.

Ni skriver vidare: ”De [demokraterna] måste övertyga kristna väljare i sydstaterna och Mellanvästern om att det finns andra sorters solidaritet än att stå enade i kampen mot ”den liberala eliten”, att det finns andra sorters familjevärden än att förbjuda abort och homoäktenskap och att det finns andra sorters gudfruktighet än att tvinga sin tro på andra.”

Här är jag inte säker på vad ni syftar på när ni säger att det finns ”andra sorters gudfruktighet än att tvinga sin tro på andra.” Men jag gissar att ni tänker på frågorna om abort och homoäktenskap. I dessa fall handlar det emellertid inte så mycket om ”tro” även om många säkert grundar sin övertygelse i den kristna tron. I båda dessa frågor kan nämligen motståndet helt baseras på förnuftsmässiga och naturrättsliga resonemang vars slutsatser skulle kunna delas av alla medborgare, oavsett religion. Frågan om homoäktenskap har jag berört ovan. Abortmotståndet är grundat på uppfattningen att även det lilla fostret är en människa. Den intressekonflikt som uppstår mellan detta foster och kvinnan som vill göra abort är i de flesta fall lätt att lösa eftersom rätten till liv övertrumfar alla andra rättigheter människan har. Vad gäller frågan om fostrets mänsklighet är inte heller det en trosfråga utan en vetenskaplig/medicinsk fråga. I den humanistiska upplysningstradition som ni säger er verka skulle detta inte behöva vara en så främmande uppfattning.

Med vänliga hälsningar, PP