Nobelprisets vänstervridning

Mitt intresse för Nobels litteraturpris har aldrig varit högt. Men det har alltid slagit mig hur udda pristagarna har verkat. De har kanske varit litterära genier men för de övriga pristagarna har genialitet i sig aldrig räckt för att kvalificera sig för priset. Nej, deras prestationer har belönats därför att de fått positiv och långvarig betydelse för sitt område. Nu kan kanske inte naturvetenskapliga och litterära prestationer bedömas på samma sätt. För de senare måste det ju till stor del vara smaken som avgör. Och det ger utrymme för stora subjektiva inslag. Inget fel med det i sig men intresset för priset borde då vara nära kopplat till juryns namnkunnighet.

Här inställer sig då nästa fråga: Finns det inte en slagsida åt vänster och åt det vulgära? The Weekly Standards Stephen Schwartz menar så i alla fall. Han inleder:

THE INFAMOUS SNOBS of the Swedish Academy, brooding in the land of military cowardice, interminable winter, and one of the highest suicide rates in the world, have returned to their habit of awarding the Nobel Prize for Literature to an unknown, undistinguished, leftist fanatic: The 2004 prize has gone to Elfriede Jelinek, of Austria. This time they got a two-fer shot at destroying literary standards, since Jelinek’s writings mainly verge on gross pornography.

Åren 2000-2003 tilldelades visserligen priset seriösa och begåvade författare med moralisk kraft, menar Schwartz. Men, fortsätter han:

But prior to then, Stockholm produced an outstanding run of scandalous Nobels in literature: scolding lefty turned Nazi-nostalgic Gunter Grass, in 1999; Jose Saramago, a vulgar enemy of religion and former Communist censor in revolutionary Portugal, in 1998; and the repellent Dario Fo, an Italian playwright specializing in denunciations of capitalism, in 1997. The prize for Jelinek is obviously a replay of the Fo foolishness; if America will hate it, then it rates with the Swedes.

Other Nobel stars have included Claude Simon (1985), a Stalinist who defamed George Orwell; Castro-lover Gabriel Garcia Marquez (1982); Pablo Neruda, Stalinist secret police agent (1971); and Soviet plagiarist and propagandist Mikhail Sholokhov (1965).

Jag för min del kan inte undgå att förundras över den uppståndelse som detta pris omgärdas av. Varför egentligen bry sig om vilken smak en liten klick svenska författare har? Min teori är att litteraturpriset lånar glans från de naturvetenskapliga disciplinerna. Klart, sedan handlar det ju också om 10 miljoner kronor. För den summan får man ganska mycket glans.