Den andra striden om Irak

Det är mörkt i Irak. Nästan dagligen matas vi av nyheter om bilbomber och väpnade uppror. Men då och då tränger ljusglimtar igenom mörkret, ljusglimtar som indikerar att allt kanske inte är riktigt så illa som mediabilden får oss att tro. Idag publicerade Smålandsposten en artikel om Mofid Al Jaafar. Mofid är en irakier som numera bor i Sverige och i somras besökte han sitt hemland under sex veckor. Vad har han då att säga om läget?

– Jag fick en bättre förståelse för hur det var under Saddam Husseins tid. Jag pratade mycket med folk och ändrade många av mina åsikter. Men det man ser i media visar bara en liten del av hur det är, menar Mofid. Det är mest i Bagdad och norrut, där fundamentalister och de som vill ha tillbaka Saddam Hussein finns, som det är oroligt.
– Jag trodde de flesta irakier var emot de allierade trupperna, men när jag var där nere såg jag att det är mest de utländska fundamentalisterna och de som stödjer Saddam Hussein som gör motstånd. Självmordsbombarna som utför attentaten kommer ofta från andra länder och ser Irak som ett ställe att möta USA, menar Mofid. De muslimer som är emot kriget förstår inte hur svårt irakierna hade det, säger han.
– Jag tycker folk verkar ha det mycket bättre nu. Förut fick man inte resa, inte ha parabol och det fanns bara partiets tidningar. Människor fick betalt för att spionera på varandra. Det är friare nu, men det finns alltid de som gynnas av en regim och som vill ha tillbaka det gamla styret.

Klart är att det pågår en väpnad kamp mot amerikanerna och det nya styret i Irak. Men det pågår även en annan strid som kanske utgör ett allvarligare hot mot Iraks framtid. Förra veckan skrev en amerikansk journalist, Amir Taheri, en tankeväckande kolumn i New York Post. Han menar att den verkliga striden om Irak utkämpas i media samt på diplomatiska och politiska arenor runt om i världen, främst i USA. Han skriver:

So the ”insurgency” in Iraq is going nowhere fast. It will be as roundly defeated as were its predecessors in so many other countries. The danger for Iraq’s future lies elsewhere.
_

It comes, in part, from Americans who want Iraq to fail because they want President Bush to fail. Some 81 books paint the president as the devil incarnate; Bush-bashing is also the theme of three ”documentaries” plus half a dozen Hollywood feature films. Never before in any mature democracy has a political leader aroused so much hatred from his domestic opponents.
_

Others want Iraq to fail because they want America to fail, with or without Bush. The bitter tone of U.N. Secretary-General Kofi Annan when he declared the liberation of Iraq ”illegal” shows that it is not the future of Iraq but the vilification of the United States that interests him.
_

Add to this the recent bizarre phrase from French Prime Minister Jean-Pierre Raffarin. The head of the Figaro press group went to see him about the kidnapping of two French journalists in Iraq; Raffarin assured him they would soon be freed, reportedly saying, ”The Iraqi insurgents are our best allies.”
In plain language, this means that, in the struggle in Iraq, Raffarin does not see France on the side of its NATO allies ”” the U.S., Britain, Italy and Denmark among others ”” but on the side of the ”insurgents.”

Frankrikes position är förstås inga nyheter. Men hur är det då här i Sverige? Under min studietid våren 2003 var det åtminstone en klasskamrat som hoppades att Irak skulle bli ytterligare ett Vietnam för USA. Om detta speglar en större opinion i Sverige vet jag inte. Här får var och en rannsaka sitt eget samvete. Hur som helst skulle ett snart amerikanskt tillbakadragande få mycket negativa konsekvenser för Irak. Därför borde vi snarare än att ständigt kritisera USA:s insatser stödja den så kallade koalitionen (i vilken bland annat ingår vårt grannland Danmark) på alla sätt vi kan. Med trupp om så krävs.