Svenska kyrkans homosamtal

Herre, förbarma dig. Så skriver idag SvD:s Per Ericson på ledarsidan. Det handlar, förstås, om läget inom Svenska kyrkan och i synnerhet det ”samtal” som nu pågår om kyrkans inställning till homosexuella förhållanden. Ericson skriver:

Man kan tala med en människa, föra en dialog. Man kan också försöka tala henne till rätta. Samtalet kan även vara en form av terapi. Den process som utspelas i Svenska kyrkan har mera karaktär av tillrättavisning och terapi än av dialog. Ärkebiskop KG Hammar konstaterade i anslutning till kyrkomötets öppnande att det gäller ”att bearbeta de känslomässiga spänningar som finns i kyrkan”… Man får nästan intrycket att de som inte har haft vett att kliva ombord på historiens lokomotiv ska övertalas att sluta grubbla och ta steget.

Ericson är försiktig. Jag menar att det inte kan vara någon tvekan om vart Svenska kyrkan är på väg och att det pågående ”samtalet” inte är något annat än ett förolämpande försök att mota in den bångstyriga flocken i fållan. KG och Krook, de två mest tongivande biskoparna, har öppet deklarerat att de är för homosexuella äktenskap. Carl Reinhold Bråkenhielm, ordföranden i teologiska kommittén, har meddelat att den nuvarande ordningen är ”diskriminerande”. Till detta kommer att kyrkan leds av ett politiskt tillsatt, och därmed trendkänsligt och teologiskt ointresserat, kyrkomöte. Kan det gå på annat än ett sätt? Inte om vi enbart räknar med vad vi människor kan göra. Klart, sedan finns ju Gud. Han finns ju faktiskt, i verkligheten! Därav Ericsons, liksom även biskop Arborelius, bön för Svenska kyrkan. Låt oss alla instämma i denna bön!